I fredagskväll fick jag värsta psykbrytet och snyftade i sängen med mannens arm runt min midja. Du vet, jag hade den där känslan av att "jag gör allt" i kroppen och av den anledningen grät jag. Av utmattning. Av att sitta i en jävla roddbåt på en grådimmig och sunkig sjö och ro utan att ha nått mål och utan att kunna stanna upp och vila armarna.
Känslan var att jag bara rodde och rodde och ju längre tid som gick ju snabbare måste jag ro. Precis så kändes det. Jag vet ju att det inte är så, bevisligen. Jag gör inte allt, men känslan var ändå den.
Mannen gick helt naturligt till självförsvar och sade "men jag hiiiinner inte hem tidigare på kvällen för att hinna före dig innan du gör allt och blir sådär inåtvänd" och jag fick snyfta tillbaka "hörrö, nu handlar det om MIG, inte DIG!"
Då förstod han. Att bara hålla om mig. Att bara ställa frågor, inte ge några svar. Att bara vara där och lyssna på vad jag kände och bry sig om.
Jag somnade med torkade tårar och ett leende på läpparna den kvällen. Lördagen kändes mycket, mycket bättre. Tänk vad ett samtal utan att försöka nå nåt mål kan vara förlösande. Och man blir liksom lättare i hela kroppen.
Så idag sprang jag återigen halvmilen på 28.30. Inga blyinfattade skoinlägg. Kunde nog till och med ha ökat lite vissa sträckor men jag ville ju inte springa ifrån grabbarna, höhö.
Nu skare bli rumpstretch, sa Cinks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar