För några veckor sen lånade vi hem en apparat för att få hjälp att kolla Fs blodsocker. Det är svindyrt med diabeteshjälpmedel och den här lilla mobiltelefonstora mojängen kostar som en bättre dressyrhäst. Med hjälp av en givare som sitter fast på magen kan hon få en trådlös trend på blodsockervärdet i kroppen och den trådlösa mätaren måste hon ha inom en räckvidd på 1,5 meter för att den ska kunna visa något värde.
Därför kändes det smått jobbigt när F igår ringer och säger "Mamma jag tror att jag har tappat mätaren..."
Shit tänker jag och resonerar på ett typiskt vuxet vis: Har vi försäkring som täcker? Vad ska jag säga till sjukhuset? Blir vi ersättningsskyld...och så vidare, ja du förstår.
En kvart senare står vi iallafall på skolan, nedslagna, eftersom F inte hittat mätaren vare sig på cykelvägen eller i någon av lokalerna som hon varit i. "Och du har kollat ordentligt i väskan" säger jag som ett sista halmstrå och utsätter mig för risken att bli ordenligt puckomammaförklarad.
Hon sticker ner handen i väskan och ett leende sprids över hennes ansikte. "Va, var den där?" utbrister jag. Hon drar upp det lilla svarta fodralet och knappar lite på den.
"Jag ligger på nio, om det kan pigga upp" skämtar F och ber leende alla om ursäkt för besväret. Hela historien slutar med skratt och lättade miner. Det hade blivit ett helt annat scenario om det hela hänt för ett år sen, det kan jag lova. Gråt. Hysteri. Hyperventilering. Handlingsförlamning.
Nu har jag en leende, rakryggad dotter framför mig. Fan, det tar sig alltså!
Slutet gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar