"Det man inte kan vägrar man göra" verkar hittills varit dotterns paroll. Jag vägrar acceptera det och kämpar på för att öka på hennes allmänbildning.
Om man nu vill kalla landbandy för allmänbildning. Jag tycker liksom att det hör till att även en tjej vet hur man håller i en klubba OCH kan dribbla lite lätt. Vi snackar inte proffs här, bara lite allmän färdighet.
I Fs pappafamilj är de övervägande killar men har hon smittats av nån innebandy- eller fotbollsfeber där måntro? Nixelpixel.
Närå, det var hurtfriska mamman som tog henne till badhuset för att lära henne simma och dyka. En gång i veckan. Hon hade visserligen årskort på badhuset hos pappa men vad jag vet användes det aldrig (!).
Det var mamma som sprang och höll i pakethållaren när det var dags för första vingliga cykelturen. Och det var givetvis mamma som kämpade med att puffa och knuffa henne i skidbacken. Allmänbildning liksom.
Och nu är det allså mamma som är landbandytränare. Yeah. För säkerhets skull spelar vi på baksidan så de duktiga killarna på gatan inte ska kunna se deras första pinsamt taffliga försök till dribbling (anm: mitt antagande).
Erfarenheten hos ovannämnda tränare är inte enorm men ändock. Spelade i ett lag när jag var arton, nån termin eller så. Envis var jag och kul som sjutton var det. Och att bara låta bli för att man inte kan, det är INTE min melodi.
Nu är klockan sex. Träningsdags! Tjejerna står med träningskläder på.
Måste gå.
Lite lagom bra på många saker tar en genom livet, sa Cinks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar