Alla har sin historia

Hon satt, eller snarare halvlåg, i det fuktiga gräset en bit från cykelvägen. Jag kunde först inte urskilja vad det var jag såg men när jag kom närmare satt där en äldre kvinna i skinnbyxor. Likt en skalbagge på rygg försökte hon förgäves resa sig. Jag stannade med vagnen och vände mig mot henne.

"Behöver du hjälp?" ropade jag till henne samtidigt som tog några närmande steg. Stanken av alkohol slog emot mig på långt håll. Hon pep ynkligt och försökte resa sig igen. Svarta skinnbyxor fladdrade på två pinnsmala ben och en grå rand lös i det annars svartfärgade håret.

"Jag känner Jerry Williams" yrde hon och försökte resa sig igen. Jag sträckte mig efter henne men förstod snart att hon inte alls var kapabel att resa sig. Hon insisterade att få komma upp och pep "...men nu klarar jag det, nu klarar jag det, jag behöver ingen hjälp". Jag beordrade henne genast att sätta sig på rumpan men hon krängde som en ålandskryssare till höger och vänster och kom för några sekunder upp på fötter.

Tjong. Hon stöp okontrollerat i backen igen. Jag hade inte en chans att hålla emot. En annan tjej gick förbi och vi tittade på varandra och konstaterade att jo, här behövdes det hjälp. Jag slog numret till 112.

Sen satte jag mig ner och pratade med den ledsna och vilsna Fru Johansson. Hon pratade som en liten flicka, berättade sluddrigt att hennes man dött och att hon därför blivit alkoholist. Jag satte mig på huk och pratade med henne. Om varför hon ville ta livet av sig. Om hunden som hon tyckte så mycket om. Om sonen som var lång och vacker. Om drömmar. Och om varför hennes man plötsligt dött i hjärtinfarkt. De hade ju planer för livet, för ålderdomen.

Jag var ordentligt frusen och fötterna domnade innan de starka blåklädda herrarna som skulle hjälpa henne hem slutligen kom. Jag lämnade Fru Johansson sittande i gräset utan att ens säga hejdå. Hon skulle ändå inte komma ihåg mig, tänkte jag.

Tur ändå att det finns ett skyddsnät av människor som bryr sig. Man vet ju inte, en dag är det kanske jag som sitter aspackad i gräset i skinnbyxor och gråter. Då känns det ändå tryggt att veta det.

Ett människoöde bland andra, begrundar Cinks