Det ligger säkert i människans natur att när hon närmar sig tio så tycker hon att hon kan och vet allt. Och framförallt - att hon för allt i världen inte kan ge sig trots att hon är överbevisad.

Jag tillhör inte den människotypen som bara måste ha rätt i alla lägen, oavsett om man har rätt eller inte. Snarare fungerar jag så att jag kan lyssna till andra människors avvikande åsikter och låta dem ha sina åsikter så jag har mina.

Så gör jag även mot min tioåring. Argumenterar å det lilla men säger annars att "då får du tro si så tror jag så".

Men på sistone har jag några gånger total-lackat när hon hävdat sitt in i absurdum. Jag har höjt rösten och verkligen sagt ifrån. Jag har själv blivit förvånad över detta nya fenomen.

Det kan röra sig om ett så simpelt ämne som morgondagens datum.

Jag: När fyller Sara år?
F: Idag tror jag.
Jag: Den tjugosjätte alltså
F: Nä, hon fyller den tjugosjunde
Jag: På måndag alltså
F: Nej, idag
Jag; Men då är det inte den tjugosjunde
F: Men jag vet att det är den tjugosjunde hon fyller
Jag: Ja, men om det är den tjugosjunde så är det inte idag
F: Jo, hon fyller idag och då är det den tjugosjunde
Jag: Men snälla, igår var du på kusinens kalas och vad var det då för datum?
F: Den 25:e
Jag: Okej, då är det alltså den tjugosjätte idag och den tjugosjunde på måndag!!!

Ridå.

"The difference between perseverance and obstinacy is that one often comes from a strong will, and the other from a strong won't."