Jag har en känsla inom mig som jag liksom inte får tag på. Jag vill sätta ord på den och det enda jag kommer på är SORG. Men det är som en positiv sorg. Kan man känna det, positiv sorg? Eller vad heter det då?
Min SORG om jag får kalla det så är LillaN. Hon har liksom varit SORG hela vägen. Först innan hon kom men då var det ju riktig sorg så att säga. Sen blev hon till. Jag förstår förstås hur men vette sjutton när. Plötsligt hade jag henne inom mig och tio månader av en känslomässig berg- och dalbana utmynnade i ytterligare en SORG, fast alltså i positiv bemärkelse. Hon kom ut, världens härligaste lilla sorgebebis. Full av liv, glädje och bus.
I somras insåg jag att hon inte skulle vara liten för evigt. Då fick jag på nytt SORG i bröstet. Jag gladde mig så åt att ha fått uppleva sex härliga månader av hennes liv och att inse att jag en dag kommer att sluta amma henne gjorde mig otroligt tacksam och gråtmild.
Nu står jag inför faktumet att jag måste gå tillbaka till jobbet tidigare än beräknat för att ens ha chansen att få ha det kvar. Ännu en sorg, att den här eviga lördagen med LillaN plötsligt blivit söndag och snart är det dags att gå tillbaka till jobbet. Nu kommer Mannen äntligen få chans att vara med tösabiten och utveckla sin relation till henne. Det känns fantastiskt sorgligt bra.
Jag kommer ju över det, livet känns härligare än någonsin, men jag vill arbeta igenom det och inte lägga locket på. Så vad är ordet jag söker? Positiv SORG eller?
5 kommentarer:
OJ! Hajjar så väl - jag har haft någon slags sorg när jag lämnat mina små tidigt - Tom minns jag så väl - hans graviditet var lycka och sorg - sen höll jag honom så hårt så hårt o jag fortsatte plugga när han var 8 månader. Minns hur jag barn honom de sista dagarna med tårar i ögonen - slut på en "era" - men det gick det också även om jag lyxade med Dante hemma längre för att undvika samma sorg igen - knepigt sånt där. Sorg/lycka går lite i varandra ibland!!
...så du menar att jag är normal i min yra? Det känns skönt att höra, Jess, ska du veta!
Helt normal :)
Vemod?
Vemod...vemod...riktigt bra, Filippa. Det är nog vemod jag känner. Som att sitta framför brasan med ett glas rött sista kvällen på semestern. Jag ska smaka på det lite till men Vemod är nog ordet. Tack!
Skicka en kommentar