Det rådde fullständigt kaos på parkeringsplatsen utanför sjukhuset i förra veckan. Mannen och jag satt i bilen och såg en tjej komma långt bortifrån och ställde oss och väntade. När hon närmade sig utbytte vi blickar och leenden som sade att vi kunde ta platsen.
Framför oss stod en bil som väntade på en annan plats. När det visade sig att den platsen inte skulle bli ledig satsade han på vår förväntade plats istället.
Jag klev ur bilden och ställde mig på platsen för att ingen annan skulle tro att den var ledig. Döm om min förvåning när bilen framför då utan pardon trängbackade undan vår bil och rivstartade mot mig som stod på den nu lediga platsen. Det var isigt på parkeringen och ändå rivstartarde bilen och körde rakt mot mig!
Sen klev en man i 65-årsåldern och hans pälsprydda förnäma fru ur bilen och skrek åt mig att det var hans plats och att han minsann sett den först och att han faktiskt skulle ha den. I nästa andetag sade han "Ja, det är ju så ont om platser här".
Jag protesterade och menade att han faktiskt hade ämnat att ta en annan plats som nu inte råkade bli ledig. Så var det inte alls, hytte mannen som fortsatte att domdera och argskrika.
"Du behöver väl inte låta så förbannad för det" svarade jag då lite provocerande. "Det gör jag inte" skällde han. Jag brydde mig inte vidare, han var inte värd att argumentera med. Jag flinade istället, skakade på huvudet och gick till vår bil. Vi hittade en annan plats, utan att bli halvt ihjälkörda.
Jag bara undrar - hur tänker man när man satsar på att skrämma en tjej som kunde ha varit hans dotter? Ursäkta mig - men jädra Pucko!
1 kommentar:
Man är dum. Det är väl inte så konstigt...
Skicka en kommentar