Jag har varit barnsligt nördig ända sen jag var liten när det kommer till detta över-alla-bredder-hysteriska evenemang.
Som åttaåring satt jag med näsan mot tv-rutan och kassettbandspelaren upptryckt mot tv:ns högtalare under hela programmet - non-stop (nota bene att detta var på den tiden då program inte avbröts av reklaminslag).
Banspelaren av dåtidens standard, en så där med bandfacket på ovansidan och knapparna framtill.
Kassetbandar'n hade en irriterande egenskap att inte precis ta upp allt ljuvigt ljud som ljöd från tv:n, men däremot registrerade den minsta lilla knyst från övriga familjemedlemmar. Så såfort de hostade eller glömde bort sig och sade ett ord så hysssade jag argt åt dem. Tur att det på den tiden bara var två program per år!
När musiken väl var inspelad så gällde det att lyssna så många gånger att jag lärde mig musik och text utantill, dels för att det var kul men också för att briljera i skolan. På den tiden fick man ju inte spela vinnarlåten innan själva stora finalen och det kunde ju ta två till fyra veckor innan vinnarlåten spelade upp gien. På den tiden hann man ju glömma av både musik och text. Men inte jag. Alltså!
Detta är förklarinen till att jag kan det finska bidraget "Nokko pommi", det norska "Jeg vil altid huske deg som en ven" eller det norska "Do-re-mi-fa-so-la-ti-do" (det var mycket norska då av särskilda anledningar som jag kan berätta mer om vid ett annat tillfälle).
Och nu är det alltså dags igen. Kassettbandspelaren är utbytt mot videobandspelare. Jag kommer garanterat sitta som klistrad. Och mannen kommer att få prata utan att jag bli arg.
"Mina bröst är som svalor som häckar" nynnar Cinks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar