Det är med ödmjuk tacksamhet, innerlig glädje och ett stort bultande hjärta som jag har tittat igenom videofilmen på lilla F och från hennes tredje levnadsår. Mycket som jag inte känner igen, massor som jag känner igen.
Du-dunk, du-dunk
Fram till två år upplevde jag henne som ett stort butterpaket. Mycket satt naturligtvis innanför mitt eget personliga skal. Där inne var det trångt, mörkt och jag nog väldigt olycklig men jag tror inte att jag tog det på allvar då. På filmen rörde jag mig som en sengångare och tittade sällan in i kameran med ärlig blick.
Dunk-dunk-dunk-dunk
Det tredje året verkar ha varit ett undersökandet och glädjens år för F. Semlan dissikerades med ett litet pekfinger. Påskgodiset åts med samma uppmärksamma noggranhet. Det sjöngs om pippi och lucia. Vi lade pussel, badade och skrattade mycket.
Du-dunk, du-dunk
Så mycket jag missade då och som jag ser nu. Små ord, små vinkar, små gester. Vilken klok tjej hon var. Och är. Då var då och nu är nu. Jag hoppas jag är mer observant nu på hennes signaler och hintar som både kommer kraftfullare och samtidigt mer dolt nu.
Jag älskar dig så innerligt, lilla, stora, tuffa, snälla och genomgoa tjej. Min sol, min himmel, luften jag andas och tårarna jag gråter. Du är det absolut bästa jag har. Jag hoppas få leva vid din sida hela livet och att vi får chans att samla många skratt och härliga minnen tillsammans.
Du-dunk, du-dunk, Du-dunk, du-dunk, Du-dunk, du-dunk
Your Mummy Cinks forever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar