Lite låg jul

Inte en endaste bild tagen i jul. Okej då, några enstaka på blommorna jag fick på min födelsedag, men de räknas ju knappt. Alltså, blommorna räknas ju, de var ju jättefina, men liksom inga personbilder...

Det är inte likt mig. Men jag känner mig inte helt lik mig själv heller. Lite låg så här i juletider. För mycket kalasande kanske. Vi har ju haft dryga trettiofem gäster här bara sen julafton. Inte kan det väl vara att jag är ett år äldre? Nä inte va...

Alldeles nyss gjorde jag ändå nåt som är likt mig. Jag köpte en ny kamera till mig själv. En digitalkamera. En till, skulle man kunna säga. Den tredje i raden. Kalla det födelsedagspresent i efterskott eller bara nåt alldeles förträffligt nödvändigt.

Konstigt att jag vågar köpa en så dyr pryl helt osedd. Men jag är så säker på min sak som aldrig det. Denna dära ska jag ha! Om några dagar har jag den i min ägo. Hoppas fotograferingslustan har återvänt tills dess.

Cinks+Nikon=Sant

Tredjedag jul

Denna dag i historien.
Det här är berättelsen om när en ung mamma fick sin efterlängtade dotter.

Det är två dagar kvar till beräknad födsel. Den blivande tvåbarnsmamman spelar badminton och mår som en prinsessa.

Värkarna börjar på annandagen. Fort åker de in till sjukhuset. En fot tittar ut. Kan barnet som legat så fint i magen ha vänt sig av badmintonspelet? Mamman sövs snabbt ner och ett litet flickebarn med svaga hjärtljud förlöses med akutsnitt.

När mamman är på väg att vakna ur narkosen berättar sköterskorna att hon fått en liten flicka. En som är skär, skallig och har ett storkbett över ena ögat. Mamman som längtat så efter en dotter tror att det är ett trick för att få henne att vakna ur narkosen.

Men det var sant. Det är sant. För den flickan sitter här nu och skriver en blogg om sin egen födelse. Det vill säga min!

Tack mamma för att det var just du som födde mig och för att du i trettiosex år har varit den bästa mamma jag någonsin kan önska mig. Du har följt mig genom livet i medgång och motgång. Idag ska vi traditionsenligt ta en shoppingtur på stan - du och din dotter!

De allra största grattispussarna Cinks kan ge till sin mammi som varit dottermamma i 36 år!

Juldagen

Denna dag i historien.
Det här är berättelsen om när vår lilla juldagsflicka kom till världen.

15 dagar innan dagen D. Den blivande mamman skriver i sin dagbok att hon är likgiltig. Nollställd. Snorig och förkyld. Hon vill bara gråta. Rädd för vad som ska komma och om hon ska klara det här. Hon ber efter att all entusiasm och glädje ska återvända.

På julaftons morgon går slemproppen. Sammandragningarna blir tätare. På julaftonseftermiddagen börjar de dessutom göra ont, så har det inte varit tidigare.

Hela natten vankar den blivande mamman av och an, försöker värma saftsoppa men häller ut den igen när hon känner doften. Försöker klocka värkarna men somnar ifrån tidtagningen hela tiden och vaknar nån minut senare av nästa. Ringer sjukhuset och får rådet att ta ett varmt och avslappnande bad men gör det inte för att störa grannarna mitt i natten. Blivande pappan sover. Vid fem på juldagsmorgonen skriver mamman i dagboken att det gör ondare och ondare och att det nog är dags att väcka pappan snart och åka in.

"06.10 - Det här är jobbigare än jag trodde".

Den blivande mamman är redan öppen fem centimeter när de checkar in vid tvåtiden på eftermiddagen. Sen fortskrider värkarbetet timme efter timme. Hon andas lustgas och får värmande handdukar på magen. Vid halv åtta upplyser den dimmiga mamman att inte fostervattnet gått. Man tar hål på fosterhinnan och strax efter sätter krystvärkarna igång på riktigt.

När den lilla, lilla flickan möter vinterkvällens mörker för första gången har klockan hunnit bli ett par och några minuter över åtta på juldagskvällen. Pappa får ta hand om henne första dygnen medan mamma återhämtar sig från komplikationer i samband med födseln.



Idag fyller vår älskade gullesnutta tio år. Tio fantastiska år fyllda av skratt, värme, frustration, allvar, rädsla, glädje och inte minst enorma mängder KÄRLEK! Det är ett under att kärlek kan vara så stark och att den bara tilltar med oförminskad styrka i takt med att hon blir större.

Min dotter F - det finns inte ord stora nog att förklara min kärlek till dig och min lycka att få vara din mamma. Du berikar mitt liv, vi lär av varandra och jag ser fram emot alla fina stunder och alla år som vi kommer att ha tillsammans genom livet.

De allra största grattispussarna från Mamma C

Duktig eller dum

Direkt efter mötet på jobbet nu på eftermiddagen susade jag iväg och handlade. Igen. Inte var det så många dagar sen? Typ igår kväll. Och kvällen före det väl? Dottern med dålig aptit beställde köttfärspaj. Hennes ihopkrympta magsäck behöver fyllas med nåt så jag får passa på när önskningarna kommer.

Med kassen i handen, där på den mörka parkeringsplatsen utanför ICA kände jag plötsligt att jag får passa mig för nu gör jag famemej flera jobb samtidigt!

Jag är hemma med sjukt barn. Sjuk och sjuk, smittsam iallfall. Och gråtig. Igår var det mycket kli av vattkoppor. Värst var nykomlingen på vristen. När sen pjamasen blev smutsig med näsblod och hon utan synligt hinder snubblade och föll in i kylskåpet så kom tårarna. Sen kom tårarna igen när betydelsen av "this and that" krånglade i engelskan.

Idag har det varit bättre. Men hon kräver sin tid. Visst, tv:n står på en hel del men däremellan ska det hjälpas med läxor, skalas mandariner (eftersom hon inte har några naglar nu igen), titta på än det här, än det där, klias, spela spel, dutta potatismjöl och tröstas.

Samtidigt jobbar jag. Inte precis hela dagar men nog sitter jag relativt intensivt mellan åtta och fem. Idag for jag dessutom in till jobbet fram och tillbaka för ett möte på en halvtimme. Ögonen är lika trötta som en dag på jobbet så nog blir det några timmar varje dag, allt.

Hemmafru agerar jag också. Planerar för och lagar både lunch och middag. Städar, tvättar och plockar undan. Däremellan försöker jag hitta små utrymmen där det inte är byggdam för att ställa små tomtepynt på. Och bakats har det gjort i dagarna två i Kidfamiljen. Ikväll blir den tredje. Egentligen känns det omöjligt att hinna med allt men på nåt konstigt sätt gör jag det.

Men - den negativa följden är att jag inte är nån vidare god fru och älskarinna på kvällarna! Först tittar vi på tv en stund. Sen stupar jag isäng om jag inte redan somnat med ena armen monotont strykandes Fs rygg. Mannen kommer först senare och i nästa sekund är det morgon igen. Så håller det på.... Det har blivit rätt lite "se varandra" senaste veckorna. Hoppas vi är förståndiga nog att åtgärda det i julhelgen!

Nä, det här är ju helt enkelt inte klokt!
Nu måste jag nog gå och lägga mig och sova på soffan.

Cinks mitt i julefriden

Julens "jag-bara-MÅSTE-göra"

Pepparmintpastiller
Julkola
Glaserade pepparkakshus
Snölykta
Lussebullar
Pepparkakor
Mandelmassestubbar



"Kom an då, julen!" säger Cinks. "Jag börjar liksom bli redo nu."

Inför luciastök

Om man inte blandar ut saffranet i degspadet kan man säga att det är kört att försöka få gula lussebullar. Det hjälper inte att ösa i två påsar i efterhand. Då får man helt enkelt baka vanliga bullar med mandelmassa och pärlsocker på den degen som man glömde saffranet i. Sen får man göra en ny deg för saffransbullarna. Hela kvällen går åt. Men det är det värt. Man vill ju inte sitta på luciamorgon utan lussebullar.

Nu tändas tusen juleCinks...

Nära tomteupplevelse

Sara berättar i sin blogg om mötet med Tomten. Ämnet känns klart aktuellt, trots att det ute är varmt och grönt som i maj. Här kommer ett par av mina bästa nära tomteupplevelser:
- - -
Trädgårdstomten
Trädgårdens baksida ligger i mörker. Två snötyngda äppelträd vajjar svagt i vinden. F är tre år och jag håller upp henne för att hon ska se. Vi tror nämligen att Tomten kommer snart...

F är redo med ett godisfat i famnen. Tomten ska minsann få smaka. Och där, långt bort vid stenmuren, vajjar det inte en lykta där? Ser vi inte ett ljus närma sig, långsamt? F börjar sprattla. Hon kommer på att den här tomten som alla pratat så mycket om nog inte är nån som hon kommer att gilla.

Nu ser vi att det är tomten. Det är TOMTEN! Han ser ut som en tomte ska, lite kutryggig, långt skägg och ja, resten vet ni ju. Jag skrattar så jag håller på att falla omkull med tårar som sprutar medan F kastar godisfatet och tar fullkomligen skräckslagen skydd i pappas famn.
- - -
Finska tomten
Året därpå möter vi återigen den RIKTIGA tomten. F är fortfarande, sex år senare, säker på att OM det finns nån tomte så var det honom vi såg då. Tomten har en lång, krokig näsa, trassligt skägg, vit rock och turkos luva. Och bryter tydligt på finska. Han är inte helt rumsren, dricker glögg med sugrör, och delar ut finfina paketer till F och hennes kusiner. Jag är fashinerad. Har aldrig tänkt att tomten skulle se ut så. Turkos ska ju julens luva vara. Inte röd!

Cinks jultomtsfanclub

Det måste börja hos var och en

Jag skulle inte på långt när vilja påstå att Mannen och jag är klanderfritt miljömedvetna. Men något som verkligen är sant är att vi blir bättre och bättre. Det måste liksom börja hos varje enskild individ. Det går inte bara att tänka att "det spelar ingen roll om bara jag..." för jo, alla individer är del av den här planeten och hur våra vatten och marker mår.

Minks har spanat i sin tvättstuga och har lättat kunnat konstatera att hon tvättar miljömärkt. Medlen i vår tvättstuga är också märkta i det kriteriet. Om du är osäker på om ditt tvättmedel lever upp till det skonsamma kriteriet så kan du läsa mer här:
http://www.snf.se/bmv/bmv-register/tvattmedel.cfm

Tvättar, diskar och skurar du miljömärkt?

Läs mer på Svenska Naturskyddsföreningen, här finns supermånga bra tips och en massa bra information om hur du och jag som rymdmänniskor på den här lilla planeten ska kunna bidra till ett bättre klimat att leva i!

Små steg mot att rädda världen av Cinks

Återställarvecka

"Mamma, jag har räknat till över tvåhundrafemti vattenkoppor"

I helgen ringer F minst en gång om dan från pappa för att redogöra för prickutvecklingen. Så igår kväll får jag se henne med egna ögon. Jag kan inte hindra mitt leende. Hon är verkligen prickig. De hon kliat sönder är mörka prickar, någon är inflammerad och ilsket röd. Resten är ljusa och vattenfyllda.

Det är dags för dusch. F sätter klackarna i parketten. Hon ska INTE blöta sig för då kan det svida. "Du har tyvärr inget val" markerar jag och skjutsar in Mannen, F och ett paket potatismjöl i badrummet. Jag kämpar för att hålla mig därifrån för att de ska få sköta sig själva.

Det blir tyst. Länge. Jag måste kika in. Det är mjöl på golvet men F har både varit i och kommit ur glötet. Nu står Mannen och försöker reda ut håret med en kam UTAN att nudda den ömma vattkoppsmönstrade hårbotten. Vilket team!

Tjugoett får jag isäng henne efter en slalomtandborstning mellan alla rackare som satt sig i munnen och på läpparna. Jag läser jättelänge för att få henne att lugna ner sig. Vi håller henne kall. Hon fryser - men det kliar ändå.

Fram med potatismjöl igen. Och en påse med isbitar. Så somnar hon. Blek av mjölet och med ispåsen på låret. Världens sötaste vattkoppsnioåring.

Midnatt. Tass-tass. "Mamma, det kliiiiar"
Hon sover i det lite svalare gästrummet. Jag följer med henne tillbaka in och strör mer mjöl över kliande partier. Jag lägger mig bredvid och smeker henne där det kliar tills hon somnar om.

03.14. Tass-scratsch. "Mamma, det kliiiar"
Tillbaka till gästrummet. Mer mjöl på vristen, rumpan, ena axeln och ryggen. "Tack, mamma" mumlar F innan hon somnar ifrån allt kliii.

Nu är hon några minuter över sju. F sover fortfarande och får så göra tills hon vaknar av sig själv. "Återställarveckan" har just börjat. Veckan som ska få henne frisk, pigg och glad igen. Trolla bort mörka ringar under ögonen och trolla fram aptiten.

Syster Cinks

Pricken över i:t

Alla människor kan missbedöma situationer. Till och med en far kan missa att hans dotter har feber och vattkoppor. Tydligen.

Jag brukar vara väldigt ödmjuk i mitt förhållande till att skälla ut folk. Många gånger för att jag vet att jag själv kan fela. Men den här gången visste jag att jag inte för allt i världen skulle kunna göra en lika fatal miss som dotterns far. Han skulle få veta vad jag tyckte. Och det med besked!

Men jag hann inte så långt. Uppenbarligen förstod han själv att det var slarvigt och oansvarigt. Han ringde flera gånger under förmiddagen och redan klockan ett kom han och hämtade henne, han som imorse omöjligt kunde vara hemma från jobbet av olika anledningar. Erbjöd sig till och med att dela på vara-hemma-bördan på "min" vecka som är nästa - något som jag tackade för men avböjde såklart.

Så utskällningen kom av sig. Lika bra det. Ingen hade mått bra av hårda ord. På söndag är lilltjejen tillbaka igen och då får jag återigen gå på upptäcksfärd i vattkoppspricklandskapet som blommar på hennes kropp. Jippie!

Cinks upptäcksresande

En prickis i soffan

Tjugo över tio en fredag.
Inte trodde jag att jag skulle sitta hemma i vanliga köket med Mannens blåa tröja på mig och knappa dator. Så var inte planerna alls.

Anledningen ligger just nu nedbäddad i soffan på min beordran.

- - -

Tu-tulu-tu-tu-tuuuu.
Klockan är några minuter i sju en yrvaken fredagmorgon.
Det är F som ringer hemifrån sin pappa. Låter som en ynklig femåring på rösten och berättar att hon har fått vattkoppor. Prickarna har hon haft i två dagar och ändå gått i skolan.

"Är pappa hemma med dig nu då" frågar jag. Nä. F berättar att pappa har åkt till jobbet, hans fru är inte hemma. Hon ska göra sig iordning och gå till skolan.

Du kan förstå att jag - milt uttryckt - HÄPNAR av det jag får höra!

Igår när jag pratar med Xet säger han att hon bara är lite "kinkig". Själv klagar hon på huvudvärk, ont under bröstkorgen och värk i tänderna i underkäken. Inte ett knyst om några prickar.

När jag pratar med mamma senare på kvällen så berättar jag att det är något som inte stämmer. Att hon uppträder och ser ut som om nåt är på gång inom henne, att hon håller på att bli sjuk eller nåt. Så är min känsla.

Hepp!

Så jag drajvar över med bilen och hämtar hem henne. Vill se och bedöma med egna ögon. Hon är ju nämligen en prickis och har haft liknande utslag förut som inte var vattkoppor. Men nu är det ingen tvekan. Hon är PRICKIG! En sitter under tungan, en i vecket där man böjer pekfingret, en enormt stor bakom öronen och så vidare...

Så jag installerar mig vid köksbordet och gör det bekvämt för mig för här kommer jag ju att sitta även nästa vecka. Oväntat.

Nurse Cinks

Statistik som egentligen inte säger så mycket

...men det är klart att jag har uppmärksammat en sak:

9 kvar till tusen besök på min blogg!

Jag läser ibland på nyblivna mammabloggar om när deras små juveler föddes. Slås ofta av att allt är så bra, att allt går så lätt och det är så roligt. Tänk så olika det kan vara...

Ibland kan jag undra varför allt var så annorlunda för mig. Jag har delvis svaren. Ett förhållande utan den äkta passionen och respekten för varandra. Höga krav på mig själv och en ohälsosam lyhördhet gemtemot omgivningen. Troligtvis även en släng av förlossningsdepression.

För exakt tio år sen idag var jag på en julfest med företaget jag jobbade på då. Graviditeten hade förlöpt utan komplikationer. Inget ont, mådde inte illa. Det enda aber jag hade var att magen var i minsta laget. Jag låg hela tiden i underkant på kurvan. Men trots det inom det normala.
Jag minns att en kollega hade hört ett par killar stå och prata om mig. "Åh, kolla vilken tjej" sade de och tillade sen besvikna när de såg magen "synd att hon är gravid". Jag sken troligtvis som solen.

Att det skulle bli en pojk var det ingen tvekan om. Hade jag hunnit utarbeta min enormt ovetenskapliga teori om magformer så skulle jag ju utan tvekan ha sagt: "tjej". Men jag gissade pojke och det skulle bli en William. Han skulle komma den 26:e december och väga 3,2. Ha en hel del hår och vara söt, snäll och glad - en ren kombination av hans far och jag.

Att det skulle bli en liten varelse förstod jag. I teorin. Men inte i praktiken visade det sig. Jag hade sett för många nyfödisar med födelsevikt på nära fem kilo och hade den bilden framför mina ögon istället. Små keruber med stadigt huvud. Så när det hör och häpna föddes en tjej på bara 2,9 kilo kunde jag liksom inte "känna igen" henne. En liten skrikande kråka, utan hår dessutom. Vems?

När hon låg i kuvösen i TV-rummet på BB bredvid några andra bäbisar så var det nästan som att jag inte visste vem som var min. Det brusade varken till i skallen eller tuttarna när jag såg på just henne fast jag trott att det av naturen skulle göra det. Utan att tveka skulle jag naturligtvis ha kunnat sätta livet till för hennes skull, men den där omedelbara kärleken fanns inte...eller kändes iallfall inte som jag trott att den skulle göra. Jag blev inte rädd eftersom jag hört att det kunde kännas så, den kommer tänkte jag, men visst var det trist...

Butter och osocial. Så såg jag henne under det första levnadsåret. Jag fick en del kommentarer från delar av familjen underförstått att hon bara var allvarlig, arg, sur och skeptisk. Kanske var det en spegel av mig själv hur jag såg ut det första året.

Det var tungt. Jag upplevde att jag var mycket ensam. Ammade-ammade-ammade. Jag tyckte att hon alltid låg i mina armar, annars skrek hon. På video har jag sett henne både le och vara tyst så det var nog återigen en återspegling av mitt inre.

Xet och jag hade pratat innan om vikten att inte förändra livet för mycket trots barn. Vi skulle fortsätta att ha våra intressen även efter. Så han fortsatte med sina och jag var hemma med flickan...

Jag hade en rar svärmor som ställde upp så mycket hon fick men det avbelastade inte tillräckligt mycket för att det skulle göra nån märkbar skillnad. Jag upplevde att Xet ställde höga krav på mig. Det var väl hans bidrag till föräldrarskapet eftersom han inte ansåg sig ha tid att vara pappaledig med henne. Eftersom jag var livrädd för att göra fel så ansträngde jag mig extra mycket. Städade, handlade, vyssjade, tvättade, vaggade, promenerade, lagade mat, matade, nattvakade... Nio gånger på raken var jag förkyld under hennes första levnadsmånader. Helt slut.

Vändningen kom nog när det var dags att börja jobba. Jag ville börja jobba! Bara en sån sak. Efter en fruktansvärd ångest över att det inte fanns en enda barnomsorgsplats där vi bodde så löste det sig plötsligt. Vi delade på hämtning och lämning. Mitt liv fick ett enormt lyft.

En dag frågade någon mig på jobbet om det inte var dags för en till snart. Jag började nästan att gråta när jag förklarade för henne att jag verkligen inte orkade det nu, att jag skulle gå under om jag skulle bli gravid snart igen (...och nu är jag liksom rädd att jag går under om jag inte blir det)

Idag är F en glad tjej som fattat poängen med att ha ett socialt anpassat beteende...oftast. Hon får lovord var hon än kommer att hon är så duktig och fin. För mig är hon också den finaste som finns och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde känna som jag gjorde där på BB för den här lilla brunögda Bart Simsonsmurfen som låg vid mitt bröst och sög sig till sömns. Hur kunde jag någonsin ledsna på att ha den lilla nära huden?

Vissa saker i det förflutna är det nog meningen att man inte ska komma ihåg. Nu vet jag iallfall att hon är så mycket för mig. Hoppas att jag en gång får revansh och får testa hur det är att få barn och samtidigt vara i himmelriket.

Cinks mama again wanna be

Fuck'n freezing

Två av männen i mitt liv håller på och bygger vägg i vårt vardagsrum. Balkongdörren är öppen. Termometern visar 9,5 grader och ändå är det förbannat kallt. Jag måste nog ta på skinntofflorna innan fötterna blir blå.

Brrrrrinks

Det ligger säkert i människans natur att när hon närmar sig tio så tycker hon att hon kan och vet allt. Och framförallt - att hon för allt i världen inte kan ge sig trots att hon är överbevisad.

Jag tillhör inte den människotypen som bara måste ha rätt i alla lägen, oavsett om man har rätt eller inte. Snarare fungerar jag så att jag kan lyssna till andra människors avvikande åsikter och låta dem ha sina åsikter så jag har mina.

Så gör jag även mot min tioåring. Argumenterar å det lilla men säger annars att "då får du tro si så tror jag så".

Men på sistone har jag några gånger total-lackat när hon hävdat sitt in i absurdum. Jag har höjt rösten och verkligen sagt ifrån. Jag har själv blivit förvånad över detta nya fenomen.

Det kan röra sig om ett så simpelt ämne som morgondagens datum.

Jag: När fyller Sara år?
F: Idag tror jag.
Jag: Den tjugosjätte alltså
F: Nä, hon fyller den tjugosjunde
Jag: På måndag alltså
F: Nej, idag
Jag; Men då är det inte den tjugosjunde
F: Men jag vet att det är den tjugosjunde hon fyller
Jag: Ja, men om det är den tjugosjunde så är det inte idag
F: Jo, hon fyller idag och då är det den tjugosjunde
Jag: Men snälla, igår var du på kusinens kalas och vad var det då för datum?
F: Den 25:e
Jag: Okej, då är det alltså den tjugosjätte idag och den tjugosjunde på måndag!!!

Ridå.

"The difference between perseverance and obstinacy is that one often comes from a strong will, and the other from a strong won't."

Klipp, klipp...

Jag hade velat svänga in hos frisören till min bokade tid lite sådär fashonabelt, sitta ner med en latte och en skvallerblaska och bara få bli omhändertagen av lena frisörhänder...

Men nu var det ju inte så att jag hade bokat nån tid i förväg. Istället kommer jag inrusande till frisörstället som klippte mig sist. Tjugo i sex är klockan och jag flåsar fram ett "Har ni nån tid?Jag vill toppa mig". Och så var det bestämt, jag som haft sånbeslutsamhetsvånda. Tydligen inte när allt kom omkring.

Tjejen bakom disken är samma som då för ett halvår sen. Hon som då sade att jag nästan inte hade några gråa hår alls. Hon. Jag minns henne såklart eftersom hon gjorde min dag med sin tillsynes enkla och verklighetsförskönande kommentar. Hon tittar lite fundersamt på klockan och sen på mig och säger "Jo, men jag har tid, nästa kund kommer klockan sex".

Jag sätter mig i frisörstolen och tittar på mitt stripfrizziga hår. "Ja, det var ju ett tag sen" säger jag urskuldande. "Och jag har klippt luggen själv, det ääär ju så himla kul att klippa". Frisörskan svarar lättsamt och utan skuldbeläggande att bara man själv blir nöjd med när man klipper sig själv så är det väl bra så. Vicken tjej!

Sen säger det klipp-klipp-klipp och vipps är gamla toppar i soptunnan och håret fräsht och lättkammat igen. Kvart över sex knallar jag därifrån, glad att äntligen kommit till skott och nöjd med frisyrvalet. Kanske kort till nästa gång...

Sometimes curly, sometimes straight Cinks

Frisyrfundering

Precis som Saring och Anna så går jag i frisyrfunderingar. Jag bara MÅSTE skotta till taket. Pronto! Pinsamt erkännande men sist jag klippte mig var det juli! Herrejisses! Inte konstigt att topparna är kluvna i sju.

Idag har jag tänkt att göra nåt åt det. Droppa in på nåt ställe och säga: "KLIPP!" Tovorna i underhåret bara blir svårare och svårare att reda ut. Det blir nog inte tal om topping.

Men till vilken frisyr då? Och vilken färg? Slingor? Håret är idag lite längre än axellångt och tonat i en mörkbrun ton. Ungefär såhär (även om jag inte alltid ser såhär sensuell ut, höhö...).

Egentligen vill jag våga klippa av det rejält och jag vet att jag kommer att trivas i det...samtidigt som jag kommer att vrålsakna det långa.

En viktig komponent är ju att det passar med de förbaskade glasögonen som jag inte verkar bli av med. *Hmfr*

Så hur ska jag göra? Att tveka verkar ligga i tiden... Som sagt, droppar nog bara in på nåt ställe och säger: "KLIPP!".

Cinks alias "Ambivalent"

Man ska lämna festen...

"Man ska lämna festen medan
det fortfarande är glas in salen"

Mamma sade ofta så till mig när jag var yngre, har jag för mig. Ibland fick jag ordspråket levererat som argument till varför JAG alltid skulle passa en tid och gå hem först av alla kompisar. JAG hade en hemgångstid, ingen annan. Så upplevde jag det även om det kanske inte var så. Vad jag tyckte om det DÅ och hur jag ser på det NU är en helt annan historia än den jag tänker skriva om här.

Igår red jag min sista lektion. Om det blir for ever har jag inte bestämt än. På förra lektionen red jag den här giggabigga hästen, säkert 1.70 i mankhöjd. Ett envist och skumpigt sto. Vacker och ung. Okej, jag var faktiskt ganska rädd och osäker för att gå in i boxen. Naturligtvis var det därför hon dansade lite extra med mig, vände rumpan till och gjorde mig svettig och gråtfärdig. Lektionen gick ändå okej och jag hade grym träningsverk efteråt.

Igår fick jag ännu en valsande donna att rida. Men oj va bra lektionen gick! Äntligen kände jag lite rytm och som jag lärde mig något. Hästen är känd som en sur pms-tant men vi liksom funkade bra ihop...kanske just därför... Det kändes liksom extrabra att den här sista lektionen gick så bra. Där uppe på hästryggen kom jag till och med på mig själv med att tänka: "Jag vill ju fortsätta rida" och det är ju bara helt suveränt att sluta så.

Så nu blir det väl till att samla lite pengar för rida är ju som känt INTE gratis...

Cinks valsar vidare...

Trippeless!

Visst, det blev förvisso inget Copenhagen by weekend men däremot en trippelesshelg - en Super soft saturday!

Träffade Minks på STORA Åhléns. Puss-puss. Det var så roligt att ses igen. Vi konstaterade snabbt att byxorna istoppade i stövlarna var rätt. Kappa rätt och jacka inköpt för tre år sen också rätt.

Sen drog vi mot shopsarna lite här och var och kom ut med kassar. Mest jag och lite Minks. Vi blev ganska snart sugna på mat. Strunt i regn och ruskigt andradecemberväder. Vi knallade upp till ett lugnt och avstessande yogayama. Rätt val! Soppa, sallad och hembakt bröd räckte i flera timmars snack om jätteviktiga världsliga ting.

Ner till trängseln in bland julshoppande människor igen. Och sen blev vi sugna igen. På latte med smarr till. Och snack i samma tema och olika ämnen. Tiden försvann. Minutrar och sekunder går alltid lite extra snabbt när vi ses. Plötsligt blev det dags att fara var och en till sitt. Puss-puss-puuuuuuss.

Dagen kan lätt beskrivas i ett enda ord:

LOVELYLOVELYLOVELYASUSUAL!

Första december

1:a adventsfika på vid skrivbordet på jobbet!

Önskar alla ett gott inträde på december månad. Hoppas ni får en underbar stearinljusupplyst-, glöggdoftande- och prassel&smusseltid fram till jul.

Cinks med röda mulen