Recept mot glömska?

Hon har börjat glömma insulinet. Flera gånger på några veckor nu har det hänt. Jag har tolkat det som om att hon har börjat slappna av i sin sjukdom. Naturligtvis protesterar hon och säger att det inte alls är så. För inget som Mannen eller jag säger just nu stämmer med hennes verklighet. Inget går och allt är omöjligt.

Jag försöker komma upp med förslag för hur hon ska kunna hänga upp rutinen på något så hon inte glömmer. Hon byter bara ämne och pratar om hästarna i stallet. Jag förstår att det är jobbigt att prata om och att du vill byta ämne, säger jag, men det här är ändå saker som vi Måste prata om. Mhm, säger hon och fortsätter berätta om hästarna.

Det är sent på kvällen, jag pussar henne och låter henne somna. Imorgon tar vi upp det igen, det är för viktigt för att bara tramsas bort. Jag känner mig fruktansvärt otillräcklig mitt i allt bra jobb som jag gör. Jag väljer att se framåt och jobba för bättre rutiner.