Hela lördagsförmiddagen sitter Mannen och jag och tittar på film från när F var liten. Tufft av honom att se X:et, mig och F tillsammans. Grymtningarna som Mannen riktar till X:et tar jag ingen notis om, det är helt okej under omständigheterna.
Jag ser plötsligt F med helt andra ögon. Ser en otroligt söt och mycket klok liten tjej som ler och utvecklas allt eftersom filmen går. Jag blir alldeles upprymd och mer än en gång fylls mina ögon av kärlekstårar. Min underbara, underbara stora tjej!
Filmen är slut. Hjärnan befinner sig fortfarande tolv år bakåt i tiden. Jag börjar plötsligt kalla N för F. Kulmen kommer ändå när jag ropar X:ets namn till Mannen, högt och ljudligt uppför trappen. "Freeeeedriiiik!" Jag hör mig själv samtidigt som jag ropar, det låter helt fel och det är liksom för sent att ta det tillbaka. "Sa du Fredrik?" hör jag Mannen kommentera frågande uppifrån. "Ja, det gjorde jag" kan jag bara konstatera "ja, det gjorde jag faktiskt...".
Jag känner mig plötsligt lite yr och dagsvill.
3 kommentarer:
Hoppsan.
Maken kan ju dock trösta sig med att det faktiskt blev han till slut. Inte Exet.
Du har för övrigt mail på temat Fika. Bland annat.
Hoppsansa. Lätt hänt och du ammar ju... ;)
Nja, egentligen är det väl riktigt lyckat sett ur Mannens synvinkel. Han har ju t o m tagit över i dina minnen och förändrat ditt föregående liv. Det finns INGET före honom. X-et var kanske bara en aspekt av Mannen. Lite spooky....
Skicka en kommentar