Shirley sa't!

"Du lämna allting vind för våg,
många undra, ingen såg
Nåt riktigt skäl till ditt farväl
Be mig inte att förstå
Hur du kunde göra så '
En del av mig försvann med dig
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"

Drygt en timme försenad kom ha så 'äntligen'. F väntade, å väntade, å väntade....åsså! Hon gav inte upp hoppet en mikrometer. Helt i motsats till hennes mamma. Pliiing-plooong. Så stod pappa i dörren. När jag såg honom tänkte jag just "Pappa", varken mer eller mindre. Inte "skitstövel" eller "paaaapaaa" (sagt med en ljus och flickig röst).

"Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var"

- Hej. Kram.
- Jag tog inte av mig skorna.
- Äh, gör inget.
- Jag stannar inte så länge.
- Nähä, okej.

"Jag undrar vem jag är för dig
Och hur det känns att minnas mig
Att inte se det som jag blev
Har du ännu bilden kvar, där vi leker du och jag
Din stolta blick
Det var innan du gick
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"

Jag går inte närmare in i detalj på vad som hände mer än att han sade att vi skulle prata mer när inte F var med och vi hade mer tid. Att han älskar mig vad som än händer och att jag inte får tvivla på det. Men det gör jag, sade jag uppriktigt. Svårt att inte göra det efter en så redig käftsmäll. Men det sade jag inte.

"Nu när du vill komma hit
Efter denna långa tid
Ska jag då le och spela med
Jag vet ju inte vem du är
Vad du vill och vart det bär
Den tid som flytt, kommer aldrig mer på nytt
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"

Han stannade en halvtimme eller så. Försökte väl gottgöra det värsta genom att ge en massa kronor till F. Drack ett glas saft. Berättade lite om huset i norrland. Sa;
- Nä, nu måste jag gå. Tog farväl vid dörren och gick.

Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var

- Morfar, ropade F efter honom, jag skriver brev till dig snaaaart. Han vände sig om och ropade till svar:
- Och jag skriver tillbaka till dig. Sen var han borta. Jag vet inte när vi kommer att höras av nästa gång. Pucken ligger hos honom. Jag känner mig ganska avmätt. F var sällsynt glad. Processen att glömma och förtränga honom har gått så långt så det kommer att ta tid att komma tillbaka och få förtroende för honom igen. Om någonsin. Det får tiden utvisa. Jag tar en dag i taget.

"Tack lovely Minksy för att du satte ord på mina känslor *med liite Shirley-assist*
/C