Jag ville gärna åka och titta på F när hon red ikväll. Det var länge sen, jag har ännu inte sett en ridning sen N kom. Mannen tyckte det var en bra idé, det var dags för honom att ta ytterligare ett steg i känslan av att vara förälder.
Han tog ryggsäcken och Lilla N i vagnen för att gå och handla. Efter en halvtimme när de gick in i affären tog hon till stora pipan och det var bara för Mannen att knalla hem igen. Oroligt hade han tittat sig omkring om folk skulle tycka det var konstigt att han gick med en gallskrikande bebis i vagnen i mörkret.
I 45 minuter hade hon gallskrikigt sen. "Jag var nära att själv börja gråta" sa han trött när jag kom tillbaka från ridningen efter två och en halv timme. Och jag förstår honom. Fem minuters intensivt hypervrål räcker för att jag ska börja darra och skälva i kroppen av obehag.
Tillslut somnade hon i hans famn, näranära hud mot hud. Och där har hon legat och hulkat sen dess. Hon har just tagit ytterligare ett steg ut i den stora vida världen, en värld där mammas bröst inte alltid finns på en armslängds avstånd.
Eloge till Mannen som inte bannade situationen och aldrig mer ville göra om det. Nä, min bästeguldman sade istället "å nästa gång ska jag ta ut mjölk ur frysen innan vi går och handlar och inte när vi kommit hem, det tog alldeles för lång tid att tina den".
Det här kommer att gå bra, jag bara vet det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar