Jag grät när jag vaknade. På riktigt alltså. Ögonen var blöta av tårar och jag var bedrövad.
I drömmen skulle jag äta upp (!) LillaN. Hon var en liten kanin som låg färdiglagad i aluminiumfolie, jättesöt och go sådär som en mjukiskanin är, men toppad med paprika och andra grönsaker. När jag skulle lägga henne på tallriken för att äta upp henne började jag istället gråta och vägrade att äta henne. "Nä, jag kan inte äta henne" grät jag, "jag tar med henne hem" sade jag.
Och sen vaknade jag.
Hua...
4 kommentarer:
Jovars, men som sagt, det är för att hon är så SÖT OCH GO' så man vill äta upp henne.
//M
Hu vilken hemsk dröm. Jag förstår dina tårar.
Om jag hade drömt den drömmen, skulle den handla om omställningen från att vara en person till att - just nu - vara 2 personer men egentligen ändå bara en. Ett tag är det ju som om jag och LillaN är siamesiska tvillingar. Tänk på hur det skulle vara.
Det skulle vara så mycket enklare om jag kunde stoppa in LillaN i mig igen. Kanske har jag en bit kvar på att bearbeta allt jag varit med om. Längtan, besvikelse, hopp, väntan och nu LillaN. Men - OBS!!!! - detta är om jag hade drömt drömmen.
Jag hoppades på din kommentar, AstaKerstin. Har inte analyserat drömmen själv, den kändes liksom nästan för absurd. Men det kanske ligger en hel del i det du skriver, jag kan ju ibland längta tillbaka till graviditeten och förlossningen samtidigt som det är helt fantastiskt att hon är här nu!
Skicka en kommentar