Hon har ett hett temperament, vår Lilla N. Switchar från noll till hundra i decibell på två röda sekunder. I två veckor körde jag hårt med amning som skriksläckare, men nu har vi kapitulerat och börjat introducera napp.
Hon tar den inte alltid och det är skönt. Men för att hon ska slippa skrika sig svettig och hulkig i vagnen så får hon den ibland för att lugna ner sig. Och det funkar. Och lugnar både mamma och pappanerver.
4 kommentarer:
Som sagt, nappen kan vara en fantastisk hjälp första tiden när snuttbehov är gigantiskt!!
August hade också napp som liten (knappt så jag kommer ihåg det) men ratade den direkt när tänderna kom. Tugga tugga o spotta ut!
Johanna hade napp längre, passé 3 år tror jag sen var det katterna på Skansen som fick dem!
Finns för o nackdelar för det mesta!
//M
Avundas dig, kanon om hon tar nappen! Ena tvillingen tog napp i ungefär fem minuter för två månader sedan, nu tar ingen av dem. Skitungar.
Napp är överlägset bättre än tumme! Min sjuåring suger ju för bövelen fortfarande! Svårt att kasta den till kattungarna... (menade tummen här, hoho).
F var som tokig i sin napp, kanske därför jag drar mig för att introducera... Mammen, å andra sidan, sög nog på tummen upp till tonåren och som sagt, den är ju betydligt svårare att kasta ifrån sig ;-) Det blir nog bra i slutändan hur som bestämmer vi!
"Mannen", menar jag ju, svårt att få allt rätt med bebis på ena armen... ;-)
Skicka en kommentar