När jag kastar mig innanför ytterdörren är det 50 minuter kvar tills träningen börjar. Jag slänger av mig kängor och dunjacka i hallen, ropar hej till tjejerna framför datorn, pressar ur mig några snabba centiliter på toa och rusar sen direkt in i köket för här ska powerlagas mat.
Jag är redan sen med middagen som F helst ska ha på jämna tiden 18.00. Jag tänker bara ta lite soppa innan träningen och stressar in en skål härlig grönsakspotage i micron.
Till tjejerna tänker jag steka falukorv. Jag drar hastigt fram paketet ur kylen. Jag hinner kanske med träningen om jag ökar takten. Och det går undan - och som det ofta gör för mig när det går fort så går det jättejättemycketFÖRfort för händerna så hjärnan inte hinner med. Så när jag klipper upp korvpaketet så klipper jag inte bara i plast utan även i handens skinn. Precis i trampdynan inne i handen.
"Jäklar va klantigt" hinner jag tänka, knappt, innan jag stressar vidare. Sen blir det kladdigt. För jag har klippt hål. I mig. I huden. Med saxen. Jag blöder.
Först lindar jag om lite hushållspapper runt handen som jag genialiskt fäster med ett gem (!) för att det ska hålla ihop medan jag fortsätter flänga med korv och pasta. Sen lugnar jag ner takten. Andas. Blickar över situationen. För jag har klippt mig i handen. Jag står och hetsar i mig soppa på stående fot vid diskbänken. Allt för att hinna träna. Jag kommer på kuppen säkert att få ont i magen när jag väl ligger där och stånkar på Pilatespasset.
Så ställer jag ifrån mig soppskålen och bestämmer mig för att hoppa träningen. Ändå. Vad är träning värt när det bara innebär stress? Noll. Nada. Niente.
Jag fortsätter steka falukorv.
2 kommentarer:
Att stressa till avslappningstränignen är som att städa innan hemtjänsten kommer.
Klokt beslut!
Skicka en kommentar