Skärtorsdagen 2005 var en svart dag. Snudd på den svartaste i hela mitt liv tror jag. Det var då jag fick brevet från pappa där han skrev att jag sårat honom så mycket att han aldrig mer ville höra av mig, på nåt sätt. Orden kom förstås som ett slag i ansiktet, sänkte mig totalt. Jag hade gått emot hans vilja och då försköt han mig för alltid som han sade.
Höstens samtal hos min Ps fick mig att förstå ett och annat om vår relation, hans syn på mig och vice versa. Även om orsaker till hans handlande genom min uppväxt.
Jag har gått igenom många inre processer under senaste året; martyrskap, sorg och saknad. Först när jag kom till ilskan kände jag att jag kunde släppa och gå vidare. JAG kan inte förändra en annan människa och jag är inte villig att ändra på mig för att vara pappa till lags. Då skulle jag ju inte längre vara jag! Upprinnelsen handlade ju inte om något jag gjort mot honom utan snarare ett utanförskap som han själv valt att placerat sig i bl a genom att bo långt, långt bort.
Redan i april kände jag att nåt var på gång och skrev om det i min blogg. Sen dess har jag känt det på mig ännu starkare. Så igår fick jag ett sms. Han vill komma och hälsa på....
Vi var på nationaldagsfest. Jag började gråta. Ett nytt slag. Just när jag hittat ett förhållningsätt som funkar vill han komma och hälsa på. Jag fattar inte varför. Blir lite rädd faktiskt. Vad ska hända? Vad ska han säga? Vad kommer jag att säga...och inte säga?
"Jag tar en dag i taget" säger min väninna P som just nu går igenom en oerhört tuff process *kraaaaam* och jag ska försöka följa hennes exempel och inte ta ut något i förskott. På fredag kommer han. Från den dagen kommer ny historia att skrivas på ett eller annat sätt. Jag kan inte annat än att med öppna sinnen se tiden an.
No more daddys girl / C
1 kommentar:
Ja jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag finns här!
Jag förstår din rädsla, samtidigt som vi måste tro att hans försök till kontakt är positivt!!!
kramar som aldrig tar slut!!!//M
Skicka en kommentar