Jag förundras över att Teletubbies fortfarande går på tv. När F var liten satt jag också där och ifrågasatte de vuxnas röster som talar bebisspjåk. Men nån tidig morgontimme har jag ändå suttit där och kikat med Lilla N i knät. Samma början, samma slut. "Dags att säga hejdå, dags att säga hejdå..."
Och appropå Hejdå så hade jag ett bra samtal med svärmor för nån dag sen. Vi pratade om regressionsterapi. Ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att förstå framåt. Ibland behöver man bara lämna det förgångna och se framåt, leva i nuet.
Och det är precis vad jag bestämt mig för att göra! Jag har en liten kista full med dagböcker från jag var åtta år och framåt. Böckerna fyllde en funktion då, jag fick andrum, tankeverkstad, vara mig själv eller hur jag nu ska förklara det.
Men då var då och eftersom jag inte vill att nån ska läsa böckerna och jag tror inte heller att jag kommer att göra det så ska de bort. Kistan kan användas till något bättre än att samla gammalt vemod. Det är ett bra beslut. Rätt beslut. Kanske ska jag börja rensa redan imorgon.
"Men kärleksbreven spar jag, de är bra för egot" konstaterar Cinks
1 kommentar:
Jag tänkte lika - men ändrade mig - för barnens skull. Tänk att få läsa mammas tankar som småunge - nej - mina fick inte gå bort.
Skicka en kommentar