Jag läser ibland på nyblivna mammabloggar om när deras små juveler föddes. Slås ofta av att allt är så bra, att allt går så lätt och det är så roligt. Tänk så olika det kan vara...

Ibland kan jag undra varför allt var så annorlunda för mig. Jag har delvis svaren. Ett förhållande utan den äkta passionen och respekten för varandra. Höga krav på mig själv och en ohälsosam lyhördhet gemtemot omgivningen. Troligtvis även en släng av förlossningsdepression.

För exakt tio år sen idag var jag på en julfest med företaget jag jobbade på då. Graviditeten hade förlöpt utan komplikationer. Inget ont, mådde inte illa. Det enda aber jag hade var att magen var i minsta laget. Jag låg hela tiden i underkant på kurvan. Men trots det inom det normala.
Jag minns att en kollega hade hört ett par killar stå och prata om mig. "Åh, kolla vilken tjej" sade de och tillade sen besvikna när de såg magen "synd att hon är gravid". Jag sken troligtvis som solen.

Att det skulle bli en pojk var det ingen tvekan om. Hade jag hunnit utarbeta min enormt ovetenskapliga teori om magformer så skulle jag ju utan tvekan ha sagt: "tjej". Men jag gissade pojke och det skulle bli en William. Han skulle komma den 26:e december och väga 3,2. Ha en hel del hår och vara söt, snäll och glad - en ren kombination av hans far och jag.

Att det skulle bli en liten varelse förstod jag. I teorin. Men inte i praktiken visade det sig. Jag hade sett för många nyfödisar med födelsevikt på nära fem kilo och hade den bilden framför mina ögon istället. Små keruber med stadigt huvud. Så när det hör och häpna föddes en tjej på bara 2,9 kilo kunde jag liksom inte "känna igen" henne. En liten skrikande kråka, utan hår dessutom. Vems?

När hon låg i kuvösen i TV-rummet på BB bredvid några andra bäbisar så var det nästan som att jag inte visste vem som var min. Det brusade varken till i skallen eller tuttarna när jag såg på just henne fast jag trott att det av naturen skulle göra det. Utan att tveka skulle jag naturligtvis ha kunnat sätta livet till för hennes skull, men den där omedelbara kärleken fanns inte...eller kändes iallfall inte som jag trott att den skulle göra. Jag blev inte rädd eftersom jag hört att det kunde kännas så, den kommer tänkte jag, men visst var det trist...

Butter och osocial. Så såg jag henne under det första levnadsåret. Jag fick en del kommentarer från delar av familjen underförstått att hon bara var allvarlig, arg, sur och skeptisk. Kanske var det en spegel av mig själv hur jag såg ut det första året.

Det var tungt. Jag upplevde att jag var mycket ensam. Ammade-ammade-ammade. Jag tyckte att hon alltid låg i mina armar, annars skrek hon. På video har jag sett henne både le och vara tyst så det var nog återigen en återspegling av mitt inre.

Xet och jag hade pratat innan om vikten att inte förändra livet för mycket trots barn. Vi skulle fortsätta att ha våra intressen även efter. Så han fortsatte med sina och jag var hemma med flickan...

Jag hade en rar svärmor som ställde upp så mycket hon fick men det avbelastade inte tillräckligt mycket för att det skulle göra nån märkbar skillnad. Jag upplevde att Xet ställde höga krav på mig. Det var väl hans bidrag till föräldrarskapet eftersom han inte ansåg sig ha tid att vara pappaledig med henne. Eftersom jag var livrädd för att göra fel så ansträngde jag mig extra mycket. Städade, handlade, vyssjade, tvättade, vaggade, promenerade, lagade mat, matade, nattvakade... Nio gånger på raken var jag förkyld under hennes första levnadsmånader. Helt slut.

Vändningen kom nog när det var dags att börja jobba. Jag ville börja jobba! Bara en sån sak. Efter en fruktansvärd ångest över att det inte fanns en enda barnomsorgsplats där vi bodde så löste det sig plötsligt. Vi delade på hämtning och lämning. Mitt liv fick ett enormt lyft.

En dag frågade någon mig på jobbet om det inte var dags för en till snart. Jag började nästan att gråta när jag förklarade för henne att jag verkligen inte orkade det nu, att jag skulle gå under om jag skulle bli gravid snart igen (...och nu är jag liksom rädd att jag går under om jag inte blir det)

Idag är F en glad tjej som fattat poängen med att ha ett socialt anpassat beteende...oftast. Hon får lovord var hon än kommer att hon är så duktig och fin. För mig är hon också den finaste som finns och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde känna som jag gjorde där på BB för den här lilla brunögda Bart Simsonsmurfen som låg vid mitt bröst och sög sig till sömns. Hur kunde jag någonsin ledsna på att ha den lilla nära huden?

Vissa saker i det förflutna är det nog meningen att man inte ska komma ihåg. Nu vet jag iallfall att hon är så mycket för mig. Hoppas att jag en gång får revansh och får testa hur det är att få barn och samtidigt vara i himmelriket.

Cinks mama again wanna be