Jag har mest bara gjort korta inlägg om problem hemma i lyan. Låter kanske som om vardagen bara är ett enda stort jobb men så är det absolut inte.
N är en härlig tjej med kort uthållighet. När hon är glad är hon det intensivt och ler med hela ansiktet. Ögonen spelar och hon ser sådär härligt sprallig ut. Vi bara dör! Sen blir hon otålig och det går snabbt över till häftig demonstration av att hon inte vill vara där hon är längre. Då nån tar upp henne blir allt bra igen.
Vi har det kanon om dagarna. Hon somnar av sig själv på förmiddagarna, antingen med mig bredvid sig eller i babysittern. I vagnen och i bilen kan hon inte heller hålla ögonen öppna och även om hon ibland protesterar vilt först lugnar hon ner sig snabbt och tittar på mig med blå ögon. Både sjalen och babybjörnen funkar fint och hon tycker om att bli runtdansad i den.
Kvällarna är ett äventyr som ibland sovs bort och ibland fylls med skrik, vi vet aldrig vilket det kommer att bli. Men hon är söt och go hela tiden ändå. Så enormt jädra stort älskad att det liksom inte finns något slut.
Och Mannen och jag börjar äntligen förstå att vi faktiskt är föräldrar!
1 kommentar:
Gosan.
Kan bara säga att Johannas första månader såg ut ungefär så där också.
Dagarna helt okej och kvällarna inte, kvällarna blev ofta skrik inpå sena nätterna. Jag försökte sova första passet för att sen ta över m amningen när P gav upp för några timmars sömn.
Hon var inte mjölkis, bara magisknipis.
Tumme att det är samma för er, och då KOMMER det bli bättre, snart, inte än, men snart!
kramen från hon med huvudet under armen//m
Skicka en kommentar