Igår kväll var botten nära. Illamåendet fick mig att närapå explodera. Och till det hade jag förstås druckit för lite. Och LillaN var snuttig. Och F pussig och satt helst på mig. Och Mannen jobbade sent.
"Gå ner och lägg dig på spikmattan" sa Mannen när han kom hem strax efter nio och så tog han LillaN.
Jag var skeptisk att prova den första gången när jag inte mådde bra men lommade ändå ner och gjorde som han sade. En och en halv timme senare vaknade jag. Då hade tydligen han varit in och tittat till mig efter tjugo minuter och jag snarkade så högljutt och skönt att han ville inte väcka mig.
Känslan efteråt var att jag var betydligt mer avslappnad och den värsta ilskan borta. Idag har jag förvisso varit både illamående och yr men ändå känt mig gnuttans piggare. Det går åt rätt håll med andra ord men på tok för sakta för att det ska vara nyttigt för energi och amning.
onsdag, januari 28, 2009
måndag, januari 26, 2009
Lindad
För att undvika plötslig spädbarnsdöd så ska man inte linda in barn för hårt och för varmt varnar de på bvc. Jag märker dock att LillaN blir mycket lugnare när jag har en filt, inte för hårt lindad men dock inbäddd runt hela henne.
Idag har hon legat själv och sovit en liten timme i spjälisen med filten kring sig. Nu somnade hon i min famn utan att bli ammad. Det verkar som att bensprattlet väcker henne när hon ligger i bara body eller byxor.
Så jag fortsätter nog så ett tag till och ser om det bara är slumpen eller om det faktiskt lugnar henne. Tror vi båda mår bra av det. Och så får jag väl kolla henne lite oftare bara.
*Hon somnade av sig själv på mage på köksbordet imorse också, även det ett no-no som jag ser mellan fingrarna med så länge jag håller extra koll. Det är ju inte så att jag själv går och lägger mig och sover när hon ligger så...
Idag har hon legat själv och sovit en liten timme i spjälisen med filten kring sig. Nu somnade hon i min famn utan att bli ammad. Det verkar som att bensprattlet väcker henne när hon ligger i bara body eller byxor.
Så jag fortsätter nog så ett tag till och ser om det bara är slumpen eller om det faktiskt lugnar henne. Tror vi båda mår bra av det. Och så får jag väl kolla henne lite oftare bara.
*Hon somnade av sig själv på mage på köksbordet imorse också, även det ett no-no som jag ser mellan fingrarna med så länge jag håller extra koll. Det är ju inte så att jag själv går och lägger mig och sover när hon ligger så...
God ton?
Vi vet att vår granne som vi delar parhus med inte är så värst social. Hon jobbar som lärare och får kanske nog av människokontakt genom yrket, vad vet jag. Men ända sen vi flyttade in för fem år sen har vi sett idel baksidor hos denna dam. Det är som om att hon tycker vi är barnrumpor som inte kan ta ansvar och hon ska titt som tätt tala om för oss saker hon inte tycker om att vi gör.
Nu står det en barnvagn utanför vår dörr. Vi har uppenbarligen fått barn. Inte bara att hon sett oss var och varannan dag senaste nio månaderna men inte med en min visar hon att hon "sett". Skillnaden nu är att hon totalignorerar oss från att tidigare iallfall hälsat ibland.
Hon behöver ju inte vara glad för vår skull, det är inte vad jag säger men hon kan åtminstone säga "Grattis, vad roligt för er" även om hon tycker det är pest att grannen nu har spädbarn. Då behöver hon ju inte ens ljuga.
Men visst säger man väl nåt iallfall?!?
Nu står det en barnvagn utanför vår dörr. Vi har uppenbarligen fått barn. Inte bara att hon sett oss var och varannan dag senaste nio månaderna men inte med en min visar hon att hon "sett". Skillnaden nu är att hon totalignorerar oss från att tidigare iallfall hälsat ibland.
Hon behöver ju inte vara glad för vår skull, det är inte vad jag säger men hon kan åtminstone säga "Grattis, vad roligt för er" även om hon tycker det är pest att grannen nu har spädbarn. Då behöver hon ju inte ens ljuga.
Men visst säger man väl nåt iallfall?!?
Bättre
Mår betydligt bättre idag. Ingen aptit utan går på cola, nyponsoppa och vatten. Lite förhöjd feber men jag kan stå och gå utan att det svartnar för ögonen iallafall.
Se det från den ljusa sidan
"Du är bra på att se saker positivt" sa mamma igår. Och faktum är att när jag låg där i lördags natt och kräktes som värst så tänkte jag:
...tur att jag kräks! Det är nog värre för Mannen som mår illa men inte kräks.
...tur att kräkset åker rakt ner i hinken som ett vattenfall och inte sprutar åt alla möjliga håll. Då hade det blivit extrajobb med att tvätta sängen också.
...tur att vi båda blev dåliga samtidigt så vi kunde slappa *nåja* en hel dag och samarbeta med att ta hand om LillaN.
...tur att LillaN inte blivit dålig också!
...tur att det kom på lördagsnatten och inte ett dygn senare efter jag varit och hälsat på min morfar så slapp vi smitta honom. Nu får vi bara se till att planera in en ny tid att ses.
...tur att jag kräks! Det är nog värre för Mannen som mår illa men inte kräks.
...tur att kräkset åker rakt ner i hinken som ett vattenfall och inte sprutar åt alla möjliga håll. Då hade det blivit extrajobb med att tvätta sängen också.
...tur att vi båda blev dåliga samtidigt så vi kunde slappa *nåja* en hel dag och samarbeta med att ta hand om LillaN.
...tur att LillaN inte blivit dålig också!
...tur att det kom på lördagsnatten och inte ett dygn senare efter jag varit och hälsat på min morfar så slapp vi smitta honom. Nu får vi bara se till att planera in en ny tid att ses.
söndag, januari 25, 2009
Goa bonusar
Min käraste mamma och bonuspappa har kommit förbi två gånger idag med diverse dryckesleveranser till oss sjuklingar.
Fs rara bonusmamma (!) erbjöd sig också att köpa något till oss om vi inte kunde komma ut själva.
Vi har det allt bra bra för att vara sjuka!
Fs rara bonusmamma (!) erbjöd sig också att köpa något till oss om vi inte kunde komma ut själva.
Vi har det allt bra bra för att vara sjuka!
Tvärvändning
Jag har gått och haft lite ont i magen i en vecka. Under nattamningen har jag funderat på min relation till F. Hon har varit dryg och slö när jag pratat med henne i telefon och i veckan drog hon en vals för att slippa komma hit som avtalat. Så kändes det iallfall.
Idag hörs vi av eftersom vi har hämt/lämning på söndagar. Jag undrar om hon kan vara kvar en dag till eftersom både Mannen och jag är dåliga. Då låter hon ljuv och har stort medkännande, inte alls som tidigare i veckan.
Kanske ska jag inte fundera så mycket. Känner väl att jag tar ansvar för att hon inte ska känna konkurrens med LillaN. Ska försöka att inte ta ansvar för henne utan bara låta var och en känna för situationen på sitt sätt.
Idag hörs vi av eftersom vi har hämt/lämning på söndagar. Jag undrar om hon kan vara kvar en dag till eftersom både Mannen och jag är dåliga. Då låter hon ljuv och har stort medkännande, inte alls som tidigare i veckan.
Kanske ska jag inte fundera så mycket. Känner väl att jag tar ansvar för att hon inte ska känna konkurrens med LillaN. Ska försöka att inte ta ansvar för henne utan bara låta var och en känna för situationen på sitt sätt.
Lägesrapport
Horisontellt
Mellan 38-39 graders feber
Kräks
Diarée
Värk i kroppen
Noll matlust
Både Mannen och jag
LillaN överseende
Mellan 38-39 graders feber
Kräks
Diarée
Värk i kroppen
Noll matlust
Både Mannen och jag
LillaN överseende
torsdag, januari 22, 2009
Kameraföljetång
Sådärja!
En dryg månad och några tjat senare fick jag äntligen besked från kameraverkstaden om pris för lagning av kameran.
Äntligen!
Om en vecka bör jag ha i min hand och sen ska här fotograferas ikapp!
Jiiihaaa!
En dryg månad och några tjat senare fick jag äntligen besked från kameraverkstaden om pris för lagning av kameran.
Äntligen!
Om en vecka bör jag ha i min hand och sen ska här fotograferas ikapp!
Jiiihaaa!
Slaskblött
Det snöade ju bara lite när jag gick hemifrån. Två timmar senare var jag blöt både innifrån och utifrån. Blaha, snöblask är väl ändå det värsta av väder!
tisdag, januari 20, 2009
Jag låter det komma!
Varmvattnet sköljer över min kropp. Jag lyfter ansiktet mot duschstrålen, sänker axlarna och slappnar av. Då kommer tårarna igen. Glädjetårarna.
Jag stryker med händerna över min lilla putmage som fortfarande finns kvar. Minnet av niomånaders mirakel, det som verkade så omöjligt som plötsligt och ofattbart blev verklighet.
Lite längre ner på magen känner jag guppet ovanför det lite hårdare ärret som ligger horisontellt som en leende mun över min mage. Tårarna blandar sig med vattnet och jag stänger av duschen. Sen böjer jag mig ner och låter sinnena fyllas med doft av bebishud.
Jag känner mig ödmjuk inför livet och tar inget för givet.
Jag stryker med händerna över min lilla putmage som fortfarande finns kvar. Minnet av niomånaders mirakel, det som verkade så omöjligt som plötsligt och ofattbart blev verklighet.
Lite längre ner på magen känner jag guppet ovanför det lite hårdare ärret som ligger horisontellt som en leende mun över min mage. Tårarna blandar sig med vattnet och jag stänger av duschen. Sen böjer jag mig ner och låter sinnena fyllas med doft av bebishud.
Jag känner mig ödmjuk inför livet och tar inget för givet.
Tandläkartidspyssel
Jag bokar in en tid hos tandläkaren när jag vet att Mannen är hemma. Det visar sig att Mannen inte är hemma just den här dagen och det är för sent att avboka.
Jag spenderar vakentimmarna på natten åt att fundera på...
1. ...hur jag enklast ska bära med mig LillaN eftersom jag inte får bära mer än hennes vikt än så länge. Bestämmer mig för att fuska och bära med mig babyskyddet. Check!
2. ...var sjutton ingången till tandläkaren är, har bara varit där en gång tidigare. Jag går runt i centrumet och provar olika ingångar men ingen känns rätt. Plötsligt kommer jag på hur det ser ut och vilken ingång det är, känns fantastiskt bra. Check!
3. ...vilka kläder jag ska ta på mig för att det ska gå fort och smidigt. Jag kommer inte på något utan bestämmer mig för att bara ta nån överdel på morgonen tillsammans med jeansen som jag boat i senaste tre veckorna.
4. ...vilken tid jag bör åka för att hinna i tid. Inser att frukosten kan få stryka på foten till förmån för några minuters extrasömn och för att hinna mata och byta.
Jag hoppas vid min gud att LillaN ska äta och sen somna om på morgonen så jag hinner fräsha upp mig. LillaN somnar naturligtvis inte och jag får gnida bort det värsta sminket från igår med högerhanden medan jag vyssjar henne med vänstern. Frukosten hoppar jag över och döm om min förvåning när jag faktiskt är på plats i tid hos tandläkaren, lite före i tid till och med.
Lite försenad blir jag visad till tandläkarstolen. Jag ber en tyst bön om att LillaN ska fortsätta slumra i babyskyddet. Vilket hon gör! Under hela den timmen som det putsas och borras och bedövas och slipas i tandläkarstolen till och med!
Jag är helt slut och sned i truten när jag kommer hem. "Sova" är det enda min hjärna tänker och blir glatt överraskad över att vi båda kan slumra in på soffan någon timme.
Phu! Nu räcker det med tandläkarbesök på ett tag för min del!
Jag spenderar vakentimmarna på natten åt att fundera på...
1. ...hur jag enklast ska bära med mig LillaN eftersom jag inte får bära mer än hennes vikt än så länge. Bestämmer mig för att fuska och bära med mig babyskyddet. Check!
2. ...var sjutton ingången till tandläkaren är, har bara varit där en gång tidigare. Jag går runt i centrumet och provar olika ingångar men ingen känns rätt. Plötsligt kommer jag på hur det ser ut och vilken ingång det är, känns fantastiskt bra. Check!
3. ...vilka kläder jag ska ta på mig för att det ska gå fort och smidigt. Jag kommer inte på något utan bestämmer mig för att bara ta nån överdel på morgonen tillsammans med jeansen som jag boat i senaste tre veckorna.
4. ...vilken tid jag bör åka för att hinna i tid. Inser att frukosten kan få stryka på foten till förmån för några minuters extrasömn och för att hinna mata och byta.
Jag hoppas vid min gud att LillaN ska äta och sen somna om på morgonen så jag hinner fräsha upp mig. LillaN somnar naturligtvis inte och jag får gnida bort det värsta sminket från igår med högerhanden medan jag vyssjar henne med vänstern. Frukosten hoppar jag över och döm om min förvåning när jag faktiskt är på plats i tid hos tandläkaren, lite före i tid till och med.
Lite försenad blir jag visad till tandläkarstolen. Jag ber en tyst bön om att LillaN ska fortsätta slumra i babyskyddet. Vilket hon gör! Under hela den timmen som det putsas och borras och bedövas och slipas i tandläkarstolen till och med!
Jag är helt slut och sned i truten när jag kommer hem. "Sova" är det enda min hjärna tänker och blir glatt överraskad över att vi båda kan slumra in på soffan någon timme.
Phu! Nu räcker det med tandläkarbesök på ett tag för min del!
måndag, januari 19, 2009
Radhusbiff
Vi kör hårt med matlådor nu. Varje slant måste vändas på, vi kommer inte att leva av rosor och champagne det kommande året direkt. Frågan är hur gott uppvärmd blodpudding blir i matlåda? Det får vi se imorgon helt enkelt, för idag blir det följande middag...
Måndagsmiddag i budget-tid
Två skivor blodpudding
Lingon-creme fraishe
Vändstekt ägg
Apelsinklyftor
Måndagsmiddag i budget-tid
Två skivor blodpudding
Lingon-creme fraishe
Vändstekt ägg
Apelsinklyftor
Snö salt?
Jag smakar lite salt i ansiktet, nästan som om jag skulle ha gråtit.
Men det har jag inte. Idag har snö fallit i mitt ansikte och jag har bara varit glad!
Men det har jag inte. Idag har snö fallit i mitt ansikte och jag har bara varit glad!
Lite längtan tillbaka
Näst sista dagen innan vi for hem från BB hade jag Den Stora Hormongråtarkvällen. Allt kom över mig när jag stod i den varma, livsgivande duschen.
Rädslan...att förlora LillaN nu när hon äntligen kommit till oss.
Glädjen...över att drömmen om ett kärleksbarn äntligen blev sann efter så många år av längtan.
Lättnad...över att det trots allt gick bra tillslut, för både mig och barnet.
Sorg...över alla år som gått och så fördjävla pissdestruktivt dåligt jag mått mellan varven.
Kärlek...till Mannen som är passar så bra i mitt liv och till Knyttet som låg inlindad i en gosgrön filt.
Det var en härlig gråt som sorterade känslor på ett stärkande sätt. Och den coachingen som jag fick av barnmorskorna (efter att Mannen tassat iväg och viskat att jag nog behövde dem) var makalös. Ibland känner jag nästan att jag längtar tillbaka till de avkopplande och uppassande dagarna på BB.
Rädslan...att förlora LillaN nu när hon äntligen kommit till oss.
Glädjen...över att drömmen om ett kärleksbarn äntligen blev sann efter så många år av längtan.
Lättnad...över att det trots allt gick bra tillslut, för både mig och barnet.
Sorg...över alla år som gått och så fördjävla pissdestruktivt dåligt jag mått mellan varven.
Kärlek...till Mannen som är passar så bra i mitt liv och till Knyttet som låg inlindad i en gosgrön filt.
Det var en härlig gråt som sorterade känslor på ett stärkande sätt. Och den coachingen som jag fick av barnmorskorna (efter att Mannen tassat iväg och viskat att jag nog behövde dem) var makalös. Ibland känner jag nästan att jag längtar tillbaka till de avkopplande och uppassande dagarna på BB.
Snart dags att ta fram spikmattan
Snart är det dags att inviga spikmattan. Det ska bli spännande men jag känner mig fortfarande lite för skör för att se fram emot den initiala smärtan som man tydligen känner och som går över efter fem minuter.
En kväll när det är lite lugnt i huset och jag har tjugo minuter över ska jag testa den. Rapport kommer!
En kväll när det är lite lugnt i huset och jag har tjugo minuter över ska jag testa den. Rapport kommer!
Inte direkt svarvad men lite lättare på jorden
Vågen hos föräldrarna i helgen visade 62 kg med kläder på. Det betyder att jag har ungefär 4 kg till utgångsvikten. Det känns däremot långt kvar till jag kommer i ett par vettiga brallor. Magen putar ut och ett par grav-brallor är vad jag kommer i utan att snittet stramar. Sånt man inte tänker på om man föder på vanliga sättet.
Jag har sakteliga börjat röra på mig igen. Det känns skönt och jag njuter av de långpromenader som jag hitills gått. Idag blev det en timme i snöfall på förmiddagen och sen sex kilometer plus lite shopping på eftermiddagen. LillaN verkar också må bra av det, hon har sovit mycket mer än hon brukar en dag när vi bara latar oss inomhus.
Promenader suger, sa matvraket Cinks
Jag har sakteliga börjat röra på mig igen. Det känns skönt och jag njuter av de långpromenader som jag hitills gått. Idag blev det en timme i snöfall på förmiddagen och sen sex kilometer plus lite shopping på eftermiddagen. LillaN verkar också må bra av det, hon har sovit mycket mer än hon brukar en dag när vi bara latar oss inomhus.
Promenader suger, sa matvraket Cinks
Styrkedemonstration
"JAG ska vinna!" konstaterade Mannen här om kvällen när LillaN inte gav sig utan bara skrek och var missnöjd. Och så gick han iväg med bestämda steg med en pipig fialotta i famnen. Jag fick chansen att gå och lägga mig och när jag vaknade några timmar senare satt de och småpratade i sängen bredvid mig.
Sådana kvällar med omtänksamhet är guldkvällar.
Sådana män som Mannen är guldmän.
Sådana nöjda bäbisar är uthärdliga!
Sådana kvällar med omtänksamhet är guldkvällar.
Sådana män som Mannen är guldmän.
Sådana nöjda bäbisar är uthärdliga!
onsdag, januari 14, 2009
Guldstund!
Efter att ha tagit första sovmorgonen sen LillaN föddes fick vi besök av mormor på lunchen. Hon hade med sig mumsig tacopaj som vi åt. Lillsmulan sov sig igenom nästan hela besöket i sin babysitter eller i mormors famn.
Superdupermysig eftermiddag!
Superdupermysig eftermiddag!
Kraftigt reducerat spring...
Dagens stora pris och utmärkelse går till
Min kropp!!!
Jag är fortfarande helt fascinerad av att mina härliga och älskade ben numera ligger stilla när jag går till sängs på kvällen. Så fort bebis pluppade ut så försvann mitt minst sagt energiätande RLS.
Att i nio månader ha fått gå upp och stretcha en till fem gånger varje natt har tagit på krafterna. Trots att jag inte känt mig särskilt trött inser att jag inte liksom legat i sängen utan ovanpå på nåt sätt. Sovit lätt, skulle man lugnt kunna säga. Slumrat i tvåtimmarsintervaller. Nu sjunker jag ner i sängen och somnar djupt, om så bara för fem minuter eller en timme.
Visst, ibland springer det litegrann ändå, men det är ju inget emot hur det var bara för några veckor sen. Ägarinnan till benen tackar allra ödmjukast för det och hoppas att det får förbli så.
Min kropp!!!
Jag är fortfarande helt fascinerad av att mina härliga och älskade ben numera ligger stilla när jag går till sängs på kvällen. Så fort bebis pluppade ut så försvann mitt minst sagt energiätande RLS.
Att i nio månader ha fått gå upp och stretcha en till fem gånger varje natt har tagit på krafterna. Trots att jag inte känt mig särskilt trött inser att jag inte liksom legat i sängen utan ovanpå på nåt sätt. Sovit lätt, skulle man lugnt kunna säga. Slumrat i tvåtimmarsintervaller. Nu sjunker jag ner i sängen och somnar djupt, om så bara för fem minuter eller en timme.
Visst, ibland springer det litegrann ändå, men det är ju inget emot hur det var bara för några veckor sen. Ägarinnan till benen tackar allra ödmjukast för det och hoppas att det får förbli så.
tisdag, januari 13, 2009
Oj, jag tackar ja!
Jag har fått en utmärkelse från Tisalen och tackar och niger allra ödmjukast!
Reglerna för Awarden är enkla. Jag som har mottagit Awarden, lägger upp den på min egen blogg och länkar till bloggen som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till de Mammabloggar som jag tycker förtjänar den! Lämnar såklart ett meddelande inne hos dem, om att de har fått den!
Det är med en stor ära som jag ger den här Awarden vidare till: Minks för att hon är den underbaraste vännen i alla väder och därtill en härlig mamma, till Linda som på ett så fint och medvetet sätt lever med sina känslor i sin nya situation och till Saring som är en fantastisk mamma och bloggare.
Reglerna för Awarden är enkla. Jag som har mottagit Awarden, lägger upp den på min egen blogg och länkar till bloggen som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till de Mammabloggar som jag tycker förtjänar den! Lämnar såklart ett meddelande inne hos dem, om att de har fått den!
Det är med en stor ära som jag ger den här Awarden vidare till: Minks för att hon är den underbaraste vännen i alla väder och därtill en härlig mamma, till Linda som på ett så fint och medvetet sätt lever med sina känslor i sin nya situation och till Saring som är en fantastisk mamma och bloggare.
Tre nöjda istället för tre missnöjda
Hon har ett hett temperament, vår Lilla N. Switchar från noll till hundra i decibell på två röda sekunder. I två veckor körde jag hårt med amning som skriksläckare, men nu har vi kapitulerat och börjat introducera napp.
Hon tar den inte alltid och det är skönt. Men för att hon ska slippa skrika sig svettig och hulkig i vagnen så får hon den ibland för att lugna ner sig. Och det funkar. Och lugnar både mamma och pappanerver.
måndag, januari 12, 2009
En ammande kvinnas måtto
Stå inte om du kan sitta
Sitt inte om du kan ligga
Var inte vaken om du kan sova
Sitt inte om du kan ligga
Var inte vaken om du kan sova
När LillaN kom till jorden...
På juldagskvällen gick vattnet. Jag ringde förlossningen och enligt föreskriften med ofixerad bebis gick jag direkt ut till bilen och lade mig ner i kalla baksätet. Mannen packade ihop våra väskor och plastade in mackorna som vi just brett och tog med.
På förlossningen konstaterades det mycket riktigt att vattnet gått och att bebisen fortfarande låg högt och rörligt. Det visade sig även lite senare att bebisen bajsat i fostervattnet, vilket gjorde det helt gröngulguckigt, ett tecken på att den var stressad.
Jag skjutsades liggande upp till antenatalavdelningen där vi fick ligga i väntan på att förlossningen skulle starta. Mannen fick som tur var också plats på rummet. Det var helt klart den vidrigaste natten av alla gravidnätter. Eftersom jag inte fick gå upp mer än på toa så kunde jag heller inte stretcha som jag vant mig vid för att få bort krypet. Det var värre än någonsin och Mannen fick inte många sömntimmar eftersom han fick klia mig på ryggen för att distrahera bort springet i benen.
Natten gick, vi kollades med långa ctg-kurvor för att hålla koll på bebis. På Annandagens förmiddag kände en bm på mig v a g i n a l t och tyckte hon kände att huvudet nu var ruckbart. Äntligen fick jag sitta upp.
När inget hänt framåt kvällen mer än sammandragningar så rullades vi tillbaka till förlossningen för igångsättning. Läkarna hade bedömt att vi inte skulle vänta längre i och med att vattnet gått och att bebis bajsat. Vid en närmare koll visade det sig att bebis inte alls var ruckbar som barnmorskan sagt utan fortfarande låg högt och rörlig. Det kändes då halvdant att jag felaktigt suttit upp en hel dag...
Vid nio-tiden på kvällen fick jag värkstimulerande dropp och arbetet kom igång. Värkarna var täta och intensiva, inte alls som jag upplevde det med F. Jag fick ligga ner eftersom tanken var att trycka ner bebis i ett fixerat läge först.
Andningen gick bra till en början. Jag kände att jag hade kontroll, att jag kunde fokusera smärtan ner till rotchakrat och log inombords vid varje värk. Som jag väntat och längtat efter detta! Men värkarna kom så ofta, var så intensiva och korta att jag ganska snabbt fick svårt att hinna ladda om mentalt mellan varje värk.
Efter närmare tre timmar konstaterade läkaren att hon nu var fixerad. Det var ord som jag affirmerat om att få höra senaste två månaderna och jag utbrast spontant "Nu börjar jag gråta". Jag var öppen en ynka centimeter och skalpekeltroden sattes på bebis. Jag fick äntligen ställa mig upp.
Jag började med akupunktur som smärtstillare och gick sen över till lustgas. Jag hade visst glömt hur man skulle andas i den men när bm sade "Du ska ta andetag ända ner i tårna" så gick det bättre. Lustgasen fick mig att känna mig som en obehagligt berusad tonåring på nyårsdisco men gjorde återigen att jag fick kontroll över smärtan och kunde liksom se den som ett litet ägg i min buk. Jag andades och hade kontroll, lutade mig över en saccosäck och Mannen masserade min ländrygg.
Tio sekunder över tolv på tredjedag jul fick jag en födelsedagspresent av Mannen. En pulsklocka som jag nästan ville sätta på mig bums som kuriosa.
Droppet skruvades upp. Smärtan tilltog och likaså intensiviteten i värkarna. Jag kände att det tryckte på och tyckte nästan att att jag var nära krystningsfasten. Då undersökte de mig igen och konstaterade att jag bara var öppen fyra centimeter. Modet sjönk. Jag bad om epidural. Det var verkligen inte planerat från min sida, jag hade affirmerat en förlossning utan andra smärtstillare än lustgas. Men orken räckte liksom inte till, min tankekraft inte heller.
Epiduralen var skön och gav mig möjlighet till vila och upphämtning. Men öppningsfasen gick så långsamt. Bebis hjärtljud sjönk efter varje värk och pendlade mellan 144 och 80. Läkarna diskuterade fram och tillbaka men ville att vi skulle fortsätta. Personalen, Mannen och jag talade om snitt som en alternativ utväg om det tog för lång tid. Läkaren gjorde ett mjölksyreprov på bebis huvud och när det såg bra ut beslöt man att vänta ytterligare en timme innan nytt beslut.
Epiduralen fylldes på. Bebis hjärtljud svajjade. Min kraft sinade. "Jag vet inte hur jag ska orka krysta" sade jag till bm tidigt på morgonen. "Du kommer att få kraft till det" svarade bm och mentalt började jag på nytt att jobba upp kraft inom mig för den sista fasen. Det tryckte på ordentligt nu och jag mådde illa och blödde. Bm jublade, bara goda tecken. Orosmolnet var fortfarande bebis hjärtljud som åkte berg-och dalbana.
Jag var öppen närmare nio centimeter och klockan var drygt nio på morgonen när epiduralen fylldes på för tredje gången. Då for plötsligt bebis hjärtljud ner till mellan 50-60. Man rullade mig från sida till sida för att försöka skaka fart på bebis igen men när hjärtljuden inte gick upp så larmade bm.
Sen gick allt ruskigt fort. Jag rullades iväg till operationssalen och hörde att nån sa "En barnmorska till mannen". Jag fick något att dricka ur en brun flaska och hasades över till en hård brits. En syrgasmask lades över ansiktet, nån sa "Nu kör vi". Sen var jag borta.
Operationen gick snabbt. På bara några minuter kom de in med en skrikande liten rosa-gul flickbebis i rummet intill mitt där Mannen befann sig. Hon knådades, torkades och sögs ren. Mannen fick klippa navelsträngen och på filmen som jag fick se i efterhand såg jag den lyckligaste och stoltaste mannen i världen!
Nästa minnesbild var att jag återigen låg i en säng och Mannen visade fram ett knyte inlindad i den gröna filt som vi gosat in i förväg med vår doft. "Det blev en bebis!" tänkte jag, "det blev en bebis!"
På uppvaket hade jag på ett drogat sätt rätt kul. Tjejerna som jobbade skojjade med mig, tappade droppflaskor på mig och tyckte nog att jag betedd mig komiskt. Jag låg och dåsade i tre timmar innan Mannen och LillaN kom för att hämta mig.
Känslan när Mannen lade henne vid mitt bröst var helt enormt stor. De hade haft supermysiga timmar tillsammans i väntan på att hämta mig. Och nu var hon här. Ofattbart, dramatiskt och fantastiskt. Välkommen till världen, vår efterlängtade lilla bebistjej!
På förlossningen konstaterades det mycket riktigt att vattnet gått och att bebisen fortfarande låg högt och rörligt. Det visade sig även lite senare att bebisen bajsat i fostervattnet, vilket gjorde det helt gröngulguckigt, ett tecken på att den var stressad.
Jag skjutsades liggande upp till antenatalavdelningen där vi fick ligga i väntan på att förlossningen skulle starta. Mannen fick som tur var också plats på rummet. Det var helt klart den vidrigaste natten av alla gravidnätter. Eftersom jag inte fick gå upp mer än på toa så kunde jag heller inte stretcha som jag vant mig vid för att få bort krypet. Det var värre än någonsin och Mannen fick inte många sömntimmar eftersom han fick klia mig på ryggen för att distrahera bort springet i benen.
Natten gick, vi kollades med långa ctg-kurvor för att hålla koll på bebis. På Annandagens förmiddag kände en bm på mig v a g i n a l t och tyckte hon kände att huvudet nu var ruckbart. Äntligen fick jag sitta upp.
När inget hänt framåt kvällen mer än sammandragningar så rullades vi tillbaka till förlossningen för igångsättning. Läkarna hade bedömt att vi inte skulle vänta längre i och med att vattnet gått och att bebis bajsat. Vid en närmare koll visade det sig att bebis inte alls var ruckbar som barnmorskan sagt utan fortfarande låg högt och rörlig. Det kändes då halvdant att jag felaktigt suttit upp en hel dag...
Vid nio-tiden på kvällen fick jag värkstimulerande dropp och arbetet kom igång. Värkarna var täta och intensiva, inte alls som jag upplevde det med F. Jag fick ligga ner eftersom tanken var att trycka ner bebis i ett fixerat läge först.
Andningen gick bra till en början. Jag kände att jag hade kontroll, att jag kunde fokusera smärtan ner till rotchakrat och log inombords vid varje värk. Som jag väntat och längtat efter detta! Men värkarna kom så ofta, var så intensiva och korta att jag ganska snabbt fick svårt att hinna ladda om mentalt mellan varje värk.
Efter närmare tre timmar konstaterade läkaren att hon nu var fixerad. Det var ord som jag affirmerat om att få höra senaste två månaderna och jag utbrast spontant "Nu börjar jag gråta". Jag var öppen en ynka centimeter och skalpekeltroden sattes på bebis. Jag fick äntligen ställa mig upp.
Jag började med akupunktur som smärtstillare och gick sen över till lustgas. Jag hade visst glömt hur man skulle andas i den men när bm sade "Du ska ta andetag ända ner i tårna" så gick det bättre. Lustgasen fick mig att känna mig som en obehagligt berusad tonåring på nyårsdisco men gjorde återigen att jag fick kontroll över smärtan och kunde liksom se den som ett litet ägg i min buk. Jag andades och hade kontroll, lutade mig över en saccosäck och Mannen masserade min ländrygg.
Tio sekunder över tolv på tredjedag jul fick jag en födelsedagspresent av Mannen. En pulsklocka som jag nästan ville sätta på mig bums som kuriosa.
Droppet skruvades upp. Smärtan tilltog och likaså intensiviteten i värkarna. Jag kände att det tryckte på och tyckte nästan att att jag var nära krystningsfasten. Då undersökte de mig igen och konstaterade att jag bara var öppen fyra centimeter. Modet sjönk. Jag bad om epidural. Det var verkligen inte planerat från min sida, jag hade affirmerat en förlossning utan andra smärtstillare än lustgas. Men orken räckte liksom inte till, min tankekraft inte heller.
Epiduralen var skön och gav mig möjlighet till vila och upphämtning. Men öppningsfasen gick så långsamt. Bebis hjärtljud sjönk efter varje värk och pendlade mellan 144 och 80. Läkarna diskuterade fram och tillbaka men ville att vi skulle fortsätta. Personalen, Mannen och jag talade om snitt som en alternativ utväg om det tog för lång tid. Läkaren gjorde ett mjölksyreprov på bebis huvud och när det såg bra ut beslöt man att vänta ytterligare en timme innan nytt beslut.
Epiduralen fylldes på. Bebis hjärtljud svajjade. Min kraft sinade. "Jag vet inte hur jag ska orka krysta" sade jag till bm tidigt på morgonen. "Du kommer att få kraft till det" svarade bm och mentalt började jag på nytt att jobba upp kraft inom mig för den sista fasen. Det tryckte på ordentligt nu och jag mådde illa och blödde. Bm jublade, bara goda tecken. Orosmolnet var fortfarande bebis hjärtljud som åkte berg-och dalbana.
Jag var öppen närmare nio centimeter och klockan var drygt nio på morgonen när epiduralen fylldes på för tredje gången. Då for plötsligt bebis hjärtljud ner till mellan 50-60. Man rullade mig från sida till sida för att försöka skaka fart på bebis igen men när hjärtljuden inte gick upp så larmade bm.
Sen gick allt ruskigt fort. Jag rullades iväg till operationssalen och hörde att nån sa "En barnmorska till mannen". Jag fick något att dricka ur en brun flaska och hasades över till en hård brits. En syrgasmask lades över ansiktet, nån sa "Nu kör vi". Sen var jag borta.
Operationen gick snabbt. På bara några minuter kom de in med en skrikande liten rosa-gul flickbebis i rummet intill mitt där Mannen befann sig. Hon knådades, torkades och sögs ren. Mannen fick klippa navelsträngen och på filmen som jag fick se i efterhand såg jag den lyckligaste och stoltaste mannen i världen!
Nästa minnesbild var att jag återigen låg i en säng och Mannen visade fram ett knyte inlindad i den gröna filt som vi gosat in i förväg med vår doft. "Det blev en bebis!" tänkte jag, "det blev en bebis!"
På uppvaket hade jag på ett drogat sätt rätt kul. Tjejerna som jobbade skojjade med mig, tappade droppflaskor på mig och tyckte nog att jag betedd mig komiskt. Jag låg och dåsade i tre timmar innan Mannen och LillaN kom för att hämta mig.
Känslan när Mannen lade henne vid mitt bröst var helt enormt stor. De hade haft supermysiga timmar tillsammans i väntan på att hämta mig. Och nu var hon här. Ofattbart, dramatiskt och fantastiskt. Välkommen till världen, vår efterlängtade lilla bebistjej!
lördag, januari 10, 2009
Bröstigel
Det är tröttsamt att...
...gå en entimmes-promenad.
Jag orkar mindre än jag tror än så länge.
...ha två familjer på fika samma dag.
Jag har mindre energi än jag tror än så länge.
...amma i princip konstant hela dagen.
Jag orkar men blir trött fortare än jag är van vid.
...försöka vyssja LillaN som inte vill sova.
Jag orkar mindre än jag tror än så länge.
...inte hinna vila på hela dagen.
Det gör mig surare och ledsnare än jag är van vid.
...gå en entimmes-promenad.
Jag orkar mindre än jag tror än så länge.
...ha två familjer på fika samma dag.
Jag har mindre energi än jag tror än så länge.
...amma i princip konstant hela dagen.
Jag orkar men blir trött fortare än jag är van vid.
...försöka vyssja LillaN som inte vill sova.
Jag orkar mindre än jag tror än så länge.
...inte hinna vila på hela dagen.
Det gör mig surare och ledsnare än jag är van vid.
fredag, januari 09, 2009
Kamerahistorien
Min stora Nikon-kamera är fortfarande på reparation. Den har varit där sen strax före jul och nu VILL JAG HA DEN TILLBAKA. Imorgon ska jag ringa igen och höra om de hört något. Varför skulle den gå sönder just nu?
På tur med bilen
Jag har inte varit många meter utanför dörren sen juldagen bortsett från tre promenader med vagnen. Men idag tog jag och F bilen till djuraffären för att köpa sand till hennes möss. Mannen stannade hemma med LillaN.
Tänk vad härligt en sån liten sak plötsligt blir. Imorgon skulle jag vilja åka till centrum och köpa gardiner, vi får väl se hur mycket krafterna räcker till.
Undrar vad vågen står på nu, funderar Cinks, fortfarande med en mage som i vecka 20.
Tänk vad härligt en sån liten sak plötsligt blir. Imorgon skulle jag vilja åka till centrum och köpa gardiner, vi får väl se hur mycket krafterna räcker till.
Undrar vad vågen står på nu, funderar Cinks, fortfarande med en mage som i vecka 20.
Alla rätt
Natten som gick höll både jag och Mannen i hennes hand där hon låg och snusade mellan oss i sängen. Spjälisen står där rätt oanvänd än så länge, vi vill så gärna ha henne nära. Båda är som uppslukade av det här lilla livet.
När hon började skrika nu på kvällen så sade inte Mannen "Här! Ta! Hon är hungrig!" som han skulle kunna ha gjort. Istället sa han "Nu ska jag öva på att vara pappa!" och så började han gå omkring och vyssja på LillaN tills hon somnade i hans famn.
Full pott till pappa!
Nya bud
"Ni måste ha gjort nåt riktigt bra" konstaterade budet när han för tredje dagen i rad körde upp till huset för att leverera underbart vackra blommor till oss.
"Ja" svarade Mannen sanningsenligt "ja, vi har lyckats göra ett barn!"
"Ja" svarade Mannen sanningsenligt "ja, vi har lyckats göra ett barn!"
onsdag, januari 07, 2009
03:54 - Och nej...
...jag har inte kommit isäng än och smulan är fortfarande pigg. Jag ska ändå göra ett försök att få henne komma till ro. Whish me luck!
Vanligt vs snitt
Att föda "den vanliga vägen" vinner över att bli snittad tycker jag. Nu har jag ju erfarenhet av båda delarna. Och som alla säger, med snitt så kommer smärtan och strulet efteråt. När man föder vanliga vägen så är det ju över när det är över.
De enda fördelarna som jag kan se är att underlivet är väldigt välbehållet och det kan man ju tänka främjar framtida samliv. Och jag kommer för alltid att ha en "glad mun" strax över bikinilinjen, ett minne av något helt fantastiskt.
Det gäller att se det från den ljusa sidan, inte sant!
De enda fördelarna som jag kan se är att underlivet är väldigt välbehållet och det kan man ju tänka främjar framtida samliv. Och jag kommer för alltid att ha en "glad mun" strax över bikinilinjen, ett minne av något helt fantastiskt.
Det gäller att se det från den ljusa sidan, inte sant!
30 minuter senare...
Två mörka ögon tittar intensivt på mig i skenet av datorskärmen och en liten mun säger "Oua". Det sprattlades väldigt otåligt för en stund sen, nu luktar det väldigt mycket bebisprutt här. Bäst jag gör nåt åt det...snart.
Nattsuddare
Jag anar ett om än tillfälligt mönster. Nattvakna timmar. Har nu ammat två timmar i streck och LillaN visar inga tecken på såväl mättnad eller trötthet, inte heller grinig- eller otålighet. Hon ligger helt enkelt i min famn och är rätt och slätt pigg!
Själv känner jag mig mer än färdig med nattens tjänsgöring men är hon vaken så är jag.
Det är nu i småtimmarna som tankar på både ersättning och eller napp föds. Men jag kämpar på lite till med amningen, jag tror det är värt det i det långa loppet.
Själv känner jag mig mer än färdig med nattens tjänsgöring men är hon vaken så är jag.
Det är nu i småtimmarna som tankar på både ersättning och eller napp föds. Men jag kämpar på lite till med amningen, jag tror det är värt det i det långa loppet.
lördag, januari 03, 2009
2008-kavalkad i korthet
Energin har inte riktigt återvänt så jag tror jag skriver ner den korta versionen för att sammanfatta 2008.
Året började med skål i champagne i svenska fjällen. Mannen och jag stod i ett vackert vinterlandskap med skumpa i handen och skålade med vänner för...framtiden? Det var en framtid som jag inte kände, inte orkade med längre. Den misslyckade ivf-en i december tog grymt på krafterna.
Jag var så less på alla våra misslyckade försök att bli gravida att jag på allvar började se mig om efter en ny lägenhet för att starta ett nytt liv, bara jag och F. Jag orkade helt enkelt inte med mitt eget misslyckande och hur mycket Mannen än försäkrade om att det var MIG han ville ha och inte ett barn till varje pris så kunde jag allt tydligare se på honom hur ledsen han blev var gång någon vän berättade den glada nyheten om att de väntade barn...
Själv hade jag försprång på nåt år. Processen hade redan pågått i mig länge, länge... Ledsamheten började gå över till likgiltighet och accepterande av situationen. Jag ville helt enkelt inte låta tid med min dotter gå förlorad i sorg över något som jag inte hade. Jag ville ta ett steg vidare och därför såg jag mig alltså om efter ett nytt liv, utan krav, utan att göra någon annan besviken. Jag var alltså rädd och ville fly, det var inte kärleken som försvunnit, jag var villig att offra för att försöka tända liv i min livsgnistan igen.
Mannen och jag pratade länge och mycket om det här, taggade ner med barnproduktionen för att hinna andas, hinna njuta av varandra för kärlekens skull och inget annat.
Tre månader senare plussar vi, helt oförberett, helt oväntat. Jag vet inte ens hur det gick till, minns inte att vi ens var tillsammans under de chansfulla dagarna.
Och med bara några dagar kvar på året föddes så mycket kärlek att jag håller på att spricka. Mannen frågade mig om jag nu kunde lita på att vi kommer att kunna leva livet ut tillsammans och det kändes skönt att nicka och tro på att vår kärlek har chans att leva livet ut, om vi vill och om vi jobbar på det.
Så, slutet gott och mycket gott framöver! hoppas Cinks
Året började med skål i champagne i svenska fjällen. Mannen och jag stod i ett vackert vinterlandskap med skumpa i handen och skålade med vänner för...framtiden? Det var en framtid som jag inte kände, inte orkade med längre. Den misslyckade ivf-en i december tog grymt på krafterna.
Jag var så less på alla våra misslyckade försök att bli gravida att jag på allvar började se mig om efter en ny lägenhet för att starta ett nytt liv, bara jag och F. Jag orkade helt enkelt inte med mitt eget misslyckande och hur mycket Mannen än försäkrade om att det var MIG han ville ha och inte ett barn till varje pris så kunde jag allt tydligare se på honom hur ledsen han blev var gång någon vän berättade den glada nyheten om att de väntade barn...
Själv hade jag försprång på nåt år. Processen hade redan pågått i mig länge, länge... Ledsamheten började gå över till likgiltighet och accepterande av situationen. Jag ville helt enkelt inte låta tid med min dotter gå förlorad i sorg över något som jag inte hade. Jag ville ta ett steg vidare och därför såg jag mig alltså om efter ett nytt liv, utan krav, utan att göra någon annan besviken. Jag var alltså rädd och ville fly, det var inte kärleken som försvunnit, jag var villig att offra för att försöka tända liv i min livsgnistan igen.
Mannen och jag pratade länge och mycket om det här, taggade ner med barnproduktionen för att hinna andas, hinna njuta av varandra för kärlekens skull och inget annat.
Tre månader senare plussar vi, helt oförberett, helt oväntat. Jag vet inte ens hur det gick till, minns inte att vi ens var tillsammans under de chansfulla dagarna.
Och med bara några dagar kvar på året föddes så mycket kärlek att jag håller på att spricka. Mannen frågade mig om jag nu kunde lita på att vi kommer att kunna leva livet ut tillsammans och det kändes skönt att nicka och tro på att vår kärlek har chans att leva livet ut, om vi vill och om vi jobbar på det.
Så, slutet gott och mycket gott framöver! hoppas Cinks
torsdag, januari 01, 2009
Det luktar litet barn här...
Här är underverket, 2 dygn gammalt. Kärleken till LillaN och hennes storasyster är obeskrivligt stor och hormonerna fullkomligen fyller vårt hus från golv till tak.
Igår fick vi komma hem från BB, lagom för nyårsfirande i en något vilsammare tappning än vanligt. Vi fick underbar hjälp från mamma och bonuspappa med att styra iordning en fantastisk trerätters middag.
Förrätt
Gratinerad hummer
Varmrätt
Oxfilé med potatisgratäng, avocadomousse och honungsmarinerade tomater
Efterätt
Vit chokladkaka med färska frukter
Nu pågår projekt fylla mjölkbehållarna för att fasa ut mjölkersättningen så jag ammar och pumpar om vartannat.
Sa jag att jag är lyckligast?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)