Varmvattnet sköljer över min kropp. Jag lyfter ansiktet mot duschstrålen, sänker axlarna och slappnar av. Då kommer tårarna igen. Glädjetårarna.
Jag stryker med händerna över min lilla putmage som fortfarande finns kvar. Minnet av niomånaders mirakel, det som verkade så omöjligt som plötsligt och ofattbart blev verklighet.
Lite längre ner på magen känner jag guppet ovanför det lite hårdare ärret som ligger horisontellt som en leende mun över min mage. Tårarna blandar sig med vattnet och jag stänger av duschen. Sen böjer jag mig ner och låter sinnena fyllas med doft av bebishud.
Jag känner mig ödmjuk inför livet och tar inget för givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar