Mannen och jag kompletterar varandra på säkert vanligt men tillkrånglat sätt. När han är spontan och superpå är jag avig och verklighetsförankrad. Och vice versa.
Jag är ingalunda okänslig för hans entusiasm. Tvärtom smittar den av sig även på ett oggo som jag. Först kommer det lite smygande, jag provar tanken och sen, när jag är smått övertygad, retirerar han. Börjar tveka och skruva på sig och är inte alls lika på.
Senaste veckan är det Figaro som har gällt. En vackert tecknad dalmatiner som behöver ett nytt hem. "HAN är hunden", känner maken, djupt inom sig. No matter ekonomiskt svaj, redan inplanerad semester eller tidsbrist i övrigt.
Jag väljer att se problemen och har inte samma brinnande längtan efter en tvåårig tonåring i huset. Men jag ser över saken. Försöker hitta lösningar ....bilen kan man skydda med överdragskläder ...mannen får börja dammsuga oftare ...vi får välja hundvänliga semesterplatser. Allt det där kan jag vänja tanken vid. Alltså, vi tar hem honom på prov ett par veckor.
Då backar mannen. Undrar om det verkligen är rätt läge. Med tanke på ekonomi. Med tanke på våra planer om att resa långt och länge...
Tänk att jag hade glömt så fort. Att när jag blivit början till övertygad så backar han. Den uppåtpuffen av energi som mannen tidigare sa att en hund skulle ge honom är han inte lika övertygad om längre.
Jag blir förvirrad. Ska då JAG pusha på nu när jag kommit in på denna tankebana?
Nej, jag tror jag väljer att lägga mig på en avvaktande position i väntan på att mannens berg-o-dalbana stannat. Så får vi se vilken station det är på helt enkelt.
Målet är ju ingenting, vägen är all-la-la-la-la-la-lallt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar