Det var en rejäl svacka jag hamnade i i helgen. Hua. Tur att de inte är så ofta numera. Men det händer, det svarta, tomma och meningslösa kommer. Och går över, inte att förglömma.
Receptet heter kommunikation. Ibland glömmer jag bort det, att kommunicera alltså. Glömmer att prata, glömmer vem jag är och alla mina drömmar. Längtar bara bort, in i sömnen, bort från verklighetens krav. Men nu är jag tillbaka.
Och upp dök jag ur det mörka med en längtan. Att gå FOTOKURS. Först ska jag läsa på nätet allt kring bländare och slutare och andra livsnödvändiga grundkunskaper. Sen ska jag leta reda på en bra kurs med rimliga tider.
I have a dream! sa Cinks
onsdag, september 26, 2007
söndag, september 23, 2007
Helg som en dåligt skivad ost
Kälkbacke. Det gick nedför i helgen. Snabbt. Och jag kom rätt djupt.
Tack mamman som fanns där och som lyssnade. "Du känner dig nog lite instängd" konstaterade du innan du hoppade ur bilen. True, true...
Men någonstans under vägen hemifrån och till busshållplatsen skedde det ett under. Nån karvade till den där hopplösa osten och fick den plan igen. Nån lyssnade på mig utan krav och goda råd. Utförsbacken blev hyfsat plan igen. Tillräckligt för att orka ett tag till.
Tack mamman som fanns där och som lyssnade. "Du känner dig nog lite instängd" konstaterade du innan du hoppade ur bilen. True, true...
Men någonstans under vägen hemifrån och till busshållplatsen skedde det ett under. Nån karvade till den där hopplösa osten och fick den plan igen. Nån lyssnade på mig utan krav och goda råd. Utförsbacken blev hyfsat plan igen. Tillräckligt för att orka ett tag till.
torsdag, september 20, 2007
Aj, tårar och sen ett leende
Hon var inte oförberedd och inte försiktig nog när hon gick in till stallets Kung med stort K. Han kände hennes osäkerhet lite tafatta handlag och NAFS bet han henne i armen och NAFSNAFS bet han henne en gång till, hårt!
Hon släppte och började gråta. Såklart. Jag tog över hästen medan en annan mamma tröstade. Vi tog honom till spolspiltan där jag gjorde honom iordning medan hon torkade tårarna och lugnade hulket.
Den här bilden tog jag efter lektionen. Hon var hur glad som helst och jag berömde henne för att inte ha gett upp. Och bra gick det dessutom att hoppa. Jag tror att både hon och jag växte nån meter på bara 45 minuter.
"Vi får väl åtminstone hoppas att det blir ett blåmärke så det syns att det gjorde riktigt ont" sa jag och menade det verkligen. Det finns ju inget värre än när man gör sig riktigt illa och det inte blir ett endaste litet yttiputtimärke.
Men visst var det ett tjusigt blått bettmärke där ikväll. Nåt att visa klasskompisarna imorgon, antar jag.
Ekerö, nä Åkerö
söndag, september 16, 2007
Utmaning: Affirmationer
Mannen och jag, nä förresten, hela familjen, har i hemuppgift att ta fram våra drömmar för att vi tillsammans ska kunna skapa en bild av vart vi vill tillsammans och enskilt.
Först ska vi leta reda på bilder som beskriver våra drömmar som vi vill uppnå. Vi ska sätta dem på en tavla och se vilka gemensamma nämnare det finns och vilka drömmar som vi har var och en. Lite à la "The Secret".
Här är några av mina affirmationsbilder utan inbördes ordning:
bilder hämtade från matton
Vilka drömmar har du? Vad vill du ha mer av i livet? Allt det du önskar och drömmer om kan bli sant. Jag hade tänkt att utmana några men jag inser att det här måste komma innifrån så om du har en önskan om att något ska gå i uppfyllelse så längta, dröm och tänk att du redan är där så ska du se att det kommer till dig. Jag tror att det är så, prove I'm wrong! Skriv gärna en kommentar här om du har hakat på utmaningen - vilka är dina drömmar?
Först ska vi leta reda på bilder som beskriver våra drömmar som vi vill uppnå. Vi ska sätta dem på en tavla och se vilka gemensamma nämnare det finns och vilka drömmar som vi har var och en. Lite à la "The Secret".
Här är några av mina affirmationsbilder utan inbördes ordning:
bilder hämtade från matton
Vilka drömmar har du? Vad vill du ha mer av i livet? Allt det du önskar och drömmer om kan bli sant. Jag hade tänkt att utmana några men jag inser att det här måste komma innifrån så om du har en önskan om att något ska gå i uppfyllelse så längta, dröm och tänk att du redan är där så ska du se att det kommer till dig. Jag tror att det är så, prove I'm wrong! Skriv gärna en kommentar här om du har hakat på utmaningen - vilka är dina drömmar?
torsdag, september 13, 2007
Tolv dagar to go...
Om tolv dagar avgörs mitt företags framtid. Då får vi veta om det ska satsas vidare på oss eller om det på ett eller annat sätt avvecklas. Jag som är nyanställd tycker övervägande att det är spännande och inte så mycket läskigt. Framtiden har allt att erbjuda, det är bara att ta för sig!
Jämvikt igen
Om dagen igår var bottenrekord för F så var dagen idag i topp! Vi - eller hon - lyckade hålla sig på jämna värden, mellan 5-8 hela dagen och hon har varit mycket piggare.
Jag tog en chansning och till kvällis fick hon väldigt lite insulin. Det ska bli spännande att se hur natten blir.
Jag tog en chansning och till kvällis fick hon väldigt lite insulin. Det ska bli spännande att se hur natten blir.
En pomologisk dröm...
...är att hålla ett moget och höstkallt ÅKERÖ i handen. Rara svägerskan hade plockat ihop några från trädgården enlig önskemål från mig. Mamma kom över med dem igår och jag kunde inte motstå frestelsen att ta med ett till jobbet.
ÅKERÖ har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och gom. Hade det inte varit för att det säkert tar tio år innan ett Åkeröträd bär frukt så hade jag planterat ett sådant i trädgården. Nu blev det ett Aroma istället, inte alls något dåligt alternativ. Också det ett mycket gott höstäpple men som inte alls har Åkerös säregna smak. Det kan helt enkelt inte mäta sig mot ett Åkerö.
Det är liksom fast i köttet, väldigt smakrikt och så långt ifrån mjöligt man kan komma. Det har en lite "adlig" smak, spelar liksom i en egen klass och är som sagt bäst lite kyligt. Imorgon lovar jag att ta en bild av läckerbitarna...
ÅKERÖ har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och gom. Hade det inte varit för att det säkert tar tio år innan ett Åkeröträd bär frukt så hade jag planterat ett sådant i trädgården. Nu blev det ett Aroma istället, inte alls något dåligt alternativ. Också det ett mycket gott höstäpple men som inte alls har Åkerös säregna smak. Det kan helt enkelt inte mäta sig mot ett Åkerö.
Det är liksom fast i köttet, väldigt smakrikt och så långt ifrån mjöligt man kan komma. Det har en lite "adlig" smak, spelar liksom i en egen klass och är som sagt bäst lite kyligt. Imorgon lovar jag att ta en bild av läckerbitarna...
En pomologisk mardröm...
...är att magen gör så ont, är svullen och öm överallt att det inte alls lockar att äta de där gooda Åkeröna. Sviter av stress och en kopp kaffe i början av veckan misstänker jag *hmpfrrr*
En vanlig vardagskväll
Efter middagen sjönk F igår ner till 2.1. Hon hade fått flera känningar under dagen och den här var nog den värsta jag upplevt med henne.
"Mamma, jag har känning" kontaterade hon svagt när hon ålade uppför trappen, mot köket. Det var nära till tårar och jag hjälpte henne att förbereda för att ta blodsocker.
2,1. Shit. Två dextrosol och en provivashot för att få upp henne. "Mamma..." sa hon bara och började gråta. "Kom så lägger vi oss" sa jag och så lade vi oss rakt uppochner på köksgolvet. Mormor också.
Där låg vi alla tre och jag klappade ömsom om Fredrikas svettiga panna, torkade hennes tårar och kliade henne på ryggen. Mormor smekte, klappade och kliade också. Efter en kvart började det ge med sig och hon kunde resa sig igen.
Idag skruvar vi återigen på strategin. Mer mat och mindre insulin för att inte trötta ut kroppen. Vi har inget annat att göra än att prova, diabetes har inget facit.
"Mamma, jag har känning" kontaterade hon svagt när hon ålade uppför trappen, mot köket. Det var nära till tårar och jag hjälpte henne att förbereda för att ta blodsocker.
2,1. Shit. Två dextrosol och en provivashot för att få upp henne. "Mamma..." sa hon bara och började gråta. "Kom så lägger vi oss" sa jag och så lade vi oss rakt uppochner på köksgolvet. Mormor också.
Där låg vi alla tre och jag klappade ömsom om Fredrikas svettiga panna, torkade hennes tårar och kliade henne på ryggen. Mormor smekte, klappade och kliade också. Efter en kvart började det ge med sig och hon kunde resa sig igen.
Idag skruvar vi återigen på strategin. Mer mat och mindre insulin för att inte trötta ut kroppen. Vi har inget annat att göra än att prova, diabetes har inget facit.
söndag, september 09, 2007
Världen är tokig!
Utelivet har verkligen förändrats medan jag har haft fullt upp att vara kär, förlova och gifta mig. Det fick jag erfara igår. Med besked! Världen är helt tokig. Tjejerna mer vulgära och liberala, killarna mer trånande, raka och på än vad jag kan minnas.
Eller är det jag som har förändrats...?
Två gånger fick jag höra att jag såg oärlig ut. Just ordet oärlig. Två gånger! Jag stod som ett frågetecken och andra gången jag fick höra det på Det Stora Danspalatset i Den Stora Staden blev jag nästan gråtfärdig. Mina tjejkompisar stod och håglades i varenda hörn och jag strosade liksom planlöst omkring. Moi - "library girl", som nån kallat mig innan...jag kan inte ha sett värst grym ut med det epitetet.
Vid ett tillfälle ställde jag mig och spanade ut över dansgolvet. En musklig kille i röd tröja framför mig började hastigt samla ihop sina saker varpå han tittade anklagande på mig och undrade vad jag höll på med. Spanar efter mina tjejer, svarade jag. Du ser oärlig ut, sade han och tittade hårt på mig. Han trodde att jag var nån slags ficktjyv som skulle sno hans saker.
Moi - library girl?
En annan kille stod ömsom och pratade med mig om att det minsann var en sån som jag som han ville ha och ömsom hånglades med en av tjejerna jag var ute med. Han tänkte då inte gå miste om chansen att få nåt av den här andra tjejen! "Hon har ju redan en gubbe" sa han och ryckte på axlarna. Jag skrattade och konstaterade ännu en gång att världen är galen!
Två killar grep tag i mig och undrade vem av dem som var bäst på fotboll. Jag tittade noga och försökte se så klok ut det gick till en sån fråga. "Du" sa jag och pekade på en av killarna. Den andra blev spelat förnärmat. Sen gick vi över till gissa-min-ålder-leken. Och nä, jag var inte född 78. Och nä, inte 79 heller. 76? Nä... "Ah, då vet jag" sa mannen. "Du är född 74". Jag tröttnade
plötsligt på den här ointelligenta leken och strosade vidare i min ensamhet.
Sen fick jag plötsligt nog och tog jag taxi hem. Fast pris. Mannen i taxin stängde av taxametern när jag hade en hundring kvar hem. Jag var innerligt tacksam över att få krypa ner i sängen bredvid varma mannen. Min man. Sen garvade jag bara och bubblade ur mig kvällen och han höll om mig, räddade mig för världen där ute.
Never more, konstaterar Cinks, alias Library girl
Eller är det jag som har förändrats...?
Två gånger fick jag höra att jag såg oärlig ut. Just ordet oärlig. Två gånger! Jag stod som ett frågetecken och andra gången jag fick höra det på Det Stora Danspalatset i Den Stora Staden blev jag nästan gråtfärdig. Mina tjejkompisar stod och håglades i varenda hörn och jag strosade liksom planlöst omkring. Moi - "library girl", som nån kallat mig innan...jag kan inte ha sett värst grym ut med det epitetet.
Vid ett tillfälle ställde jag mig och spanade ut över dansgolvet. En musklig kille i röd tröja framför mig började hastigt samla ihop sina saker varpå han tittade anklagande på mig och undrade vad jag höll på med. Spanar efter mina tjejer, svarade jag. Du ser oärlig ut, sade han och tittade hårt på mig. Han trodde att jag var nån slags ficktjyv som skulle sno hans saker.
Moi - library girl?
En annan kille stod ömsom och pratade med mig om att det minsann var en sån som jag som han ville ha och ömsom hånglades med en av tjejerna jag var ute med. Han tänkte då inte gå miste om chansen att få nåt av den här andra tjejen! "Hon har ju redan en gubbe" sa han och ryckte på axlarna. Jag skrattade och konstaterade ännu en gång att världen är galen!
Två killar grep tag i mig och undrade vem av dem som var bäst på fotboll. Jag tittade noga och försökte se så klok ut det gick till en sån fråga. "Du" sa jag och pekade på en av killarna. Den andra blev spelat förnärmat. Sen gick vi över till gissa-min-ålder-leken. Och nä, jag var inte född 78. Och nä, inte 79 heller. 76? Nä... "Ah, då vet jag" sa mannen. "Du är född 74". Jag tröttnade
plötsligt på den här ointelligenta leken och strosade vidare i min ensamhet.
Sen fick jag plötsligt nog och tog jag taxi hem. Fast pris. Mannen i taxin stängde av taxametern när jag hade en hundring kvar hem. Jag var innerligt tacksam över att få krypa ner i sängen bredvid varma mannen. Min man. Sen garvade jag bara och bubblade ur mig kvällen och han höll om mig, räddade mig för världen där ute.
Never more, konstaterar Cinks, alias Library girl
lördag, september 08, 2007
På väg mot en vanlig förändrad vardag
Besatt är kanske fel ord.
Upprymd också.
Fokuserad är nog rätta benämningen på vår nya vardag med ett barn med diabetes.
Jag pratar om det dagligen. Mitt sätt att bearbetar sommarens omvälvande händelser antar jag. För det är stort. Jag tror det är först när man ser oss in action som man kan förstå hur mycket pyssel det är kring ett barn med diabetes. Till en början. Det kommer ju att falla på plats för oss också med tiden.
Varför behöver vi insulin?
Jo, kroppens celler behöver socker - energi - och insulinet "låser upp" cellerna och släpper in sockret. Utan insulin, inget socker till cellerna = du blir orkeslös. Orsaken till att man blir extra törstig när man insjuknar är att sockret driver ut vätskan ur kroppen. Inte nog med att man alltså blir orkeslös av att inte få någon energi, man blir uttorkad också. Och får kramper till följd av för lite mineraler i kroppen.
Innan F blev sjuk var hon rysligt dålig på att äta mat. Allt som var sött gick däremot utmärkt. Ju sötare desto bättre. Jag tyckte det nästan var otäckt ibland att se hennes ögon fokusera på godis eller glass. Jag har plussat ett och ett och tror jag förstår varför.
Hela hennes kropp måste ju ha skrikit "HALLÅ, VI HAR INGEN ENERGI HÄR NERE, ÄT MER SOCKER FÖR SJUTTON GUBBAR, ÄT SÅ MYCKET DU BARA ORKAR!!!" Och hon åt. Utan att det blev bättre såklart eftersom insulinnycklarna inte fanns eller var för få för att låsa upp cellerna. Och så höll det på tills kroppens sista försvarsmekanism sattes in - kroppen började bryta ner proteinet i kroppen som ett sista försök att få energi.
Utebliven smekmånad
Man brukar kalla första tiden för ett barn som sjuknar in i en typ 1-diabetes för "smekmånad" eller remission. Under den perioden, kan vara upp till tre år, tillverkar fortfarande bukspottskörteln insulin som hjälper kroppen att hålla jämna nivåer.
F verkar inte ha någon sådan period. Hennes egen insulinproduktion är i det närmaste obefintlig. I min värld tror jag att den perioden redan har varit för henne, innan hon blev sjuk. Jag tror att hennes kropp har fått kämpa säkert över ett år under tiden som hennes insulinceller långsamt slagits ut. Troligtvis accelererade sjukdomen när hon fick vattkoppor i julas. I våras vet jag att hon hade känningar på eftermiddagarna. Vi pratade om det och reglerade det med frukt.
Att hon inte har någon egen produktion betyder att hennes värden svänger rätt kraftigt. En normal person ligger mellan 5-7. Hon pendlar mellan 2,5 som är väldigt lågt och ger kraftig känning och 17 som i motsats är alldeles för högt.
Över tjugo gånger per dygn sticker sig F antingen i armen, fingrarna, benen eller magen. Det har resulterat i prickiga fingertoppar och blåmärken på låren. Ju säkrare vi blir med värdena, desto färre gånger kommer hon att behöva sticka sig. Jag har börjat fundera på insulinpump och det kanske det blir när vi fått lite mer stabila värden. Pumpen pytsar in insulin ungefär på samma sätt som när man tar sprutorna, bara det att hon slipper sticka sig så många gånger per dag. Nålen på pumpen byts var tredje dag tror jag. Det blir ett framtida projekt.
En frisk tjej tillbaka
Helt felaktigt brukar jag ändå säga att F blivit frisk trots sin sjukdom. Hon ler så hon strålar, har börjat prata mer och intressera sig för saker. Kroppen utstrålar mer energi och kraft och hon äter som aldrig förr. Jag är på väg att få min dotter tillbaka, det är en så härlig känsla att det inte går att beskriva.
Imorgon kväll kommer hon, mitt hjärtetroll! sa Cinks längtande...
Upprymd också.
Fokuserad är nog rätta benämningen på vår nya vardag med ett barn med diabetes.
Jag pratar om det dagligen. Mitt sätt att bearbetar sommarens omvälvande händelser antar jag. För det är stort. Jag tror det är först när man ser oss in action som man kan förstå hur mycket pyssel det är kring ett barn med diabetes. Till en början. Det kommer ju att falla på plats för oss också med tiden.
Varför behöver vi insulin?
Jo, kroppens celler behöver socker - energi - och insulinet "låser upp" cellerna och släpper in sockret. Utan insulin, inget socker till cellerna = du blir orkeslös. Orsaken till att man blir extra törstig när man insjuknar är att sockret driver ut vätskan ur kroppen. Inte nog med att man alltså blir orkeslös av att inte få någon energi, man blir uttorkad också. Och får kramper till följd av för lite mineraler i kroppen.
Innan F blev sjuk var hon rysligt dålig på att äta mat. Allt som var sött gick däremot utmärkt. Ju sötare desto bättre. Jag tyckte det nästan var otäckt ibland att se hennes ögon fokusera på godis eller glass. Jag har plussat ett och ett och tror jag förstår varför.
Hela hennes kropp måste ju ha skrikit "HALLÅ, VI HAR INGEN ENERGI HÄR NERE, ÄT MER SOCKER FÖR SJUTTON GUBBAR, ÄT SÅ MYCKET DU BARA ORKAR!!!" Och hon åt. Utan att det blev bättre såklart eftersom insulinnycklarna inte fanns eller var för få för att låsa upp cellerna. Och så höll det på tills kroppens sista försvarsmekanism sattes in - kroppen började bryta ner proteinet i kroppen som ett sista försök att få energi.
Utebliven smekmånad
Man brukar kalla första tiden för ett barn som sjuknar in i en typ 1-diabetes för "smekmånad" eller remission. Under den perioden, kan vara upp till tre år, tillverkar fortfarande bukspottskörteln insulin som hjälper kroppen att hålla jämna nivåer.
F verkar inte ha någon sådan period. Hennes egen insulinproduktion är i det närmaste obefintlig. I min värld tror jag att den perioden redan har varit för henne, innan hon blev sjuk. Jag tror att hennes kropp har fått kämpa säkert över ett år under tiden som hennes insulinceller långsamt slagits ut. Troligtvis accelererade sjukdomen när hon fick vattkoppor i julas. I våras vet jag att hon hade känningar på eftermiddagarna. Vi pratade om det och reglerade det med frukt.
Att hon inte har någon egen produktion betyder att hennes värden svänger rätt kraftigt. En normal person ligger mellan 5-7. Hon pendlar mellan 2,5 som är väldigt lågt och ger kraftig känning och 17 som i motsats är alldeles för högt.
Över tjugo gånger per dygn sticker sig F antingen i armen, fingrarna, benen eller magen. Det har resulterat i prickiga fingertoppar och blåmärken på låren. Ju säkrare vi blir med värdena, desto färre gånger kommer hon att behöva sticka sig. Jag har börjat fundera på insulinpump och det kanske det blir när vi fått lite mer stabila värden. Pumpen pytsar in insulin ungefär på samma sätt som när man tar sprutorna, bara det att hon slipper sticka sig så många gånger per dag. Nålen på pumpen byts var tredje dag tror jag. Det blir ett framtida projekt.
En frisk tjej tillbaka
Helt felaktigt brukar jag ändå säga att F blivit frisk trots sin sjukdom. Hon ler så hon strålar, har börjat prata mer och intressera sig för saker. Kroppen utstrålar mer energi och kraft och hon äter som aldrig förr. Jag är på väg att få min dotter tillbaka, det är en så härlig känsla att det inte går att beskriva.
Imorgon kväll kommer hon, mitt hjärtetroll! sa Cinks längtande...
fredag, september 07, 2007
Nybilstankar
Det går ju egentligen helt emot vad jag tror på. Att ha två bilar. Men ska drömmen om en hund bli verklighet så krävs det nästan två bilar - åtminstone vad vi tror - för att vi ska ro iland lämna-kissa-lämna-förfarandet som är en följd av att ha hund.
Nu är jag på jakt efter en lille bil. Nån som drar lite mindre bensin än en svenssonbil. Gärna en Golf eller Polo. För att en dröm ska bli sann.
Är det värt det? undrar Cinks
Nu är jag på jakt efter en lille bil. Nån som drar lite mindre bensin än en svenssonbil. Gärna en Golf eller Polo. För att en dröm ska bli sann.
Är det värt det? undrar Cinks
Informativa fakta om Cinks
Inlindad i en grå fleccefilt en vanlig skön fredagskväll kom jag plötsligt på att jag blivit utmanad av Kapybaran! Så här är åtta saker om mig....
1. Har kunnat göra flickis, salto, frivolt och sidvolt. Numera blir det bara några handvolter på gräsmattan - mest för att kolla att det fortfarande går. Och det gör det! Fortfarande!
2. Har ända sen jag var liten sjungit högt för mig själv när jag går i skogen. Det känns lite terapeutiskt, gör mig glad och har en lugnande inverkan på mig.
3. Första gången jag gick till en frisersalong var jag tjugofyra år. Tidigare hade min hårfriser-moster klippt mig - eller jag själv. Vet ni, det är fantastiskt kul att klippa hår!!!
4. Gillar inte fåglar så värst mycket men skulle ändå vilja bli en ladusvala om jag fick välja i nästa liv. De verkar så livfulla och det måste vara fantastiskt att kunna flyga som de gör.
5. Galopperade barbacka i elljusspåret på en ardenner tillsammans med min bästis när jag var sju-åtta år. Helg galet nu kan tyckas, jättekul då!
6. Har fortfarande inte vuxit i stövlarna i storlek 39 som mamma köpte till mig och som jag skulle "växa i" i tonåren. Kravet för att jag skulle få köpa dem var att jag tog en storlek större än jag hade. Preciiis då slutade fötterna att växa. Undrar om jag har stövlarna kvar nånstans...?
7. Jag har lyssnat på första halvan av Coldplays första skiva minst sex hundra gånger. Eller mer. Men bara halva. Jag har satt på den på kvällen när jag ska sova och somnar oftast efter halva - eller före.
8. Min favoritfärg är svart. Jag känner mig trygg och lugn i svart. Och röd. Det är en ball färg som jag tycker gör mig pigg och fräsch.
Jag för utmaningen vidare till..... *trumvirvel*.... Minks, Binks, Tinsel och Saring.
Alla kan nog reglerna by now, men för formens skull:
Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren fyra nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.
I veckan som gått har jag inte
• ...träffat min söta dotter ens en yttipyttigång. Det känns helt galet länge sen vi sågs och jag saknar henne obeskrivligt. Nu kommer hon på söndag och det ska bli så underbart att snusa långa vackra händer och njuta av glada, pigga ögon. F har liksom blivit så mycket piggare nu när hon fått insulin. Pratar mer, är mer energisk i röst, minik och rörelse. Hon tar lättare kontakt och pratar mer om vad hon känner. Tänk vad den lilla kroppen har fått stå ut med under en lång tid. Som hon har kämpat, den lilla raringen. Näst-nästa vecka åker hon och jag på läger två dagar tillsammans med andra barn som har diabetes. Kalas!
• ...tränat på SATS. Det har helt enkelt inte funnits tid. Men jag har ju sprungit för all del. Jag tycker det känns som om jag bara åkt från jobbet och hem till sängen varje dag - är det så det ska vara, va?
• ...gått och lagt mig i tid en enda kväll. Det har varit kalas som sagt och andra saker som gjort att det blivit sena kvällar. Inte för sena men ändå senare än tänkt. Därför ska jag nog gå och lägga mig nu!
Gonatt and sweet dreams, sa Cinks
• ...tränat på SATS. Det har helt enkelt inte funnits tid. Men jag har ju sprungit för all del. Jag tycker det känns som om jag bara åkt från jobbet och hem till sängen varje dag - är det så det ska vara, va?
• ...gått och lagt mig i tid en enda kväll. Det har varit kalas som sagt och andra saker som gjort att det blivit sena kvällar. Inte för sena men ändå senare än tänkt. Därför ska jag nog gå och lägga mig nu!
Gonatt and sweet dreams, sa Cinks
Hänt sen sist
I veckan har jag....
• ...tagit tandavtryck IGEN för att få en bettskena. Det är tredje gången jag gör avtrycken. Vid första besöket hade han-som-gör-skenan semester så jag fick boka in en ny tid. Vi andra besöket tog vi avtryck som tandläkaren inte fick iväg med posten...visade det sig vid tredje besöket. Då fick jag ta om avtrycken. Så i veckan när jag skulle hämta min rosa (!) bettskena så glappade den så mycket att tandläkaren valde att ta om avtrycken hejochhå och nu har jag valt en ljusblå istället som jag ska hämta näst-nästa vecka.
• ...fått min menskopp, lagom som Tant Röd knackade på minsann. Sicken tajming. Betyg: fem bloddroppar av fem möjliga. Alltså, det känns helt galet att stoppa in en grov gummikopp i kroppen men jisses vilka fördelar. För det första har jag inte behövt vara bekymrad över läckage. För det andra har jag kunnat räkna ut ungefär hur mycket jag har blött. Och för det tredje - den känns liksom INGET. För det fjärde så går det ju åt sjukt mycket mindre bindor och tampongen vilket måste vara himmelriket för naturen och för det femte så har jag varit på mycket bättre humör, det är liksom behändigt med koppen.
• ... firat fyraårig förlovningsdag. Vi träffades i ett gathörn vid Odenplan, jag nöp honom i rumpan och han gav mig en vacker, röd ros. Sen pussades vi och gick till favvorestauranen där han bokat bord. Jag var helt galet glad över presenten jag köpt till honom - ett Efva Attlinghalsband med texten "Carpe Diem". Sjukt snygg på sjukt snygg kille som gillar halsband och som är i en fas i livet där meningen med livet är fokus. Gu, vad jag älskar den karl'n! Tack för det, televerket!
• ...firat min älsklingsmoster på hennes jämna födelsedag. Det var gott, kärleksfullt och trevligt att träffas och fira. Moster är nog den person, förutom jag, som analyserar och tänker i samma kaliber som jag - eller kanske till och med ännu mer. Vi förstår liksom varandra och jag känner att jag har mycket att lära av henne. Hon är lite av min mentor, varje gång vi ses får jag nya saker att träna på. Som att sätta upp staket. Det har jag inte varit så bra på tidigare men jag kämpar på!
• ...jobbat som ett svin och pendlat mellan "idag tyckte jag att det var kul på jobbet" och "nä, det här är inget för mig". Närmaste månaderna kommer att visa hur det går, om jag får vara kvar eller inte. Storföretaget ska göra ytterligare personalneddragnigar. Jag ser på framtiden med tillförsikt!
• ...sprungit 16 kilometer på ca en och en halv timme sammanlagt, uppdelat på tre omgångar. Idag var det nära att jag hoppade över men när jag väl kommit igång ropar kroppen efter rörelse och jag trotsade regn och skymning för att ta mig veckans sista (?) femma. Kroppen och framför allt det mentala njuter.
• ...tagit tandavtryck IGEN för att få en bettskena. Det är tredje gången jag gör avtrycken. Vid första besöket hade han-som-gör-skenan semester så jag fick boka in en ny tid. Vi andra besöket tog vi avtryck som tandläkaren inte fick iväg med posten...visade det sig vid tredje besöket. Då fick jag ta om avtrycken. Så i veckan när jag skulle hämta min rosa (!) bettskena så glappade den så mycket att tandläkaren valde att ta om avtrycken hejochhå och nu har jag valt en ljusblå istället som jag ska hämta näst-nästa vecka.
• ...fått min menskopp, lagom som Tant Röd knackade på minsann. Sicken tajming. Betyg: fem bloddroppar av fem möjliga. Alltså, det känns helt galet att stoppa in en grov gummikopp i kroppen men jisses vilka fördelar. För det första har jag inte behövt vara bekymrad över läckage. För det andra har jag kunnat räkna ut ungefär hur mycket jag har blött. Och för det tredje - den känns liksom INGET. För det fjärde så går det ju åt sjukt mycket mindre bindor och tampongen vilket måste vara himmelriket för naturen och för det femte så har jag varit på mycket bättre humör, det är liksom behändigt med koppen.
• ... firat fyraårig förlovningsdag. Vi träffades i ett gathörn vid Odenplan, jag nöp honom i rumpan och han gav mig en vacker, röd ros. Sen pussades vi och gick till favvorestauranen där han bokat bord. Jag var helt galet glad över presenten jag köpt till honom - ett Efva Attlinghalsband med texten "Carpe Diem". Sjukt snygg på sjukt snygg kille som gillar halsband och som är i en fas i livet där meningen med livet är fokus. Gu, vad jag älskar den karl'n! Tack för det, televerket!
• ...firat min älsklingsmoster på hennes jämna födelsedag. Det var gott, kärleksfullt och trevligt att träffas och fira. Moster är nog den person, förutom jag, som analyserar och tänker i samma kaliber som jag - eller kanske till och med ännu mer. Vi förstår liksom varandra och jag känner att jag har mycket att lära av henne. Hon är lite av min mentor, varje gång vi ses får jag nya saker att träna på. Som att sätta upp staket. Det har jag inte varit så bra på tidigare men jag kämpar på!
• ...jobbat som ett svin och pendlat mellan "idag tyckte jag att det var kul på jobbet" och "nä, det här är inget för mig". Närmaste månaderna kommer att visa hur det går, om jag får vara kvar eller inte. Storföretaget ska göra ytterligare personalneddragnigar. Jag ser på framtiden med tillförsikt!
• ...sprungit 16 kilometer på ca en och en halv timme sammanlagt, uppdelat på tre omgångar. Idag var det nära att jag hoppade över men när jag väl kommit igång ropar kroppen efter rörelse och jag trotsade regn och skymning för att ta mig veckans sista (?) femma. Kroppen och framför allt det mentala njuter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)