snnntrrrraaaaaaaaaptgnnNNNdrauktps!

För många tankar som vill ut ur munnen samtidigt. Det blir inget sagt. Resonerar istället med hjärnan som tar mig ut på mycket virriga vägar och inte direkt förenklar något. Lite ljusröda flytningar hjälper dessutom virrhjärnan duktigt på traven...

"Jag har ju redan världens bästa dotter, det räcker"
Jo, det stämmer till 100% att jag har världens bästa dotter. Snart 10 år. Och jag har också världens bästa make sen ett år som jag önskar ett till världens bästa barn med. Förlåt en konstig tanke kan tycka, men jag vill ge honom möjligheten att få upptäcka livet som "riktig" förälder. Och jag vill ha ett kärleksbarn med honom, ett gemensamt, våra gener, han och jag vill vara föräldrar tillsammans.

"Nu är det så här! Bara att göra det bästa av situationen"
Förnekelse och ibland tror jag faktiskt att jag ÄR där, mitt i känslan av att mitt liv är perfekt som det är. ETT underbart barn, EN underbar man, ETT fint *nåja* hus, EN bra bil. Med ett lite större barn kan man ha väldigt kul. Som en kompis, mycket man måste vara delaktig i. Med en man UTAN gemensamt barn har man mycket tid tillsammans. Till att äta gott på tu man hand nästan när som helst. Åka iväg spontant nästan när som helst.
Mannen får stanna hos mig om han vill. Det är hans val om barn är viktigast för honom och inte mitt val om han väljer att gå en annan väg, bort från vår barnlöshet. Det finns trots allt mycket vi kan göra tillsammans som gör livet värt att leva även om det inte resulterar i ett gemensamt barn.

"Det är bara skit. Iiiinget kommer att fungera"
Jag skrattar åt mig själv. Hur kunde jag tro att detta skulle fungera? "Sista utvägen". Så har jag sett på det. "Jag har ju den sista utvägen". Som om en ivf skulle bära frukt till 100%. Jäh, jag inser ju det nu att en ivf verkligen inte är en garanti för smått. Och just för att jag sett det som "sista utvägen" så känns det just så. Vägen är stängd. Burken är tom. Lampan är släckt. Brunnen är torr. Riset är vidbränt. Skosnöret är av. Blomman är vissen. Pennan har torkat. Medicinen är slut. Kört, helt enkelt. Lämna mig ifred. Låt mig få ta hand om sorgen själv. Ensam spelar det ingen roll om jag är ofruktsam, då har jag inga krav på mig själv. Låt mig va! Lämna mig inte!

"Ta en dag i taget. Jag kan ändå inte förändra situationen på något sätt"
Det här är den skönaste tanke att slås av faktiskt. Bam! Ibland får jag den som en uppenbarelse och då försöker har hålla fast vid den och liksom suga på den som en lycklig kärlek. Det är nog den bästa tanke som min hjärna förärar mig med.
Då står jag på nåt sätt och ser mig från ovan och inser att jag bara är en flugskit på en flörtkula som förstorar upp problemen. Vi gör ju vad vi kan med att försöka producera ett barn till. Mer kan vi inte göra. Ingen ångest i världen kan förändra och verkligen inte förbättra situationen. Hoppa på tåget och åk med, försök inte att DRA tåget själv, det blir rysligt tungt och ger bara skavsår. Ta en dag i taget, se vad det blir av den. Lev, för sjutton. Glöm inte att leva. Och att jag som sagt redan har en häärlig dotter, vad kan väl vara mer värt än det just nu?

Go with the flow.
Girlpower / C