Allt som saknas är dillen. Vore det inte för den så skulle vi få en komplett sillmiddag idag. Arbetsdagarna är så långa för både mig och Mannen så vi orkar bara inte engagera oss i mer avancerad kokkonst än så. Man kommer hem, öppnar brevlådan och orkar knappt bära in reklamhögen till köksbordet innan styrkan är helt slut. Sill utan dill, det är gott nog.
Nubben hoppar vi över.
Igår var min första dag på jobbet. På nya jobbet. Efter två veckor i sjukhuskoma är jag nu tillbaka.
På plats, menar jag.
Utan de där piffiga kläderna som jag hade tänkt att köpa innan jag började. Det går visst lika bra att hasa omkring i de vanliga jeansen, för den som inte trodde det. Typ jag.
Jag kommer till jobbet dag ett. Som igår alltså. Var beredd på något slagt mottagande. Det känns ju inte helt som en utopi. Ett handskak eller en välkomstpärm som jag fick sist jag började på företaget för sju (!) år sen kanske. Men jag kliver in där och alla säger hej och välkommen och så. Sen återgår alla till sitt.
Å på skrivbordet där jag ska sitta ligger en lååång lista med uppgifter som ska utföras under dagen. Som jag ska utföra. Listan är full.
Jag får en kort introduktion och sen är det bara att köra. I övrigt är inget fixat. Nada mobiltelefon, niente id-kort eller passerkort, nicht påloggningsuppgifter, none tidrapportering osv, osv...
Imorse kom jag på att jag nog ska starta eget istället. Javisstja, jag har ju redan en egen byrå men dra igång på riktigt alltså. På lunchen träffade jag gamla chefen och bönade om att få komma tillbaka igen. Vid eftermiddagsfikat var jag nära att börja gråta och nu när jag är hemma dag två är jag liksom mest melankoliskt låg.
Börjar jag bli gammal och oflexibel?
Ändå är jag kanske inte jätteförvånad. Det är ju faktiskt ungefär som jag trodde det skulle vara. Ungefär samma som tidigare. Lite rörigare. Lite mer att göra. Liiite roligare uppgifter än tidigare. Ungefär.
Men jag vill ju bara hem till F.
Hon är i mina tankar och i hela min kropp.
F.
Idag ska jag gå över till henne med en ny "Min häst". Jag hoppades att den skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Och det gjorde den!
Imorgon åker hon utomlands i två veckor. Mina tankar kommer att vara där hos henne. Och sen hoppas jag att jag får tillbaka en glad, brun och härlig tjej. Min tjej!
tisdag, juni 26, 2007
måndag, juni 25, 2007
Invanda mönster och ovanlig spontanitet
Av ren vana spar jag gamla toapappersrullar och små kartoner. För några ögonblick glömmer jag att vi inte längre har något levande papperskvarn i muslig skepnad här i huset. Jag lägger pappret i insamlingshögen istället. Motsträvigt. Tänk att det kan vara så tomt efter en mus!
F har åkt till sin pappa. Hon är säkert närmare tusen gånger större än musen. Då kan ni tänka er hur mycket jag saknar henne!
Det är lätt att glömma hennes lojja, trötta och släpiga sätt nu när hon är mer sprudlande än jag sett henne på mycket länge. "Här har ni mig, er diabetestjej" ropade hon när hon kom förbi en sväng ikväll, skrattade med hela ansiktet och sträckte ut armarna.
För mig är hon ingen diabetestjej. För mig är hon min älskade dotter. Den underbara varelse som jag saknat så länge och nu liksom äntligen fått tillbaka. Det busiga sötistroll som jag skulle kunna vända världen upp och ner för.
F.
Två veckor av olidlig saknad ...
F har åkt till sin pappa. Hon är säkert närmare tusen gånger större än musen. Då kan ni tänka er hur mycket jag saknar henne!
Det är lätt att glömma hennes lojja, trötta och släpiga sätt nu när hon är mer sprudlande än jag sett henne på mycket länge. "Här har ni mig, er diabetestjej" ropade hon när hon kom förbi en sväng ikväll, skrattade med hela ansiktet och sträckte ut armarna.
För mig är hon ingen diabetestjej. För mig är hon min älskade dotter. Den underbara varelse som jag saknat så länge och nu liksom äntligen fått tillbaka. Det busiga sötistroll som jag skulle kunna vända världen upp och ner för.
F.
Två veckor av olidlig saknad ...
söndag, juni 24, 2007
Ingen mus i vårt hus
Samma dag som min skatt F blev inlagd på sjukhus berättade jag om att hennes lilla mus - som egendomligt nog hette Socker - också blev dålig. Hon orkade inte gnaga på kartonerna som vi lade in i terrariet. Hon sprang inte längre iväg så fort hon såg en hand närma sig. Istället satt hon flåsande och blundade och ville nog bara bli lämnad ifred.
Jag berättade för F att hon var dålig och att hon nog väntade på att få säga hejdå till F.
En vecka efter att F först hamnat på sjukhus fick hon permis för att avslutningsrida. Vi åt en gemensam middag hemma innan vi for tillbaka. Under middagen tog vi upp Socker och lät henne ligga i en liten korg med oss på köksbordet. Hon darrade, flämtade och andades snabbt. Både jag och F var överraskande berörda av det lilla beigefärgade djuret som andades sina sista andetag.
Tidigt morgonen därpå fick jag följande sms av Mannen:
"God morgon min kärlek!
Solen skiner å fåglarna sjunger lovsång
för vår lilla Socker som nu har somnat in.
Hon ligger i en gyllende låda m spån,
mat å blommor. "
När F vaknade kröp jag upp i hennes 90 cm breda sjukhusbädd och höll om henne. Vi grät en stund tillsammans för lilla musen som hållt oss vaken nätterna igenom i snart tre år. Den lilla musen med en knöl på svansen och som aldrig ville springa i hjulet och som alltid var den mest arbetsamma av henne och systern Sotis som gick bort förra året.
Nu ligger hon begravd i sin gyllene låda i vår rosenrabatt, nära Sotis. Hoppas de har det bra i mushimlen och är glada över att vara tillsammans igen.
Kärlek har inget med storleken att göra!
Jag berättade för F att hon var dålig och att hon nog väntade på att få säga hejdå till F.
En vecka efter att F först hamnat på sjukhus fick hon permis för att avslutningsrida. Vi åt en gemensam middag hemma innan vi for tillbaka. Under middagen tog vi upp Socker och lät henne ligga i en liten korg med oss på köksbordet. Hon darrade, flämtade och andades snabbt. Både jag och F var överraskande berörda av det lilla beigefärgade djuret som andades sina sista andetag.
Tidigt morgonen därpå fick jag följande sms av Mannen:
"God morgon min kärlek!
Solen skiner å fåglarna sjunger lovsång
för vår lilla Socker som nu har somnat in.
Hon ligger i en gyllende låda m spån,
mat å blommor. "
När F vaknade kröp jag upp i hennes 90 cm breda sjukhusbädd och höll om henne. Vi grät en stund tillsammans för lilla musen som hållt oss vaken nätterna igenom i snart tre år. Den lilla musen med en knöl på svansen och som aldrig ville springa i hjulet och som alltid var den mest arbetsamma av henne och systern Sotis som gick bort förra året.
Nu ligger hon begravd i sin gyllene låda i vår rosenrabatt, nära Sotis. Hoppas de har det bra i mushimlen och är glada över att vara tillsammans igen.
Kärlek har inget med storleken att göra!
söndag, juni 17, 2007
Sommarlov!
Det doftar regn och gräs i luften när jag öppnar balkongdörren. Tunga droppar hänger från den blöta flaggan som jag glömde ta in igår. Samtidigt som jag virar upp den efter nattens blåst kommer en enormt stark känsla från när jag var barn.
Sommar. Ledighet. Förväntningar. Doften. Bara fötter i regnblött gräs. Sommarlovsmorgon.
Jag har liksom glömt bort det som just hänt. F har fått sommarlov. Jag som just var på väg att bryskt rycka upp tjejerna från soffan där de halvligger och slötittar på tv låter dem istället vara. De har ju för kattsiken sommarlov!
Så de får titta en stund till. Vi kan måla sen. Vi har tillräckligt många måsten ändå det här sommarlovet. Som att gå upp och äta åtta varje morgon. Det är inget för en blivande elvaåring direkt.
Imorgon är det sjukhus igen.
Allt har en mening, just nu känns det lättast att tänka så.
Sommar. Ledighet. Förväntningar. Doften. Bara fötter i regnblött gräs. Sommarlovsmorgon.
Jag har liksom glömt bort det som just hänt. F har fått sommarlov. Jag som just var på väg att bryskt rycka upp tjejerna från soffan där de halvligger och slötittar på tv låter dem istället vara. De har ju för kattsiken sommarlov!
Så de får titta en stund till. Vi kan måla sen. Vi har tillräckligt många måsten ändå det här sommarlovet. Som att gå upp och äta åtta varje morgon. Det är inget för en blivande elvaåring direkt.
Imorgon är det sjukhus igen.
Allt har en mening, just nu känns det lättast att tänka så.
lördag, juni 16, 2007
Hem, ljuva hem...
Mitt söta och tappra insulintroll ligger skavfötters med kompisen i enochfyrtiosängen. De är nybadade och läser varsin bok i väntan på sömntåget.
F har nästan varit som förbytt idag. Lekte för första gången med en liten pojke vi känner, hon som hittills avskytt allt som har med småbarn att göra. Hon har dessutom ätit som en häst, till och med miniblomkålen som låg på hennes tallrik (vi smaktränar) och studsade runt på gräsmattan som en tok.
Smällen kom lite senare och den var i och för sig väntad - en känning. Aktivitet "äter" liksom upp sockret och får man då för mycket insulin så går nivåerna ner under vad som är skönt för kroppen. Reaktionen blir en känning.
F kallsvettas, blir darrig och hängig. Vi rättade upp den med ett glas mjölk och en halv banan. Nu klarar hon sig nog till morgonen. Det får väl Syster Mamma om inte annat konstatera vid 23- och 03-checken inatt.
Det är iallfall rysligt skönt att vara hemma. Om än nervöst för diabetikernoviser.
"Jag är på topp", sa Lilla F
F har nästan varit som förbytt idag. Lekte för första gången med en liten pojke vi känner, hon som hittills avskytt allt som har med småbarn att göra. Hon har dessutom ätit som en häst, till och med miniblomkålen som låg på hennes tallrik (vi smaktränar) och studsade runt på gräsmattan som en tok.
Smällen kom lite senare och den var i och för sig väntad - en känning. Aktivitet "äter" liksom upp sockret och får man då för mycket insulin så går nivåerna ner under vad som är skönt för kroppen. Reaktionen blir en känning.
F kallsvettas, blir darrig och hängig. Vi rättade upp den med ett glas mjölk och en halv banan. Nu klarar hon sig nog till morgonen. Det får väl Syster Mamma om inte annat konstatera vid 23- och 03-checken inatt.
Det är iallfall rysligt skönt att vara hemma. Om än nervöst för diabetikernoviser.
"Jag är på topp", sa Lilla F
onsdag, juni 13, 2007
Å en sak till...
Som om inte sorgen vore nog.
Allt sprayande och sprutande till ingen nytta. Imorse avbröt vi vårt andra ivf-försök. Två veckor av hormonspray. Två veckor av hormonsprutor. Äggen ville till en början inte växa. När de väl växte var de för få.
Vi gråter, sörjer, kramas och tar nya tag till hösten om det fortfarande finns tid till det. Min kropp är tydligen en tickande hormonbomb som hotar med att explodera och försvinna för alltid.
Hoppet är det sista som överger...
Allt sprayande och sprutande till ingen nytta. Imorse avbröt vi vårt andra ivf-försök. Två veckor av hormonspray. Två veckor av hormonsprutor. Äggen ville till en början inte växa. När de väl växte var de för få.
Vi gråter, sörjer, kramas och tar nya tag till hösten om det fortfarande finns tid till det. Min kropp är tydligen en tickande hormonbomb som hotar med att explodera och försvinna för alltid.
Hoppet är det sista som överger...
Telepatiska tankar
Här om dagen såg jag ett halsband på Mannen som jag inte sett förut. Det var ett litet svärd i silver i en kedja. Han berättade att det var ett smycke som farmor gjort till honom en gång.
När mannen var liten bodde farmor i ett litet hus på tomten. Hon tog hand om honom när nyskilda pappa var ute och förlustade sig. Hon tog emot honom med öppna armar efter skolan och gav honom mellanmål.
När hon ser på min man strålar en särskild, djup kärlek mot honom och han strålar tillbaka mot henne på ett särdeles sätt. Och när jag mötte henne första gången så blev hon ett substitut för min farmor och mormor som inte lever längre och jag tog henne till mig som den varma och pilimariska örtkvinna hon är.
Nu ligger lilla goa farmor på sjukhuset igen efter en stroke, sämre än förr. Hon är svag och vi tror inte att hon har långt kvar. Mannen besöker henne regelbundet, ger henne massage, håller hennes hand och pratar med henne. Vi vet inte hur länge hon har kvar. Jag skickar en varm tanke till henne och hoppas livet går för henne på det sätt som är bäst. Vad det nu är.
Jag tänder ett tankeljus för lilla farmor, tänker Cinks
När mannen var liten bodde farmor i ett litet hus på tomten. Hon tog hand om honom när nyskilda pappa var ute och förlustade sig. Hon tog emot honom med öppna armar efter skolan och gav honom mellanmål.
När hon ser på min man strålar en särskild, djup kärlek mot honom och han strålar tillbaka mot henne på ett särdeles sätt. Och när jag mötte henne första gången så blev hon ett substitut för min farmor och mormor som inte lever längre och jag tog henne till mig som den varma och pilimariska örtkvinna hon är.
Nu ligger lilla goa farmor på sjukhuset igen efter en stroke, sämre än förr. Hon är svag och vi tror inte att hon har långt kvar. Mannen besöker henne regelbundet, ger henne massage, håller hennes hand och pratar med henne. Vi vet inte hur länge hon har kvar. Jag skickar en varm tanke till henne och hoppas livet går för henne på det sätt som är bäst. Vad det nu är.
Jag tänder ett tankeljus för lilla farmor, tänker Cinks
Fakta från ett amatörproffs
20 fakta om diabetes:
1. Diabetes sjunker i åldrarna.
2. Det är fler pojkar än flickor som insjuknar generellt.
3. Flest tjejer insjuknar i tio-elvaårs ålder
4. Killar har en topp några år senare.
5. Man kan få det upp till 40-45 års ålder
6. Antalet fall har ökat lite-lite men åldern sjunker markant.
7. Bukspottskörteln blir inflammerad
8. Då slutar den att tillverka insulin
9. Första symtomen är att barnen blir kissnödiga
10. Och törstiga. Jättetörstiga.
11. Och kan inte springa nog mycket och dricka och kissa.
12. De kan gå ner i vikt
13. Och få kramper eftersom mineralerna lakats ur kroppen.
14. Går det för långt börjar de lukta aceton.
15. Då är det verklingen fara och färde.
16. Har barnet någon av dessa symtom ska man åka akut.
17. INTE vänta som vissa vårdcentraler rekommenderar...
18. Första året med diabetes kallas för "smekmånad"
19. Då tillverkar kroppen fortfarande lite insulin.
20. Nivåerna blir jämnare och man mår bättre.
Nästa lista blir kanske 20 fakta om första tiden som diabetiker. Men först ska vi komma dit. Det blir intressant, läskigt och ett nytt inslag i vardagen.
Syster Cinks
1. Diabetes sjunker i åldrarna.
2. Det är fler pojkar än flickor som insjuknar generellt.
3. Flest tjejer insjuknar i tio-elvaårs ålder
4. Killar har en topp några år senare.
5. Man kan få det upp till 40-45 års ålder
6. Antalet fall har ökat lite-lite men åldern sjunker markant.
7. Bukspottskörteln blir inflammerad
8. Då slutar den att tillverka insulin
9. Första symtomen är att barnen blir kissnödiga
10. Och törstiga. Jättetörstiga.
11. Och kan inte springa nog mycket och dricka och kissa.
12. De kan gå ner i vikt
13. Och få kramper eftersom mineralerna lakats ur kroppen.
14. Går det för långt börjar de lukta aceton.
15. Då är det verklingen fara och färde.
16. Har barnet någon av dessa symtom ska man åka akut.
17. INTE vänta som vissa vårdcentraler rekommenderar...
18. Första året med diabetes kallas för "smekmånad"
19. Då tillverkar kroppen fortfarande lite insulin.
20. Nivåerna blir jämnare och man mår bättre.
Nästa lista blir kanske 20 fakta om första tiden som diabetiker. Men först ska vi komma dit. Det blir intressant, läskigt och ett nytt inslag i vardagen.
Syster Cinks
Bra ställe för höga och låga värden
"Jag är rädd" sade F med sin lilla röst när jag pratade med henne i telefon från sjukhuset nyss. "Mitt socker låg på 18 och jag är rädd. Jag vill inte ha ketoner".
Hon är inte ens elva och vet redan så mycket om en värld som för mindre än en vecka sen var helt främmande för oss.
Jag frågade henne hur det kändes att ligga på 18 och det kändes inget speciellt. "Jag förstår att det känns otäckt men sköterskan säger att det är ok och då är det ok" svarade jag i ett försök att lugna henne.
Kuriosa.
1. Ketoner bildas i kroppen om sockret i blodet är för högt.
2. För högt är det om det är över femton eller så en lång tid.
3. Det är proteinet i kroppen som omvandlas till ketoner.
4. Har man för mycket ketoner börjar man lukta aceton ur munnen.
5. Har man ännumer blir man sinnesslö.
6. Sen är det akut ambulans till sjukhuset.
7. För att bli av med ketoner ger man mer insulin.
8. F hade alltså fått för lite insulin till det hon åt.
Det är som att lägga pussel. Eller att försöka få en våg att väga jämt.
Högt blodsocker kräver mer insulin. En liten måltid kräver lite insulin. Ett redan högt blodsocker och en liten lunch kräver mindre insulin än en stor lunch. Ja. Vi har mycket kvar att lära.
Greetings from Cinks in a new kind of school...
Hon är inte ens elva och vet redan så mycket om en värld som för mindre än en vecka sen var helt främmande för oss.
Jag frågade henne hur det kändes att ligga på 18 och det kändes inget speciellt. "Jag förstår att det känns otäckt men sköterskan säger att det är ok och då är det ok" svarade jag i ett försök att lugna henne.
Kuriosa.
1. Ketoner bildas i kroppen om sockret i blodet är för högt.
2. För högt är det om det är över femton eller så en lång tid.
3. Det är proteinet i kroppen som omvandlas till ketoner.
4. Har man för mycket ketoner börjar man lukta aceton ur munnen.
5. Har man ännumer blir man sinnesslö.
6. Sen är det akut ambulans till sjukhuset.
7. För att bli av med ketoner ger man mer insulin.
8. F hade alltså fått för lite insulin till det hon åt.
Det är som att lägga pussel. Eller att försöka få en våg att väga jämt.
Högt blodsocker kräver mer insulin. En liten måltid kräver lite insulin. Ett redan högt blodsocker och en liten lunch kräver mindre insulin än en stor lunch. Ja. Vi har mycket kvar att lära.
Greetings from Cinks in a new kind of school...
Närmare känslan
Lördagskvällen var sen. Vi, mannen, jag och vår vän från andra sidan Atlanten, stod utanför Caféet och jag upplevde något mycket annorlunda. Plötsligt hade jag en människa framför mig som inte ville annat säga det han kände. Till mig. Snacka om sedd!
Han bad mig sluta ögonen och försöka hålla ihop min tumme och mitt pekfinger. Undertiden försökte han dra isär dem medan han frågade mig tysta frågor. När jag öppnade ögonen igen tittade han på mig med sina mjuka ögon, pausade en sekund och sade sedan: "Talk to your father"
Du som känner min historia och min smärsamma resa senaste åren tappar kanske hakan av förvåning, precis som jag gjorde. Mannen och jag bara skrattade osäkert. Visst, det är inte svårt att tänka att en kvinna i 35-årsåldern skulle ha kontaktsvårigheter med sin far för det är alltför vanligt. Han sa inte mer än så. "Talk to your father"
Och idag gjorde jag det. Jag ringde pappa och berättade om saker i min uppväxt som han inte vetat om. Vi tog steg närmare varandra. Han blev förvånad. Jag fick tömma ur saker som jag burit på och inte riktigt vetat när jag skulle släppa ut. Jag har tagit ansvar för hur pappa skulle känna om jag berättade. Men nu sade jag det. Vi sade saker till varandra. Berättade. Kom varandra närmare. Konstaterade att vi känner igen oss i varandra. Jag fick några bra ord med mig på vägen, ord som kan hjälpa mig att komma ihåg mitt eget värde.
Jag tror att jag har pratat mer med pappa de senaste dagarna än jag gjort på de senaste åren tror jag. Och det känns bra. Väldigt bra.
And how could you just tell, my friend? Cinks wonder...
Han bad mig sluta ögonen och försöka hålla ihop min tumme och mitt pekfinger. Undertiden försökte han dra isär dem medan han frågade mig tysta frågor. När jag öppnade ögonen igen tittade han på mig med sina mjuka ögon, pausade en sekund och sade sedan: "Talk to your father"
Du som känner min historia och min smärsamma resa senaste åren tappar kanske hakan av förvåning, precis som jag gjorde. Mannen och jag bara skrattade osäkert. Visst, det är inte svårt att tänka att en kvinna i 35-årsåldern skulle ha kontaktsvårigheter med sin far för det är alltför vanligt. Han sa inte mer än så. "Talk to your father"
Och idag gjorde jag det. Jag ringde pappa och berättade om saker i min uppväxt som han inte vetat om. Vi tog steg närmare varandra. Han blev förvånad. Jag fick tömma ur saker som jag burit på och inte riktigt vetat när jag skulle släppa ut. Jag har tagit ansvar för hur pappa skulle känna om jag berättade. Men nu sade jag det. Vi sade saker till varandra. Berättade. Kom varandra närmare. Konstaterade att vi känner igen oss i varandra. Jag fick några bra ord med mig på vägen, ord som kan hjälpa mig att komma ihåg mitt eget värde.
Jag tror att jag har pratat mer med pappa de senaste dagarna än jag gjort på de senaste åren tror jag. Och det känns bra. Väldigt bra.
And how could you just tell, my friend? Cinks wonder...
Barn av sin tid
Först, innan jag kommer igång och skriver måste jag gå ner och kolla om vår gerbil fortfarande lever. Hon har legat och flämtat i buren ända sen F åkte in på sjukhus. Strax tillbaka.
- - -
Jo, hon lever fortfarande men äter inte längre kartonger och springer inte undan när vi sträcker ner handen. Väntar hon på att matte ska komma hem först måntro? Jag närmar mig vid att tro att det faktiskt är så...
Igår när alla kom till sjukhuset för dagens lektioner märkte jag på Fs pappa att något var annorlunda. Han var skakig och uppspelt på ett onaturligt sätt. Det visade sig att Fs farfar dött troligtvis nån gång under kvällen innan. Xet ville först inte berätta för F men jag uppmanade honom att göra det. "Hon känner det nog på sig" tror jag att jag sade.
På lektionen med sjuksköterskan satt F med ett block och ritade följande. Jag iaktog henne och visade honom sedan teckningen. Han blev djupt tagen, tror jag. Vad skulle du ha tänkt?
- - -
När jag senare på kvällen talade med vår nyvunna vän på andra sidan Atlanten berättade jag om det som hänt.
"Läs om indigobarn", sa han. "Det kan ge dig svar på en hel del frågor".
Jag tyckte mig ha hört om indigobarn men visste inte vad det var. Idag när jag haft en del tid över har jag försökt att läsa på lite på nätet. Och visst stämmer vissa saker in:
Här är ett kort utdrag ur en text jag hittade:
Man kan beskriva Indigobarn som kreativa, självständiga, genier, ingen rädsla för auktoriteter, frustrerade över systemen med ritualer och ibland osociala. Dom passar helt enkelt inte in.
Indigos har ett nervsystem som är skapat för den intensiva utveckling som kommer dom närmaste årtioenden; för att ta hand om, värdera och agera efter stora mängder av information på väldigt kort tid.
Ett Indigobarn är otroligt observant och medveten, dom har ofta penetrerande ögon som kan se rakt igenom en person och jag menar inte deras fysiska utsida. Jag menar att dom kan se det andra inte kan och dom behöver inte stirra för att göra det. Dom missar ingenting.
Eftersom dom oftast befinner sig i ett snabbt/intensivt tillstånd så räcker det med en snabb titt. Dom har en förmåga att komma till saken snabbt och hatar att slösa tid på sociala spel. Detta gör att dom bryter regler.
Indigos är väldigt, väldigt känsliga redan i ung ålder. Dom kan få förvarningar, se änglar (...)
Att åtminstone tänka henne som en indigo kan hjälpa mig att komma henne närmre. Vi går just nu in i en mycket spännande - och jobbig - fas.
Giv mig styrka! ber Cinks
- - -
Jo, hon lever fortfarande men äter inte längre kartonger och springer inte undan när vi sträcker ner handen. Väntar hon på att matte ska komma hem först måntro? Jag närmar mig vid att tro att det faktiskt är så...
Igår när alla kom till sjukhuset för dagens lektioner märkte jag på Fs pappa att något var annorlunda. Han var skakig och uppspelt på ett onaturligt sätt. Det visade sig att Fs farfar dött troligtvis nån gång under kvällen innan. Xet ville först inte berätta för F men jag uppmanade honom att göra det. "Hon känner det nog på sig" tror jag att jag sade.
På lektionen med sjuksköterskan satt F med ett block och ritade följande. Jag iaktog henne och visade honom sedan teckningen. Han blev djupt tagen, tror jag. Vad skulle du ha tänkt?
- - -
När jag senare på kvällen talade med vår nyvunna vän på andra sidan Atlanten berättade jag om det som hänt."Läs om indigobarn", sa han. "Det kan ge dig svar på en hel del frågor".
Jag tyckte mig ha hört om indigobarn men visste inte vad det var. Idag när jag haft en del tid över har jag försökt att läsa på lite på nätet. Och visst stämmer vissa saker in:
Här är ett kort utdrag ur en text jag hittade:
Man kan beskriva Indigobarn som kreativa, självständiga, genier, ingen rädsla för auktoriteter, frustrerade över systemen med ritualer och ibland osociala. Dom passar helt enkelt inte in.
Indigos har ett nervsystem som är skapat för den intensiva utveckling som kommer dom närmaste årtioenden; för att ta hand om, värdera och agera efter stora mängder av information på väldigt kort tid.
Ett Indigobarn är otroligt observant och medveten, dom har ofta penetrerande ögon som kan se rakt igenom en person och jag menar inte deras fysiska utsida. Jag menar att dom kan se det andra inte kan och dom behöver inte stirra för att göra det. Dom missar ingenting.
Eftersom dom oftast befinner sig i ett snabbt/intensivt tillstånd så räcker det med en snabb titt. Dom har en förmåga att komma till saken snabbt och hatar att slösa tid på sociala spel. Detta gör att dom bryter regler.
Indigos är väldigt, väldigt känsliga redan i ung ålder. Dom kan få förvarningar, se änglar (...)
Att åtminstone tänka henne som en indigo kan hjälpa mig att komma henne närmre. Vi går just nu in i en mycket spännande - och jobbig - fas.
Giv mig styrka! ber Cinks
söndag, juni 10, 2007
Rapport genom luren
Hon lät glad imorse i telefonen, gosetjejen.
För tre dagar sen fick hon panik av att bara höra talas om sprutor och blod. Imorse kvittrade hon att hon tagit två stick med insulinpennan. Sticket i fingret nämnde hon inte ens en gång.
Någonstans där innuti finns en längtan om att vara duktig framför sin mamma och pappa. Jag vill hitta ett sätt att förmedla att jag älskar henne precis som den hon är.
"Om du hade två döttrar, en frisk och en sjuk, vem skulle du tycka mest om" frågade hon i förrgår. Jag har med lite hjälp förstått att jag inte svarade på hennes fråga när jag sade: "Jag har bara en dotter och det är du och jag älskar dig precis som du är".
Idag har jag förstått att jag inte riktigt lyssnade eller förstod frågan och att svaret på istället är "jag skulle älska båda lika mycket". DET ska jag tala om för henne idag!
Nu frukost, sen vill jag skynda till F och havet av spel, pennor, papper och annat pyssel. Vi hörs så snart jag kan igen.
För tre dagar sen fick hon panik av att bara höra talas om sprutor och blod. Imorse kvittrade hon att hon tagit två stick med insulinpennan. Sticket i fingret nämnde hon inte ens en gång.
Någonstans där innuti finns en längtan om att vara duktig framför sin mamma och pappa. Jag vill hitta ett sätt att förmedla att jag älskar henne precis som den hon är.
"Om du hade två döttrar, en frisk och en sjuk, vem skulle du tycka mest om" frågade hon i förrgår. Jag har med lite hjälp förstått att jag inte svarade på hennes fråga när jag sade: "Jag har bara en dotter och det är du och jag älskar dig precis som du är".
Idag har jag förstått att jag inte riktigt lyssnade eller förstod frågan och att svaret på istället är "jag skulle älska båda lika mycket". DET ska jag tala om för henne idag!
Nu frukost, sen vill jag skynda till F och havet av spel, pennor, papper och annat pyssel. Vi hörs så snart jag kan igen.
Underliga saker hända...
Jag var med om en mycket märklig sak igår. Jag skriver mer sen eftersom det är dags att åka till sjukhuset igen nu, men för min egen skull vill jag komma ihåg lite av vad en person kände kring mig idag.
- Jag vill kolla upp sköldkörteln igen, trots att prover inte visar något.
- Jag bär på en stor sorg.
- Prata med min pappa.
- Andas djupt och släpp alla tankar när jag åker till F.
Det som behövde bli sagt, behövde bli sagt sade han. Jag bara undrar; hur kunde han veta av att bara titta och känna på mig? Hur kom det sig att andning och mage lugnade ner sig när han upprapade min dotters nanm?
*moster, det där förstår du nog bättre än jag... Du får helt enkelt förklara för mig vid tillfälle. Det handlar om diamanten, va?!*
- Jag vill kolla upp sköldkörteln igen, trots att prover inte visar något.
- Jag bär på en stor sorg.
- Prata med min pappa.
- Andas djupt och släpp alla tankar när jag åker till F.
Det som behövde bli sagt, behövde bli sagt sade han. Jag bara undrar; hur kunde han veta av att bara titta och känna på mig? Hur kom det sig att andning och mage lugnade ner sig när han upprapade min dotters nanm?
*moster, det där förstår du nog bättre än jag... Du får helt enkelt förklara för mig vid tillfälle. Det handlar om diamanten, va?!*
fredag, juni 08, 2007
Slutet av början på vårt ny-gamla liv
Först blir jag martyr och tänker "Va fan, har vi inte fått vår beskärda del nu, va?"
Sen blir jag fundersam och undrar ändå om det var något vi hade kunnat göra medan tid var, även om jag vet att det inte var det.
I slutet på varje tankeloop inser jag ändå att det inte förändrar något att fundera. Det är bättre att jag håller humör och hopp uppe, att vi kommer att klara det här. Att F kommer att klara allt vad det innebär att vara diabetiker. Att vi kommer att kunna vara ett stöd för henne genom livet och göra vardagen enkel för henne i hennes nya situation.
Vi åkte alltså till akuten igår. Och vi kom in i tid. F hade torkat ut men det hade inte gått så långt att hon mådde dåligt. Det gäller tydligen att handla fort när man får en misstänkt diabetesdiagnos. Vi fick en remiss och direktion att åka till Astrid Lindgrens. Från det att vi kom dit till dess att F låg på sal med droppkranar i båda armarna tog det mellan tre och fyra timmar, inte illa för att vara Stockholms län vad jag förstår.
Många tårar gräts med F var modig och stark i allt. Natten var lugn. Hon snackade bara lite alienspråk i sömnen. Mamman, som dragit vinnarlotten och fick stanna övernatt på gästsängen bredvid, sov desto sämre, vaknade stup i kvarten för att titta till lilla hjärtat och log avmätt princip varje timme som sköterskan kom och mätte hennes värden.
Imorse knallade hon, nästan stolt, iväg med hela droppställningsapparaten för att hämta videofilm på videofilm. Hon domderade med sköterskorna att det minsann runnit blod från "tappkranen" i höger armveck och att man borde byta bandage där.
När jag åkte satt både pappa och farbror och skojade med henne när hon bara ville titta på Scooby Doo. Jag kunde lämna henne utan att det kändes alltför fördjävligt.
På måndag eftermiddag är det skolavslutning. Hon grät när hon insåg att hon kanske inte skulle kunna vara med. Men vi jobbar på det och ska försök planera in så det går.
Jag hoppas hon får permission. Första stegen ut i den ny-gamla världen.
Sen blir jag fundersam och undrar ändå om det var något vi hade kunnat göra medan tid var, även om jag vet att det inte var det.
I slutet på varje tankeloop inser jag ändå att det inte förändrar något att fundera. Det är bättre att jag håller humör och hopp uppe, att vi kommer att klara det här. Att F kommer att klara allt vad det innebär att vara diabetiker. Att vi kommer att kunna vara ett stöd för henne genom livet och göra vardagen enkel för henne i hennes nya situation.
Vi åkte alltså till akuten igår. Och vi kom in i tid. F hade torkat ut men det hade inte gått så långt att hon mådde dåligt. Det gäller tydligen att handla fort när man får en misstänkt diabetesdiagnos. Vi fick en remiss och direktion att åka till Astrid Lindgrens. Från det att vi kom dit till dess att F låg på sal med droppkranar i båda armarna tog det mellan tre och fyra timmar, inte illa för att vara Stockholms län vad jag förstår.
Många tårar gräts med F var modig och stark i allt. Natten var lugn. Hon snackade bara lite alienspråk i sömnen. Mamman, som dragit vinnarlotten och fick stanna övernatt på gästsängen bredvid, sov desto sämre, vaknade stup i kvarten för att titta till lilla hjärtat och log avmätt princip varje timme som sköterskan kom och mätte hennes värden.
Imorse knallade hon, nästan stolt, iväg med hela droppställningsapparaten för att hämta videofilm på videofilm. Hon domderade med sköterskorna att det minsann runnit blod från "tappkranen" i höger armveck och att man borde byta bandage där.
När jag åkte satt både pappa och farbror och skojade med henne när hon bara ville titta på Scooby Doo. Jag kunde lämna henne utan att det kändes alltför fördjävligt.
På måndag eftermiddag är det skolavslutning. Hon grät när hon insåg att hon kanske inte skulle kunna vara med. Men vi jobbar på det och ska försök planera in så det går.
Jag hoppas hon får permission. Första stegen ut i den ny-gamla världen.
torsdag, juni 07, 2007
Till minne av Herr Vasa
Det är viktigt att kunna sin historia, konstaterade jag och mannen i samklang i bilen imorse. Att kunna sin historia betyder att vet var man har sina rötter. Och det kan i sin tur leda till mindre osäkerhet och en känsla av stabil grund att stå på.
Så därför har jag nu läst på om varför vi firar Sveriges nationaldag. Igen. Jag har kunnat det...och nu kan jag det igen.
- - -
Någon gång under 1800-talet togs den 6 juni fram som en nationell minnesdag. Dagen firades till minne av den 6 juni 1523, då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och unionen med Danmark därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
- - -
>> Läs mer om Sveriges nationaldag på Wikipedia.se
Så därför har jag nu läst på om varför vi firar Sveriges nationaldag. Igen. Jag har kunnat det...och nu kan jag det igen.
- - -
Någon gång under 1800-talet togs den 6 juni fram som en nationell minnesdag. Dagen firades till minne av den 6 juni 1523, då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och unionen med Danmark därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
- - -
>> Läs mer om Sveriges nationaldag på Wikipedia.se
Ovälkomna misstankar...
Gaddäm. Pratade just med Astrid Lindgrens sjukvårdsupplysning. Det blir till att åka till akuten med F i eftermiddag. Misstanke: diabetes!
Pappaveckorna är snart slut. Det har gått två låååånga veckor sen jag fick rå om henne ordentligt. Fick ett samtal av hennes pappa igår. Han var orolig över att hon är så törstig och kissnödig hela tiden, gått ner i vikt och att hon verkar lite trött.
Det kan vara att hon går och lägger sig tidigt. Det kan vara att det är varmt ute och dricker man mycket så blir en effekt av det oftast att man måste gå på toa.
Dessutom ringde skolsköterskan idag och behövde meddela oss föräldrar om att F fallit en och en halv "kanal" eller vad hon nu kallade det för i vikt sen sista kollen. Inte normalt.
Jag har tänkt att det är normalt för en blivande tonåring av tappa hullet och få lite kvinnliga former med midja och antydan till b r ö s t, hår under armarna och svettningar. Min mamma-mags-känsla har inte sagt till mig att det varit något fel. Är det jag som har missat eller? Det får väl blodprovet som hon kommer att få ta att avgöra.
Nu tar jag bara timme för timme och tänker inte låta fantasin skena iväg men jag kan ju inte låta bli att oroa mig för mitt lilla hjärtegryn. Jag har sagt till hennes pappa att jag vill följa med till sjukhuset. Basta. Förbereder mig på en låååång kväll på akuten...
Pappaveckorna är snart slut. Det har gått två låååånga veckor sen jag fick rå om henne ordentligt. Fick ett samtal av hennes pappa igår. Han var orolig över att hon är så törstig och kissnödig hela tiden, gått ner i vikt och att hon verkar lite trött.
Det kan vara att hon går och lägger sig tidigt. Det kan vara att det är varmt ute och dricker man mycket så blir en effekt av det oftast att man måste gå på toa.
Dessutom ringde skolsköterskan idag och behövde meddela oss föräldrar om att F fallit en och en halv "kanal" eller vad hon nu kallade det för i vikt sen sista kollen. Inte normalt.
Jag har tänkt att det är normalt för en blivande tonåring av tappa hullet och få lite kvinnliga former med midja och antydan till b r ö s t, hår under armarna och svettningar. Min mamma-mags-känsla har inte sagt till mig att det varit något fel. Är det jag som har missat eller? Det får väl blodprovet som hon kommer att få ta att avgöra.
Nu tar jag bara timme för timme och tänker inte låta fantasin skena iväg men jag kan ju inte låta bli att oroa mig för mitt lilla hjärtegryn. Jag har sagt till hennes pappa att jag vill följa med till sjukhuset. Basta. Förbereder mig på en låååång kväll på akuten...
måndag, juni 04, 2007
Pappersbröllop
För två år sen satt jag just nu i frisörstolen i lilla staden i norr, eller var på väg dit, med min kära tärna Minks och fotografsofia. Förväntansfull. Det var riktigt försommarväder. Himlen var grå och regnet piskade. Jag frös mig blå som vanligt.
Vi åt och drack gott mellan fixet med hår och klänning. Vi blev alla tre piffade till tänderna och precis klara till bonuspappa kom och hämtade upp oss. Jag minns att han var så stilig och tänkte: "Och den här gången har han gjort det för MIN skull". Det kändes stort!
Blivande mannen, dottern och syskonbarnet stod redo i kyrkans förrum när vi kom instormande med vinden och regnet. De var alla så vackra. Min blivande man var så skön och vacker, dottern och systerdottern så söta och vackra. Mannen och jag kysstes, log och skrattade lite med varandra innan vi sa "Nu kör vi" och gick leende in i kyrkan för att göra det vi längtat efter nästan från första stund vi träffades.
Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.
Två år och dryga sju hundra dagar har gått sen den dagen. Vi har kämpat oss igenom kan tyckas lite för många motgångar och lär oss på vägen att förhålla oss till dem. Vi har upplevt resor, äventyr, gråt, skratt och kärlek. Framförallt mycket kärlek och närhet.
Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna alla skuggor allt mörker som förr var så uppenbart det skingras och tillsmmans ser vi ljuset som stiger med solens fart
Idag ska vi fira med en pick-nick i det gröna, skumpa och lite god mat, kyssar och trånande blickar.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig för jag trodde att du fanns och väntade mig tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött för att möta den vackraste männska jag nånsin mött
Ey, mannen.
Jag älskar dig för ALLT du är!
Vi åt och drack gott mellan fixet med hår och klänning. Vi blev alla tre piffade till tänderna och precis klara till bonuspappa kom och hämtade upp oss. Jag minns att han var så stilig och tänkte: "Och den här gången har han gjort det för MIN skull". Det kändes stort!
Blivande mannen, dottern och syskonbarnet stod redo i kyrkans förrum när vi kom instormande med vinden och regnet. De var alla så vackra. Min blivande man var så skön och vacker, dottern och systerdottern så söta och vackra. Mannen och jag kysstes, log och skrattade lite med varandra innan vi sa "Nu kör vi" och gick leende in i kyrkan för att göra det vi längtat efter nästan från första stund vi träffades.
Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.
Två år och dryga sju hundra dagar har gått sen den dagen. Vi har kämpat oss igenom kan tyckas lite för många motgångar och lär oss på vägen att förhålla oss till dem. Vi har upplevt resor, äventyr, gråt, skratt och kärlek. Framförallt mycket kärlek och närhet.
Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna alla skuggor allt mörker som förr var så uppenbart det skingras och tillsmmans ser vi ljuset som stiger med solens fart
Idag ska vi fira med en pick-nick i det gröna, skumpa och lite god mat, kyssar och trånande blickar.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig för jag trodde att du fanns och väntade mig tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött för att möta den vackraste männska jag nånsin mött
Ey, mannen.
Jag älskar dig för ALLT du är!
fredag, juni 01, 2007
Stockholms bästa grej!
Jag vill önska dig en riktigt najs fredagskväll - och
helg för den delen - med stans absolut bästa låt!
Floatet får det att svikta i mina knän och
gunga i mina höfter och axlar....coooolers!
>> Titta, lyssna & njut!
Heta killen i t-shirt och keps *graourrr*
helg för den delen - med stans absolut bästa låt!
Floatet får det att svikta i mina knän och
gunga i mina höfter och axlar....coooolers!
>> Titta, lyssna & njut!
Heta killen i t-shirt och keps *graourrr*
Det stormar
Vinden slickar gemensamt löven snävt åt vänster utanför fönstret. Det blåser friskt. Inom mig känns det likadant, bortsett från att stormarna inte blåser likriktat. Nä, det kommer byar från lite alla möjliga håll. Än från höger, än från vänster.
Om två veckor börjar jag på nytt jobb. Jag står just nu med ett ben i varje läger. Att gå från ett mycket strukturerat och stelbent storföretag till en kreativ liten "tyfon" kommer nog till en början att kännas mycket underligt.
Igår var jag med på Tyfonens sommarfest där jag bara fick höra läskiga saker som: "Ah, så du är vår nya designguru som ska börja" eller "det blir perfekt, du är preciiis den vi behöver, nu kommer det att hända grejer".
Va? Förväntningarnas IF. Så kan de väl inte säga innan jag ens börjat?!?!
Eller vad sägs om kommentaren jag fick när vi småchattade lite om företagsklimatet på Tyfonen: "Det är inte så illa som det ser ut. Det är värre". Shit alltså!
I flera år har jag jobbat med nedtoning eftersom det inte riktigt passar att vara visionär och idéspruta på det stelbenta storföretaget. Plötsligt befinner jag mig i en mycket odd situation där ALLA vill synas, höras, göra tokigheter och inte skäms för att sticka ut. Och där står jag, fostrad i stelbenthet bland alla spagettimänniskor som jag egentligen passar bättre ihop med.
Jag kan likna det vid stora- och småsyskon (som du som läst lite här tidigare vet att jag gillar att skapa teorier kring, no offence...).
Storföretaget som jag är på nu kan liknas vid en storebror; inte särskilt förhandlingsbenägen men vet bäst, är lite försiktig i sina rörelser och tar sällan chanser. Vågar inte tappa fotfästet och förstår inte varför inte affärerna bara kommer. Medan Tyfonen kan liknas vid en bångstyrig lillebror; spretar hit och dit, kommer med idéer som genomförs halvdant, det är lite hipp och hopp utan vidare struktur. Vill synas, höras och räds inte för att visa upp sig.
Ja, jisses. Två veckor kvar innan jag lämnar trygga storebrors famn för att kasta mig i det stormiga havet med småbrorsor. Det är ändå där jag hör hemma, mitt hav, min hamn. Lite blyg i början bara....
Om två veckor börjar jag på nytt jobb. Jag står just nu med ett ben i varje läger. Att gå från ett mycket strukturerat och stelbent storföretag till en kreativ liten "tyfon" kommer nog till en början att kännas mycket underligt.
Igår var jag med på Tyfonens sommarfest där jag bara fick höra läskiga saker som: "Ah, så du är vår nya designguru som ska börja" eller "det blir perfekt, du är preciiis den vi behöver, nu kommer det att hända grejer".
Va? Förväntningarnas IF. Så kan de väl inte säga innan jag ens börjat?!?!
Eller vad sägs om kommentaren jag fick när vi småchattade lite om företagsklimatet på Tyfonen: "Det är inte så illa som det ser ut. Det är värre". Shit alltså!
I flera år har jag jobbat med nedtoning eftersom det inte riktigt passar att vara visionär och idéspruta på det stelbenta storföretaget. Plötsligt befinner jag mig i en mycket odd situation där ALLA vill synas, höras, göra tokigheter och inte skäms för att sticka ut. Och där står jag, fostrad i stelbenthet bland alla spagettimänniskor som jag egentligen passar bättre ihop med.
Jag kan likna det vid stora- och småsyskon (som du som läst lite här tidigare vet att jag gillar att skapa teorier kring, no offence...).
Storföretaget som jag är på nu kan liknas vid en storebror; inte särskilt förhandlingsbenägen men vet bäst, är lite försiktig i sina rörelser och tar sällan chanser. Vågar inte tappa fotfästet och förstår inte varför inte affärerna bara kommer. Medan Tyfonen kan liknas vid en bångstyrig lillebror; spretar hit och dit, kommer med idéer som genomförs halvdant, det är lite hipp och hopp utan vidare struktur. Vill synas, höras och räds inte för att visa upp sig.
Ja, jisses. Två veckor kvar innan jag lämnar trygga storebrors famn för att kasta mig i det stormiga havet med småbrorsor. Det är ändå där jag hör hemma, mitt hav, min hamn. Lite blyg i början bara....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)