Sommarens bravad!

Enorma pluspoäng och ett rejält procentuellt lyft på bankboken får F efter att ha slutat bita på naglarna sommaren 2006 - väl värt alltihop och mer därtill!

Bakgrund: Treåriga lilla F inspireras av en jämnårig bita på naglarna, provar själv och fastnar för ovanan. Gudarna ska veta att vi föräldrar tacklar situationer olika.

Min väninna vars nagelbitande dotter inspirerat F tar genast tag i sin situation. När stopp&väx inte hjälper gnider hon in chilifrukt på sin sovande dotterns naglar. Det svider till ordentligt i dotterns ögon när hon gnuggar sig på morgonen, berättar väninnan efteråt, men hon slutar bita.

I vår familj tacklar vi den nya ovanan på vårt bästa sätt. Vi låter det bero i tron om att om vi inte ger nån notis om treåringens bitande så ska det så småningom försvinna av sig själv. Vi har fel. Oj, vad feeeel vi har visar det sig! Jättefel. Istället för att försvinna blir det bara mer och mer intensivt bitande. Inget eller allt tjat verkar kunna förändra situationen. Hennes små fingersnuttar är röda, ofta inflammerade och av nageln syns bara en liten smal rand på vissa fingrar. Jag är allvarligt rädd för att naglarna ska bli förstörda.

Men se, det är inte försent, visar det sig! Sex år efter att hon börjat bita överraskar hon alla, inklusive sig själv, med att sluta. F har själv börjat rolla på stopp&växmedlet. Tidigare var det helt omöjligt att få henne att gå med på det. Flaska efter flaska torkade halvt oanvända igen.

Nu är hon stolt och nöjd över att snart nio veckor passerat utan ett enda minsta lilla bett. Nåt nagelband här och där har väl gnagts bort och alla små sköra och transparanta nagelutväxter har gått av minst en gång. Men biter gör hon inte!!!

Här är en bild på de små fina och sköra naglarna - välkomna ut för första gången på sex år!