Eftersom kontoret flyttat under helgen så hade vi fått lite måndagsförmiddagsledigt idag. Jag tog tillfället i akt och uträttade ärenden som blivit liggande. Som att gå till apoteket.
Jag kom snabbt fram till kassan och beskrev för Fru Apotekare vad jag skulle ha. Hon hämtade tio kartonger av lite olika storlek och färg. Till dem skrev hon ut små etiketter som hon klistrade på varje paket. Oj, vad det måste klistras etiketter varje dag på alla Sveriges apotek!.
Som man gör i väntan på att ärendet ska bli avklarat stod jag och läste Fs namn på etiketterna och beskrivningen av de olika insulinerna som nu låg på disken. Plötsligt blev jag så sorgsen att ögonen tårade sig. Det känns så himla tufft att hon ska behöva kämpa med alla sprutor, tider och annat som diabetesen medför. Så jädra onödigt att det skulle hända. Sju stick i magen och låren, tio i fingertopparna varje jädrans dag.
Men jag vet att nu är det så här och det lever vi ju naturligtvis med och i. Och accepterar så gott det går. Och det är inte synd om henne, hon mår bra och lever nästan precis som vanligt fast nästan lite bättre. Det är bara det att det är så himla sorgesamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar