Slutet av början på vårt ny-gamla liv

Först blir jag martyr och tänker "Va fan, har vi inte fått vår beskärda del nu, va?"

Sen blir jag fundersam och undrar ändå om det var något vi hade kunnat göra medan tid var, även om jag vet att det inte var det.

I slutet på varje tankeloop inser jag ändå att det inte förändrar något att fundera. Det är bättre att jag håller humör och hopp uppe, att vi kommer att klara det här. Att F kommer att klara allt vad det innebär att vara diabetiker. Att vi kommer att kunna vara ett stöd för henne genom livet och göra vardagen enkel för henne i hennes nya situation.

Vi åkte alltså till akuten igår. Och vi kom in i tid. F hade torkat ut men det hade inte gått så långt att hon mådde dåligt. Det gäller tydligen att handla fort när man får en misstänkt diabetesdiagnos. Vi fick en remiss och direktion att åka till Astrid Lindgrens. Från det att vi kom dit till dess att F låg på sal med droppkranar i båda armarna tog det mellan tre och fyra timmar, inte illa för att vara Stockholms län vad jag förstår.

Många tårar gräts med F var modig och stark i allt. Natten var lugn. Hon snackade bara lite alienspråk i sömnen. Mamman, som dragit vinnarlotten och fick stanna övernatt på gästsängen bredvid, sov desto sämre, vaknade stup i kvarten för att titta till lilla hjärtat och log avmätt princip varje timme som sköterskan kom och mätte hennes värden.

Imorse knallade hon, nästan stolt, iväg med hela droppställningsapparaten för att hämta videofilm på videofilm. Hon domderade med sköterskorna att det minsann runnit blod från "tappkranen" i höger armveck och att man borde byta bandage där.

När jag åkte satt både pappa och farbror och skojade med henne när hon bara ville titta på Scooby Doo. Jag kunde lämna henne utan att det kändes alltför fördjävligt.

På måndag eftermiddag är det skolavslutning. Hon grät när hon insåg att hon kanske inte skulle kunna vara med. Men vi jobbar på det och ska försök planera in så det går.

Jag hoppas hon får permission. Första stegen ut i den ny-gamla världen.