Det kanske stämmer att man bli vis av åren. Vis kan man också bli av att få ta del av andras erfarenheter. Som en vinterkväll tidigt i år när min svåger berättade om varför han tidigare varit så sträng mot sin fru, min svägerska, och i princip psykiskt misshandlat henne i så många år. Manat på henne att ta hand om barn och hem samtidigt som hon jobbat. Nu har han uppenbarligen kommit till insikt om varför och deras liv tillsammans har blivit så mycket bättre.
Åh, vad jag kände igen mig. Det där att alltid känna sig bevakad och nästan misstrodd för att man inte gjorde ett bra jobb i hemmet under mammaledigheten.
Svågerns förklaring gjorde att det gick upp ett ljus för mig. Sanning eller inte men för mig fick många år av besvikelse och varför jag haft känslan av att vara övervakad en helt ny förklaring. Svågern kommer från ett annat land där man inte alls har demokrati som här. I detta diktatoriska land blev hans far fängslad för sina åsikter och därmed försökte Svågern axla den tunga rollen som familjefader till sina småsyskon. När han senare lyckades komma till Sverige och träffa sin fru, var han så mån om att försäkra sig om att hon skulle klara sig om han försvann, precis som hans far gjort. Därför drev han på henne, såg till att hon fixade allt, hjälpte sällan till.
Så tror jag att det var för oss också. Om ens pappa försvinner när man är sju-åtta år och man omedvetet tar ansvar över sina småsyskon så sätter det sina spår. Det är tungt för den som råkar ut för det, även om man lever i trygga Sverige. Ganska klart att man vill säkra framtiden för sina egna avkommor då genom att drilla sin sambo, dvs jag, att klara av allt själv. För tänk om han, familjefadern försvann! Då MÅSTE han vara säker på att jag skulle klara av situationen själv.
Jag säger inte att jag tycker det var ok. För mig var det fruktansvärt tungt att inte få hjälp utan snarare vara rapportskyldig som till en väktare vareviga dag. Men jag kan förstå honom bättre och med hjälp av förståelse är det lättare att acceptera och gå vidare.
Vi har alla våra ryggsäckar att bära genom livet och genom förståelse tror jag att bördan inte blir lika tung att bära, ilskan lättare att hantera och livet mer empatiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar