Jag är mamma!

Jag tar fram en minnesbild av min mamma, sittandes på läktaren med tårar i ögonen under mina otaliga gymnastikuppvisningar på sjuttio och åttitalet. Efter uppvisningen kom hon alltid fram och kramade om mig, fortfarande med tårar i ögonen. Jag tyckte nog att det var liiite fånigt men hon gick samtidigt aldrig till överdrift och idag gillar jag min mamma lite extra för att hon vågade visa det innerliga, det som ger autenticitet till uttrycket - och fortfarande vågar!

Man vet att man är mamma när man får tårar i ögonen av att bara tänka eller titta på sitt barn. Det tog några år innan jag förstod det. Det tog ända tills jag själv blev mamma för att förstå.

Och nu gör verkligen jag det!

Imorse fick jag björnkramen och massor av pussar av F innan jag gick mot tåget. Hon hade lite sovmorgon och skulle bara fixa det sista innan hon gav sig iväg, så jag blev ivägvinkad först.

"Jag saknar dig redan till lunch" sade jag, för det gör jag verkligen innerligt, samtidigt som jag kände hur ögonen fuktades. "Oh, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det" sade jag och såg mig själv le mitt största leendet i hallspegeln sekunderna innan jag gick ut genom ytterdörren.

Jag får ett pirr i kroppen när jag tänker på henne och hur härligt det är att just JAG får vara henne mamma! För det är jag ju. Jag är mamma!