Ka-dunk

Wooow, vad hände igår egentligen? Som jag minns det skulle jag laga lite käk. Klockan var alldeles för mycket egentligen. Strax före nio efter en sen kväll på jobbet.

Öppnade frysen. Stirrade. Såg ingen mat utan kände bara en massa mörker som anföll mig med full kraft från alla håll. BAM! Allt hopp som jag uppbådat senaste veckan om vårt lilla "Liv" skrämdes till flykt och kvar fanns bara ett stoooort hål och det föll jag ner i.

"Jag struntar i maten" snörvlade jag högt. Stängde frysen BANG-Suuuug. Gick och borstade tänderna istället mellan snorbubblorna. Som ett barn tittade jag mig i spegeln och grät ännu mer och sen grät jag för att jag såg så hemsk ut och lite till bara därför. Petade in kvällens progesteronraket, rullade huttrande in mig i en fleecefilt i sängen och fortsatte hulkandet i fosterställning.

Ett par timmar senare kom mannen hem och hittade sin bäbisfru i samma position. HAN som vet hur man gör för att locka fram henne ur mörkret. Strök mig över kinden, buffade på mig med näsan, pussade, klappade, kliade och strök ännu mer. "Han kan det här med att trösta" var en ensam men klar tanke i mörkret. "Det ska jag tänka på när F är ledsen".

I mörkret tänker jag annars inte särskilt mycket. Det är mest mörkt och tomt. Inte suddigt och dimmigt utan glasklart. Som ett stort svart isolerat rum av glas där det är lögn att få tag på några tankar och funderingar. Mannen hämtade upp mig i det där rummet med alla klappar och smek. Fick mig att våga glänta på dörren.

Tillslut kände jag stelkrampen i kroppen sakta avta och med två igenkorkade näskanaler kunde jag utstöta ljus som "bhmmm" och "gh-ahhh" på hans frågor om vad och hur det var.

Tillslut tackade jag "gh-ahh" till en macka och lite pepparmyntsthe. Så med silikoninlägg på ögonlocken och en näsa lika svullen vinglade jag upp i vardagsrummet och åt en JÄTTEGOD smörgås medan mannen iaktog mig och pussade lite här och där. Sen mumlade jag något om att gå och sova, kröp ihop till lillsked i hans famn och somnade gott med ett leende på läpparna som alltid när Mannens armar håller om mig.

Jag hade bestämt mig för att inte tänkta negativt på vad som händer sen och hur det kommer att kännas om en vecka om mensen kommer. Jag skulle bara tänka positivt. En vecka orkade jag. Idag känns det som om jag orkar några dagar till. Men jag får också tänka om. För, som jag brukar säga till F "Gråten ska ut, förr eller senare och det är bara för dig att välja tillfälle. Ut ska den hur som helst".

Cinks gråtblues