När LillaN kom till jorden...

På juldagskvällen gick vattnet. Jag ringde förlossningen och enligt föreskriften med ofixerad bebis gick jag direkt ut till bilen och lade mig ner i kalla baksätet. Mannen packade ihop våra väskor och plastade in mackorna som vi just brett och tog med.

På förlossningen konstaterades det mycket riktigt att vattnet gått och att bebisen fortfarande låg högt och rörligt. Det visade sig även lite senare att bebisen bajsat i fostervattnet, vilket gjorde det helt gröngulguckigt, ett tecken på att den var stressad.

Jag skjutsades liggande upp till antenatalavdelningen där vi fick ligga i väntan på att förlossningen skulle starta. Mannen fick som tur var också plats på rummet. Det var helt klart den vidrigaste natten av alla gravidnätter. Eftersom jag inte fick gå upp mer än på toa så kunde jag heller inte stretcha som jag vant mig vid för att få bort krypet. Det var värre än någonsin och Mannen fick inte många sömntimmar eftersom han fick klia mig på ryggen för att distrahera bort springet i benen.

Natten gick, vi kollades med långa ctg-kurvor för att hålla koll på bebis. På Annandagens förmiddag kände en bm på mig v a g i n a l t och tyckte hon kände att huvudet nu var ruckbart. Äntligen fick jag sitta upp.

När inget hänt framåt kvällen mer än sammandragningar så rullades vi tillbaka till förlossningen för igångsättning. Läkarna hade bedömt att vi inte skulle vänta längre i och med att vattnet gått och att bebis bajsat. Vid en närmare koll visade det sig att bebis inte alls var ruckbar som barnmorskan sagt utan fortfarande låg högt och rörlig. Det kändes då halvdant att jag felaktigt suttit upp en hel dag...

Vid nio-tiden på kvällen fick jag värkstimulerande dropp och arbetet kom igång. Värkarna var täta och intensiva, inte alls som jag upplevde det med F. Jag fick ligga ner eftersom tanken var att trycka ner bebis i ett fixerat läge först.

Andningen gick bra till en början. Jag kände att jag hade kontroll, att jag kunde fokusera smärtan ner till rotchakrat och log inombords vid varje värk. Som jag väntat och längtat efter detta! Men värkarna kom så ofta, var så intensiva och korta att jag ganska snabbt fick svårt att hinna ladda om mentalt mellan varje värk.

Efter närmare tre timmar konstaterade läkaren att hon nu var fixerad. Det var ord som jag affirmerat om att få höra senaste två månaderna och jag utbrast spontant "Nu börjar jag gråta". Jag var öppen en ynka centimeter och skalpekeltroden sattes på bebis. Jag fick äntligen ställa mig upp.

Jag började med akupunktur som smärtstillare och gick sen över till lustgas. Jag hade visst glömt hur man skulle andas i den men när bm sade "Du ska ta andetag ända ner i tårna" så gick det bättre. Lustgasen fick mig att känna mig som en obehagligt berusad tonåring på nyårsdisco men gjorde återigen att jag fick kontroll över smärtan och kunde liksom se den som ett litet ägg i min buk. Jag andades och hade kontroll, lutade mig över en saccosäck och Mannen masserade min ländrygg.

Tio sekunder över tolv på tredjedag jul fick jag en födelsedagspresent av Mannen. En pulsklocka som jag nästan ville sätta på mig bums som kuriosa.

Droppet skruvades upp. Smärtan tilltog och likaså intensiviteten i värkarna. Jag kände att det tryckte på och tyckte nästan att att jag var nära krystningsfasten. Då undersökte de mig igen och konstaterade att jag bara var öppen fyra centimeter. Modet sjönk. Jag bad om epidural. Det var verkligen inte planerat från min sida, jag hade affirmerat en förlossning utan andra smärtstillare än lustgas. Men orken räckte liksom inte till, min tankekraft inte heller.

Epiduralen var skön och gav mig möjlighet till vila och upphämtning. Men öppningsfasen gick så långsamt. Bebis hjärtljud sjönk efter varje värk och pendlade mellan 144 och 80. Läkarna diskuterade fram och tillbaka men ville att vi skulle fortsätta. Personalen, Mannen och jag talade om snitt som en alternativ utväg om det tog för lång tid. Läkaren gjorde ett mjölksyreprov på bebis huvud och när det såg bra ut beslöt man att vänta ytterligare en timme innan nytt beslut.

Epiduralen fylldes på. Bebis hjärtljud svajjade. Min kraft sinade. "Jag vet inte hur jag ska orka krysta" sade jag till bm tidigt på morgonen. "Du kommer att få kraft till det" svarade bm och mentalt började jag på nytt att jobba upp kraft inom mig för den sista fasen. Det tryckte på ordentligt nu och jag mådde illa och blödde. Bm jublade, bara goda tecken. Orosmolnet var fortfarande bebis hjärtljud som åkte berg-och dalbana.

Jag var öppen närmare nio centimeter och klockan var drygt nio på morgonen när epiduralen fylldes på för tredje gången. Då for plötsligt bebis hjärtljud ner till mellan 50-60. Man rullade mig från sida till sida för att försöka skaka fart på bebis igen men när hjärtljuden inte gick upp så larmade bm.

Sen gick allt ruskigt fort. Jag rullades iväg till operationssalen och hörde att nån sa "En barnmorska till mannen". Jag fick något att dricka ur en brun flaska och hasades över till en hård brits. En syrgasmask lades över ansiktet, nån sa "Nu kör vi". Sen var jag borta.

Operationen gick snabbt. På bara några minuter kom de in med en skrikande liten rosa-gul flickbebis i rummet intill mitt där Mannen befann sig. Hon knådades, torkades och sögs ren. Mannen fick klippa navelsträngen och på filmen som jag fick se i efterhand såg jag den lyckligaste och stoltaste mannen i världen!

Nästa minnesbild var att jag återigen låg i en säng och Mannen visade fram ett knyte inlindad i den gröna filt som vi gosat in i förväg med vår doft. "Det blev en bebis!" tänkte jag, "det blev en bebis!"

På uppvaket hade jag på ett drogat sätt rätt kul. Tjejerna som jobbade skojjade med mig, tappade droppflaskor på mig och tyckte nog att jag betedd mig komiskt. Jag låg och dåsade i tre timmar innan Mannen och LillaN kom för att hämta mig.

Känslan när Mannen lade henne vid mitt bröst var helt enormt stor. De hade haft supermysiga timmar tillsammans i väntan på att hämta mig. Och nu var hon här. Ofattbart, dramatiskt och fantastiskt. Välkommen till världen, vår efterlängtade lilla bebistjej!