Mysdottern

Jag lade mig som sagt tidigt igår och somnade hårt. F blev kvar framför tv-n och hon kände sig nog lite ensam. Flera gånger vaknar jag av att hon lagt sig bredvid mig och gosar försiktigt.

Det är höjden av lycka!

Fridfull

Hon låg och sprattlade på golvet, först på rygg, sen på mage. Åt lite på hunden, gnällde och ville upp. Jag satte henne i mitt knä framför datorn. Plötsligt kändes hon väldigt lugn och när jag tittade till hade hon somnat.

Nu har hon sovit här en stund, vaknar säkert strax, men just nu har vi en väldigt fridfull stund.

Uäk-natt

Veckan har gått i ett rasande tempo med träning, visiter hit och dit och pyssel hemma. Dessutom har Mannen jobbat sent alla dagar. Tror det var därför som jag inte pallade längre än till halv åtta igår.

Gick och nattammade N och somnade själv, vaknade med feber och värk i kroppen, yr och frånvarande, näsblod och illamående. N var astung varje gång jag tog upp henne och ammade under natten. Visste tillslut inte om det var nyss jag ammade eller om det var flera timmar sen.

Vaknade och gick upp vid sex, fortfarande illamående. Två alvedon senare mår jag lite bättre men är trött, så trött. Mannen är borta hela dagen och kommer först hem vid midnatt eller så. Undrar hur jag ska orka hålla mig upprätt hela dagen men det är klar att det går, det vet jag ju.

Liten nap i babysittern

De här stunderna blir allt mer ovanliga. Just nu råder lugn, vi får se hur länge det varar...

Utveckling x 2

Jag har en härlig tillvaro med två tjejer som exploderar av utveckling i sina människokroppar just nu.

12-åringen räknade imorse ut att hon fyller år om exakt nio månader. Hon fick färga håret mörkbrunt igår och i den nya luggfrisyren blev hon som en annan tjej. Lika söt och ögonen ännu mörkare bruna. Nu pratar vi hål i öronen. Jag har snart en tonåring i huset. Tjo!

Hon är äntligen mer medveten om att inte gå till skolan i skitigt hår och svettlukt under armarna. Hon reagerar om tröjan har en fläck och lägger den i tvättkorgen. Hepphepphepp! Och hon tycker till och med att det är ok att bära de lite, i hennes värld, obekväma tröjorna bara för att de passar och är fina.

Det pratas fjårtis hit och fjårtis dit, att vara eller inte vara, det är viktigt just nu. Vad som är fjårtis och vad som inte är fjårtis, om man vill tillhöra eller förkasta. Ögonen bär ett tjockare lager maskara och ibland har hon fandejshen i ansiktet, det är fjårtis, och jag låter henne testa denna värld så länge hon gör det snyggt och smakfullt. Hon är fantastisk, min lilla stora tjej!

3-månadersingen har allt svårare att komma till ro på dagen, det händer ju så mycket runtomkring och hon är rysligt lättväckt. Nätterna blir däremot allt bättre och inatt ammade jag henne 03 och sen 06, det tycker jag är alldeles förträffligt ok för att vara så liten.

På självaste 12-veckorsdagen fick vi det första gurglande skrattet och det är ju så härligt att man smälter. Hon har rullat från mage till rygg och får ibland tag i saker som hon försöker greppa. Allt ska in i munnen.

Jag tycker det är super att följa båda tjejernas utveckling i de olika stadier som de befinner sig i. Just nu känns det som om vi har flyt, det är coolt att känna så!

Back on track

Efter en helg med en massa mysiga vänträffar softar nu N och jag i hemmets lugna vrå...en liten stund till. Sen är det dags att luncha med en väninna och hennes lilla. Kalendern börjar fyllas på och min utmaning är att inte få den överfull. Än så länge bara roliga saker så jag kör på :-)

Jag läste tidigare i nån klok mammablogg att bebisen sover bättre om hon inte får för mycket inputs under den vakna dagen. Det är nog därför som N sovit - eller rättare sagt vaknat - i entimmesintervaller under natten som var.

Eftersom hon inte hade mycket att sätta emot under gårdagen när hennes mamma hade bokat in varenda minut med nya inputs; gympa med andra bebisar, buss med konstiga ljud, tåg med utsikt som swishar förbi, nya människor med olika ansiktsuttryck, hiss med ovant buller.

Hon är därför helt klart förlåten för mammas uteblivna sömn. Tar veckans första uppiggande solhavrelatte istället och så går livet vidare.

Fullspäckat!

Vaknade strax före sju. Gick upp, fixade och åt frukost med Mannen. Packade skötväskan med blöjor och ombyten för en hel dag.

Strax efter tio gick jag ut i solen, mot träningslokalen. 45 minuter senare med svett som rann efter ryggen kom jag fram efter ömsom snabb gång, ömsom jogging. Gick direkt upp till salen för att prova på SATS Baby för första gången.

Passet var 50 minuter och jag som i min enfald trodde att vi skulle plocka äpplen och doppa tårna blev helt svettig av step och styrka. N tyckte det var mycket underligt med musiken och de andra barnen som hojtade lite då och då.

Därefter gick jag ner till affären för att köpa med mig nåt som skulle likna en rosa prinsesstårta till standardbesök på jobbet. Det blev kanelbullar och hopp om att jobbet skulle ha lite fantasi. Jag tog buss och t-bana in till stan och vidare 30 minuters promenad till kontoret.

Det blev ett glatt återseende och en snäll, sovande N i vagnen första timmen. Vi fikade och N fick present. Tack och lov hade jobbet rätt fantasi (fattas bara annat när man jobbar på reklambyrå!) och gillade den låtsasrosa tårtan. Sen väckte jag N så de fick kika på henne. Hon smajlade till killarna, snackade lite och tittade storögt på alla.

Jag blev kvar till halv fem, längre än jag tänkt. Det blev en 30-minuters promenad tillbaka till tåget och ett ivrigt skakande och sjungande SJ, SJ, gamle vän ungefär hundra gånger under 25 minuter långa resan hem.

Väl hemma damp vi ner i soffan och där blev vi sittande till halv åtta då jag gick och nattade N. Somnade själv såklart, ingen sömn är skönare än det första natta-slumret. Sen kom Mannen hem vid nio med en överraskning. Mjölkfri sorbet, tjoho!

Nu är hon halv elva, en snabb dusch och sen läggdags. Förhoppnings- och troligtvis träningsverk imorgon.

Reminder till mig själv, om jag ska orka framöver: En (1, uno, un, ein,) evenemang per dag hädanefter. Inte mer. Idag var ett undantag.

Extramamma

Varje gång jag tittar till Lilla N som sover i vagnen har jag en svart skugga på fyra ben och svans efter mig. Hunden T måste också kolla läget och vill gärna försöka få in en liten beskyddande slick i ansiktet. Och när N skriker blir hon alldeles orolig och tittar på mig med ögon som säger "Snälla, snälla, snällaaa!"

Tröttast fick en vändning

Tredje dagen Mannen är borta. Femte kvällen. Igår var det tungt. Då vaknade jag med alldeles för lite sömn bakom ögonlocken och hela förmiddagen fick smaka på hur en tröttaste Cinks fungerar. Inte alls.

Men efter lunch fick jag äntligen den lilla att ligga still bredvid mig i soffan och tillsammans sov vi ett par timmar. Då blev plötsligt tillvaron ljusare. Luften utomhus doftade. Ögonen registrerade vad de såg. Jag vågade sätta mig bakom ratten och köra till föräldrarna.

Tänk vad några timmars sömn kan göra skillnad!

Själens val

Det finns de som menar att ett barn väljer sina föräldrar. Och med mosters underbara ord klingande i öronen om något i stil med att F inte hade varit den hon är idag om hon inte haft dig som mamma börjar även jag att tro på att barnasjälen gör ett val innan den landar i en kropp någonstans på jorden.

Jag hade inte heller varit den jag är utan henne! Det låter kanske högtravande och självgott men jag tror vi är bra för varandra, F och jag. Hon lockar mig tillbaka till verkligheten när jag hamnar i min inre bubbla. Jag puffar på henne när hon är för hård mot sig själv. Och vi tycker mycket, mycket om varandra. Ovillkorligt.

Det har varit en utvecklande resa med F ända sen hon föddes. Många gånger har jag gråtit och bara önskat att hon var lättare att vara med. Mer solsken. Färre moln. Sen har jag tagit nya tag, tackat för hennes underbara personlighet som gör henne till den hon är, kavlat upp armarna och kämpat vidare.

Vår resa tillsammans går för varje år allt mer i medvind men det har långt ifrån alltid varit så. Vi har kämpat med i princip allt, från tandborstning till det sociala samspelet, från påklädning till positiv självkänsla, från att ta alvedon till att prata om känslor.

Nu har ytterligare en fantastisk liten individs själ landat i mitt liv och hjärta. Jag vet inte än helt säkert varför hon valde att hamna just här. Tiden kommer säkert att ge mig det svaret. Det känns iallfall underbart att det är så. Och jag är beredd. På att ge. Kämpa. Leva. Och älska. Ovillkorligt.

Chokladbollar

Jag bakade imorse. Ett helt lass med chokladbollar rullade i pärlsocker bakade jag och ställde i nya frysen. Nu har jag nästan ätit upp alla för jag är så himla trött att jag liksom inte orkar göra nåt annat än att äta chokladbollar.

Och nu sover Liten men jag är så trött att jag inte ens orkar passa på att gå och lägga mig.
Tuff shit!

Low priority

Snart har jag varit borta från jobbet i fyra månader. En enda gång har jag varit på besök och det var när pyret var ungefär en månad gammal. Dagen därpå blev både Mannen och jag magsjuka.

Jag skäms lite för att jag inte åkt in tidigare. Magsjukan tog visserligen rysligt på krafterna och förra veckan tampades vi ju med förkylningar för alla i familjen utom jag. Och jag kan villigt erkänna att jag hellre åker till en kompis och käkar lunch än att hälsa på jobbet.

Det skulle bli av imorgon hade jag tänkt. Men eftersom jag härjade omkring i stan idag så har jag meddelat att jag skjuter på det ytterligare några dagar och förmodligen blir det på måndag istället.

Jag ser fram emot det men det är ju inte så att jag prioriterar jobbet. Och jag tror jag vet varför...

Så bra på spa

"Du behöver komma iväg och koppla av" sa Mannen en dag. "Därför tänker jag bjuda dig på Spa på nya Clarion på tisdag. Du kan ta med dig en väninna".

Han är väl ändå den bästa Mannen man kan tänka sig och med en sån kommentar ligger han helt utan konkurrens etta på topplistan!

Så idag har jag och C simmat i utomhuspoolen på Hotel Clarions med utsikt över Stockholms hustak. Vi hade ju grym tur som dessutom fick njuta av ett vackert snöfall där vi låg och plaskade i det lite salta poolvattnet.

Efteråt åt vi lunch tillsammans. C bjöd den hungriga mammavargen på jättegod sushi.

Jag sov som ett litet barn på tåget hem.
Trött och glad.

Boob och PoP

Inte för att jag är mycket för märkeskläder. Funktion går före märke för min del. Men visst känns det lite extra trevligt att ha en skön och bekväm Boob-tröja och visst är Lillsötisen härlig i sitt rödrandiga.

Japp mjölkis

Nu har vi det svart på vitt att Lillan är mjölkkänslig. Jag råkade ju som sagt få i mig mat med mjölk i och Mannen gav henne mjölk som jag tidigare frusit in i torsdags. Resultatet är nu en knölsprattlig liten tjej med lite blod i avföringen. Inte lika mycket som förut men defenitivt där! Då är det bara att fortsätta det mjölkfria då, på nåt sätt ändå skönt att veta att det är till nån nytta!

Humor à la Cinks

Måste bara lägga upp ett superskönt trolleritrick. Om du inte blir alltför lättgenerad så bara måste du kolla!

Jag är inte hälften så fascinerad av trolleritricket som jag är av hennes minspel och sköna moves. Nu övar jag trollkonster hemma med höga klackar och kortkjol *hehe*

Obs! Ha ljudet på!

Namnval

Idag slog det mig plötsligt att vår lilla toksötis faktiskt hade passat att heta Asta - ett namn som jag tidigare bara fnyst åt. Nåja, något namnbyte blir det inte tal om. Man byter liksom inte namn på barn bara sådär och hon passar allt att heta det hon heter också. Men ändå, tänk vad det kan svänga fort!

Norpis fyller tio veckor

Hon är för det mesta en lättsam, nöjd och glad tjej. Vaknar oftast med ett leende efter att hon har sovit, oavsett om det har varit en timme eller två minuter.

Nu börjar det komma fler och längre ljud och vi väntar och längtar fortfarande efter de kluckande skratten som nog dröjer nån vecka till.

Mannen frågade mig imorse om jag tyckte att den första spädbarnstiden gick för fort. Men nä, jag ser så mycket fram emot allt som kommer. Och med tolvåringens facit i hand så vet jag ju att varje ålder har sin charm och det blir bara bättre och bättre!

Gnägg eller?

Eftersom jag käkar mjölkfritt så blir det en och annan Solhavrelatte med en och annan mjölkfri chokladbit till, härligt till förmiddagsfikat.

Smaken är det absolut inget fel på. Jag har ju inget val. Med tillräckligt mycket kardemumma så slinker alternativlatten ner utan problem. Men nu börjar tarmarna krångla och jag har svårt att komma på om det är kaffet eller havremjölken...eller nåt annat. För är det inte så att havre i sig är lite lösande...?



Igår råkade jag dock både äta leverpastej med mjölkprotein och havreknäcke med vassle och idag troligtvis en macka med ost. Shit tjenare, no mindfullness här inte för varken jag eller Mannen kan exakt komma ihåg om det var ost på mackan eller inte...

Nåja, det är ju bara att kämpa vidare.

Lite fritid...eller?

Efter frukost somnade N i babysittern och det gav mig lite tid till att bygga ett förslag till hemsida till Mannens företag.

Är det fritid? Jo, in a way...eftersom jag har jobbet lite som hobby också och det är ju bra att jag har lite uppdrag så jag kan hålla mig i form och kunskapen fräsh under föräldraledigheten. Vem vet hur det ser ut på arbetsmarknaden när jag ska tillbaka in i jobbkarusellen.

Åh, nu när jag tänker på det så tycker jag det är ännu skönare att vara hemma!

Ny kyl och frys

Vi bestämde oss tillslut för att inte vänta på att den hudfärgade kylen och frysen från 1984 skulle gå sönder. Efter fem års velande om färg, form och storlek så kommer nu våra nya Electrolux om cirka en halvtimme och till kvällen bör de kunna vara installerade.

Tjo!

Mod

Mod är mitt senaste ord. Mod, sinnesnärvaro och uthållighet. Hur hade jag annars vågat och kommit på att lägga ner N i spjälisen igår utan att hon ens blundade istället för att amma henne till sömns? Risken fanns ju att hon skulle vakna upp och så fick vi börja om från början igen.

Så efter att speldosan snurrat sista varvet tog jag inte upp henne utan släckte och lade handen lätt på hennes mage och det var så rysligt näranära att hon somnade av sig själv. Men när jag försökte ta bort handen så vaknade hon till.

Efter lite mjölk så kunde jag lägga henne igen och då somnade hon in själv. Jag tror det är medicinen för att få sova ända fram till fyra som hon då gjorde. Det gjorde däremot inte jag, ovan som jag är över att få sova mer än tre timmar. Men håller den längre sovtiden i sig så kommer jag säkert att sova bättre och bättre jag med.

Första träningspasset

Halv elva kom bästamostern för att ta N medan jag fick röra på mig i skogen. Vilken tur jag hade då, dels att hon kunde komma, att hon ville komma och dels att solen sken så vackert vårigt just idag.

Allt gick bra. Lilla N uppförde sig ungefär som hon brukar, gillade vagnläget halvvägs och skrek andra halvan. Bästamostern uppförde sig exemplariskt som barnvakt, utrustad med leenden, fantasi och en ängels tålamod, och jag kände mig så trygg med N i hennes varma famn.

Vi har lovat att göra om det snart, snart igen.
Mmmm....

Och vad gäller träningen så halkade jag runt i 3,5km spåret. Bitvis joggade jag faktiskt, kroppen bara ropade efter det och så länge det kändes skönt gjorde jag det. När jag kände att det blev tungt i ärret saktade jag av och gick. Sen hann jag stretcha och även köra några solhälsningar.

Hoppashoppas jag får träningsvärk imorgon!

Skrikig första halvlek

Jag ville gärna åka och titta på F när hon red ikväll. Det var länge sen, jag har ännu inte sett en ridning sen N kom. Mannen tyckte det var en bra idé, det var dags för honom att ta ytterligare ett steg i känslan av att vara förälder.

Han tog ryggsäcken och Lilla N i vagnen för att gå och handla. Efter en halvtimme när de gick in i affären tog hon till stora pipan och det var bara för Mannen att knalla hem igen. Oroligt hade han tittat sig omkring om folk skulle tycka det var konstigt att han gick med en gallskrikande bebis i vagnen i mörkret.

I 45 minuter hade hon gallskrikigt sen. "Jag var nära att själv börja gråta" sa han trött när jag kom tillbaka från ridningen efter två och en halv timme. Och jag förstår honom. Fem minuters intensivt hypervrål räcker för att jag ska börja darra och skälva i kroppen av obehag.

Tillslut somnade hon i hans famn, näranära hud mot hud. Och där har hon legat och hulkat sen dess. Hon har just tagit ytterligare ett steg ut i den stora vida världen, en värld där mammas bröst inte alltid finns på en armslängds avstånd.

Eloge till Mannen som inte bannade situationen och aldrig mer ville göra om det. Nä, min bästeguldman sade istället "å nästa gång ska jag ta ut mjölk ur frysen innan vi går och handlar och inte när vi kommit hem, det tog alldeles för lång tid att tina den".

Det här kommer att gå bra, jag bara vet det!

Min alldeles egen Tivoli

I fyra år har jag längtat efter en Tivoli. För ett par veckor sen slog vi till och nu står den och ger ett alldeles förträffligt ljud i vårt kök.

Lätt och lagom

På mornarna brukar Lilla N fixa att somna av sig själv. Det ger mig en liten tidsfrist att göra vad jag vill på. Stunden brukar vara allt mellan två minuter och upp till en timme.

Just nu ligger hon i babysittern med den gröna filten om sig, den som hon hade redan från BB och som liksom är hennes. Annars är ju somnaifamnenlitehursomhelst en oftast gångbar variation, som på bilden här, tagen i helgen.

Lovsång till bästaväninnorna

Tänk att de vill ha mig, mina väninnor. Jag är så ödmjukt lycklig över det. Jag har inte så stor kvantitet på bästabästa väninnor, men däremot kvalité. De jag har är verkligen de Bästa av de Bästa!

Nu känns det som om jag har försummat dem i så många år av olika anledningar och plötsligt finns jag där igen - och är välkommen tillbaka in med öppna armar. Det är faktiskt helt fantastiskt och jag sade det förundrat till Mannen idag.

Som i förra veckan då jag fick bjuda C på lunch och vi hann med en massa måbrasnack. Och en kväll åkte jag till A och åt mysmiddag med deras familj, inbjudan som om jag var en i familjen. Och som imorgon, då är jag inbjuden till S på lunch. Och på lördag eller söndag rå då jag träffar M med familj som jag bara inte kan få för mycket av.

Jag är lyckligt lottad, helt enkelt! Jädraremig i min låda!

Greppar läget

Det händer saker under ovädersveckorna. Det är ju tydligen därför det stormar, för att bebisen blir alldeles förvirrad och orolig över allt nytt som händer i kroppen.

Precis nu i dagarna har vi till exempel fått se en ny, mer medveten jagskaförsökanå eller jagskaförsökatatagi blick.

Jajädrar, som man säger, det går fort i hockey!