det fortfarande är glas in salen"
Mamma sade ofta så till mig när jag var yngre, har jag för mig. Ibland fick jag ordspråket levererat som argument till varför JAG alltid skulle passa en tid och gå hem först av alla kompisar. JAG hade en hemgångstid, ingen annan. Så upplevde jag det även om det kanske inte var så. Vad jag tyckte om det DÅ och hur jag ser på det NU är en helt annan historia än den jag tänker skriva om här.
Igår red jag min sista lektion. Om det blir for ever har jag inte bestämt än. På förra lektionen red jag den här giggabigga hästen, säkert 1.70 i mankhöjd. Ett envist och skumpigt sto. Vacker och ung. Okej, jag var faktiskt ganska rädd och osäker för att gå in i boxen. Naturligtvis var det därför hon dansade lite extra med mig, vände rumpan till och gjorde mig svettig och gråtfärdig. Lektionen gick ändå okej och jag hade grym träningsverk efteråt.Igår fick jag ännu en valsande donna att rida. Men oj va bra lektionen gick! Äntligen kände jag lite rytm och som jag lärde mig något. Hästen är känd som en sur pms-tant men vi liksom funkade bra ihop...kanske just därför... Det kändes liksom extrabra att den här sista lektionen gick så bra. Där uppe på hästryggen kom jag till och med på mig själv med att tänka: "Jag vill ju fortsätta rida" och det är ju bara helt suveränt att sluta så.
Så nu blir det väl till att samla lite pengar för rida är ju som känt INTE gratis...
Cinks valsar vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar