Små balansproblem efter samtal

Han som är delaktig till min existens ringde.
Han som förgäves försökte hitta nåt vackert på mig när jag var nyfödd och sprattlade i kuvösen citat skär som en gris citat. Han som alltid strukit mig på armen, leende tittat på mig och med lite barnslig klang i rösten sagt "du är så fin, så". Han som en endaste gång daskat mig i rumpan när jag bröt mot en regel som han satt av total omtanke. Han som äter minst två liter frukt åt gången och som skruvar håret när han tittar på tv. Han ringde.

Vi småpratade. Jämförde tafatt sjukdomar som för att hitta en gemensam nämnare för att föra historien framåt. Pratade inte direkt om tystnaden som varit utan smög omkring den, närmade oss sakta men kom aldrig brännande nära.

När vi lade på kändes det viktlöst. Jag hade inga ben att stå på. Det ena ville att jag skulle ta emot honom med öppna armar. Det andra ville obstinat inte släppa in honom igen med den överhängande risken att bli sårad och lämnad igen. Jag befann mig nånstans där mittemellan, vågar inte sätta ner nån fot utan vågade bara nudda marken med tårna.

Så jag gick ut och sprang med Mannen. På nåt sätt fick jag kraft att prata nästan hela femman runt. Jag blev inte stadigare på fötterna utan hänger fortfarande i luften, lätt stödd av tårna. Men det gör inget. Istället för att gräva efter svar inväntar jag nästa drag. Det kan bli vad som helst och jag kan inte göra mig beredd på något sätt. Det är det som kallas livet.

Do U cry from the inside out, dear?
Or are they only artificial tears?
/ Prince Cinks