Finalbesöket på ivf-mottagningen blev lite av en vändning för humöret.
Jag trodde jag skulle spricka, falla sönder, gå av, förtvina eller vittra innan jag åkte. Det kändes återigen som om jag hade mjölksyra i käkarna och det brann bakom ögonlocken. Jag grät givetvis där i fåtöljen när läkaren bekräftade det vi redan visste. Kände mig jättelöjlig men han svarade seriöst på våra frågor *ett under att han överhuvudtaget fattade vad jag sade mellan hulkningarna* en efter en.
Mannen och jag kramades länge efteråt. Kysstes i solen på parkeringen som det förälskade par vi är. Vi har bara glömt av det ett tag och haft så stort fokus på annat. Igår var vi allt utom rara mot varandra och det är säkert helt normalt i processen. Återigen är det så skönt att vi kan prata om det och gå vidare med vetskapen att vi har varandra och vill leva med varandra.
Nu känns det bättre. Jag har förvisso huvudvärk som alltid när jag gråtit men inte alls samma kramp i käkarna och tårarna ligger inte längre på lur bakom locken.
Tillslut några kloka ord på vägen som jag just fick av min moster:
"Klarar du av att acceptera vad du har och veta att ditt liv blir bra med det? Förstår du var jag menar med att inte simma mot strömmen, utan istället flyta medströms? Till skillnad från vattendragen, kan man själv bestämma riktningen på livsströmmen (även om den ibland är i svåraste laget).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar