Vem var det som sa?

"Den här skitvintern" tänkte jag, "jag kommer iallfall INTE att kunna ta några bra bilder så länge vi har en sån här skitvinter. Och så länge det är så här mörkt. Jag menar, när jag går upp är det mörkt, när jag kommer hem är det mörkt. När, jag undrar bara NÄR ska jag hinna ta 20-40 bilder till Isidors utmaning?".

Jag kom själv med svaret idag. Kameran fick följa med till jobbet. I väskan låg den hela vägen och tyngde med sitt ansvar. Jag har trots allt blivit utmanad!

Efter sushilunchen tog jag med kameran på promenad. Tack och lov hade jag tagit dunjackan imorse för jäsiken vad det blåste snålt. Det kändes lite lönlöst till en början. Allt jag såg var bruna löv och gråtrista vattenpölar.



Men ju länge jag kom på promenaden, desto nyfiknare blev jag på den här förfärliga årstiden. Något jag lade märke till redan imorse var vattendropparna som hände tungt på buskarna. Allt skräp blir också väldigt tydligt mot den mörkgrå sörjan som täcker marken.

Sen gick det som av sig själv och den är innehållslösa vintern visade en mängd spännande sidor. Som sällsamma trädstammar eller giftgrön mossa. Som brunande ormbunkar - eller färska, gröna smultornblad....

...och ett och annat skräp...



Jag ändrar ändå inte uppfattning, det här är en skitvinter, även om det faktiskt finns ett och annat att ta bilder på, att öva att ta bilder på.

Klick-klick, sa Cinks