Det är med ödmjuk tacksamhet, innerlig glädje och ett stort bultande hjärta som jag har tittat igenom videofilmen på lilla F och från hennes tredje levnadsår. Mycket som jag inte känner igen, massor som jag känner igen.
Du-dunk, du-dunk
Fram till två år upplevde jag henne som ett stort butterpaket. Mycket satt naturligtvis innanför mitt eget personliga skal. Där inne var det trångt, mörkt och jag nog väldigt olycklig men jag tror inte att jag tog det på allvar då. På filmen rörde jag mig som en sengångare och tittade sällan in i kameran med ärlig blick.
Dunk-dunk-dunk-dunk
Det tredje året verkar ha varit ett undersökandet och glädjens år för F. Semlan dissikerades med ett litet pekfinger. Påskgodiset åts med samma uppmärksamma noggranhet. Det sjöngs om pippi och lucia. Vi lade pussel, badade och skrattade mycket.
Du-dunk, du-dunk
Så mycket jag missade då och som jag ser nu. Små ord, små vinkar, små gester. Vilken klok tjej hon var. Och är. Då var då och nu är nu. Jag hoppas jag är mer observant nu på hennes signaler och hintar som både kommer kraftfullare och samtidigt mer dolt nu.
Jag älskar dig så innerligt, lilla, stora, tuffa, snälla och genomgoa tjej. Min sol, min himmel, luften jag andas och tårarna jag gråter. Du är det absolut bästa jag har. Jag hoppas få leva vid din sida hela livet och att vi får chans att samla många skratt och härliga minnen tillsammans.
Du-dunk, du-dunk, Du-dunk, du-dunk, Du-dunk, du-dunk
Your Mummy Cinks forever
onsdag, juni 28, 2006
Freudiansk sex-morgon
Om jag hade åkt till jobbet klockan sju så hade det troligtvis inte blivit nåt missförstånd. Men jag uttryckte mig omedvetet lite slarvigt till minksy i förr veckan och det gav direkt utrymme för kreativ fantasi. Rätt kul tycker jag själv =D
Sex-morgon betyder alltså inget annat än att jag är astidigt på jobbet. Till förmån för stora Liten som inte har fritids längre och har börjat få vara hemma själv på förmiddagarna. Jag är tidigt på jobbet, åker hem till lunch och jobbar hemma på eftermiddagen. Hon får vakna själv, äta frukostfilen framför "Hej, hej Sommar" *noterar att hon för första året är riktigt intresserad av sommarmorgon och det gör mig extraglad. Jag var själv fanatisk på sommar- och vinterlov när det gällde lovmorgonprogram. *
Tre saker står repeterat på frökens att-göra-lista för dagen:
1. Borsta håret
2. Borsta tänderna
3. Duka bordet till lunchen
Jag skriver en lapp till henne varje morgon och lägger på köksbordet. Igår prickade hon av ALLT. Imorse tipsade jag henne dessutom skriftlien om att städa i rummet. En intressant iaktagelse är nämligen att hon KLAGAR över att rummet är stökigt och överfullt av prylar. Det har inte hänt förut! *och så lade hon förstås till "Ska JAG städa???" men det var inte första gången...*
Kan det vara för att hon för första gången verkligen får VISTAS i sitt rum och SE alla saker som dräller här och där? Vanliga veckor spenderar hon ju max tre timmar om dagen i sitt rum, bortsett från när hon sover. Sen åker hon till pappsen och väl tillbaka har nån av curlingföräldrarna varit framme och plockat saker på plats.
Nästa vecka har vi semester. Då har jag tänkt att vi ska avsätta lite till åt att redesigna hennes rum. Ge utrymme för de saker hon verkligen vill ha, göra oss av med resten, ta bort provisoriska lösningar med avsågade bokhyllor och annat ihopplock. Jag har tänkt att måla om loftsängen i inte samma men matchande färg till den lila tapeten. För tapeten målar vi INTE om även om grööön just nu är favvofärgen och önskemål åt det hållet framkommit...
Jag tror jag liksom har gått och väntat på den här dagen då hon själv skulle säga att hon ville ha mer ordning. Och jag är inte sen att hänga på! Det kommer nog att krävas lite övertalning hos lilla fröken för att få köpa minsta bokhylla. Just nu försöker hon nämligen ta ansvar för MIN ekonomi. "Mamma har inga pengar i sin plånbok" grät hon en kväll för sin far. Hon vill inte kosta pengar och tycker att jag baaaaara gör av med pengar. En liten hjärntic som verkar ha vuxit till hennes sanning.
Oh, och en glädjande sak till. Hon målar nu "stopp & väx" sjävmant på naglarna! Skäms över att bita. Det gick bra igår. Fortsätting följer.
Äntligen hemma c.o. starring Cinks
Sex-morgon betyder alltså inget annat än att jag är astidigt på jobbet. Till förmån för stora Liten som inte har fritids längre och har börjat få vara hemma själv på förmiddagarna. Jag är tidigt på jobbet, åker hem till lunch och jobbar hemma på eftermiddagen. Hon får vakna själv, äta frukostfilen framför "Hej, hej Sommar" *noterar att hon för första året är riktigt intresserad av sommarmorgon och det gör mig extraglad. Jag var själv fanatisk på sommar- och vinterlov när det gällde lovmorgonprogram. *
Tre saker står repeterat på frökens att-göra-lista för dagen:
1. Borsta håret
2. Borsta tänderna
3. Duka bordet till lunchen
Jag skriver en lapp till henne varje morgon och lägger på köksbordet. Igår prickade hon av ALLT. Imorse tipsade jag henne dessutom skriftlien om att städa i rummet. En intressant iaktagelse är nämligen att hon KLAGAR över att rummet är stökigt och överfullt av prylar. Det har inte hänt förut! *och så lade hon förstås till "Ska JAG städa???" men det var inte första gången...*
Kan det vara för att hon för första gången verkligen får VISTAS i sitt rum och SE alla saker som dräller här och där? Vanliga veckor spenderar hon ju max tre timmar om dagen i sitt rum, bortsett från när hon sover. Sen åker hon till pappsen och väl tillbaka har nån av curlingföräldrarna varit framme och plockat saker på plats.
Nästa vecka har vi semester. Då har jag tänkt att vi ska avsätta lite till åt att redesigna hennes rum. Ge utrymme för de saker hon verkligen vill ha, göra oss av med resten, ta bort provisoriska lösningar med avsågade bokhyllor och annat ihopplock. Jag har tänkt att måla om loftsängen i inte samma men matchande färg till den lila tapeten. För tapeten målar vi INTE om även om grööön just nu är favvofärgen och önskemål åt det hållet framkommit...
Jag tror jag liksom har gått och väntat på den här dagen då hon själv skulle säga att hon ville ha mer ordning. Och jag är inte sen att hänga på! Det kommer nog att krävas lite övertalning hos lilla fröken för att få köpa minsta bokhylla. Just nu försöker hon nämligen ta ansvar för MIN ekonomi. "Mamma har inga pengar i sin plånbok" grät hon en kväll för sin far. Hon vill inte kosta pengar och tycker att jag baaaaara gör av med pengar. En liten hjärntic som verkar ha vuxit till hennes sanning.
Oh, och en glädjande sak till. Hon målar nu "stopp & väx" sjävmant på naglarna! Skäms över att bita. Det gick bra igår. Fortsätting följer.
Äntligen hemma c.o. starring Cinks
Får inte nog av grönska!
Igår njöt jag av trädgårdsdags på radion. Jag får inte nog! Nån hade problem med sin orkidé, nån undrade hur man skulle klippa ner sin mossros, nån ville veta hur man beskär rhododendron. Alla som ringde in var kvinnor. Jag lyssnade. En ny värld med massor att upptäcka!
Igår skulle det bli inköp av rosor till The Rabatt på baksidan. Men inte fanns det några rosor som jag ville ha. Allt annat än det, kändes det som. "Astrid Lindgren" fanns i och för sig. En härligt ljusrosa ros som har en underbar form. För hundralappen. Två sånna blir två hundra. Sex sånna ger...alldeles för mycket! Plus lavendel. Plus brudslöja. Dessutom ska jag ju inte ha sex sånna utan bara två rosa, två vita och två mörkröda. De var ännu dyrare. Och några vita och röda som matchar Astrid kunde jag absolut inte hitta. Nya försök i eftermiddag.
Av nostalgiska skäl köpte jag en borstnejlika på trädgårdshandeln. Sånna som morfar och mormor hade i Gävle när jag var liten. Därför står även ett rosa exemplar nu i min "vänskapsrabatt". Den är tydligen tvåårig men sår om sig själv...hoppas jag!
Sen blev det en murklocka, typ blåklocka som gillar torra ställen och den kommer att få breda ut sig på den södra sidan av rabatten.
Cinks von Linné
Igår skulle det bli inköp av rosor till The Rabatt på baksidan. Men inte fanns det några rosor som jag ville ha. Allt annat än det, kändes det som. "Astrid Lindgren" fanns i och för sig. En härligt ljusrosa ros som har en underbar form. För hundralappen. Två sånna blir två hundra. Sex sånna ger...alldeles för mycket! Plus lavendel. Plus brudslöja. Dessutom ska jag ju inte ha sex sånna utan bara två rosa, två vita och två mörkröda. De var ännu dyrare. Och några vita och röda som matchar Astrid kunde jag absolut inte hitta. Nya försök i eftermiddag.
Av nostalgiska skäl köpte jag en borstnejlika på trädgårdshandeln. Sånna som morfar och mormor hade i Gävle när jag var liten. Därför står även ett rosa exemplar nu i min "vänskapsrabatt". Den är tydligen tvåårig men sår om sig själv...hoppas jag!
Sen blev det en murklocka, typ blåklocka som gillar torra ställen och den kommer att få breda ut sig på den södra sidan av rabatten.
Cinks von Linné
måndag, juni 26, 2006
Nyckeln till lycka...?
Flyg Maria Nyckelpiga
fladdra, fladdra flyg
Om du flyger nu så får
jag önska mig nånting...
Om du flyger nu jag skulle önska lugn och ro
Ett mysigt hus på landet där vi alla kunde bo
Om du flyger nu jag skulle önska bad och sol
Lite bättre väder än vi hade här i fjol
Om du flyger nu jag skulle önska harmoni
inombords och utombords - det är min melodi
Om du flyger nu jag skulle önska mig en skatt
ett lite barn så rund och go som sov hos oss var natt
Om du flyger nu jag skulle önska mig ett jobb
Där jag slipper sitta stilla och bli en skrivbordsflobb
Om du flyger nu jag skulle önska energi
som gjorde att jag orka allt och pigg skulle förbli
Problem får oss att växa
Mannen och jag kompletterar varandra på säkert vanligt men tillkrånglat sätt. När han är spontan och superpå är jag avig och verklighetsförankrad. Och vice versa.
Jag är ingalunda okänslig för hans entusiasm. Tvärtom smittar den av sig även på ett oggo som jag. Först kommer det lite smygande, jag provar tanken och sen, när jag är smått övertygad, retirerar han. Börjar tveka och skruva på sig och är inte alls lika på.
Senaste veckan är det Figaro som har gällt. En vackert tecknad dalmatiner som behöver ett nytt hem. "HAN är hunden", känner maken, djupt inom sig. No matter ekonomiskt svaj, redan inplanerad semester eller tidsbrist i övrigt.
Jag väljer att se problemen och har inte samma brinnande längtan efter en tvåårig tonåring i huset. Men jag ser över saken. Försöker hitta lösningar ....bilen kan man skydda med överdragskläder ...mannen får börja dammsuga oftare ...vi får välja hundvänliga semesterplatser. Allt det där kan jag vänja tanken vid. Alltså, vi tar hem honom på prov ett par veckor.
Då backar mannen. Undrar om det verkligen är rätt läge. Med tanke på ekonomi. Med tanke på våra planer om att resa långt och länge...
Tänk att jag hade glömt så fort. Att när jag blivit början till övertygad så backar han. Den uppåtpuffen av energi som mannen tidigare sa att en hund skulle ge honom är han inte lika övertygad om längre.
Jag blir förvirrad. Ska då JAG pusha på nu när jag kommit in på denna tankebana?
Nej, jag tror jag väljer att lägga mig på en avvaktande position i väntan på att mannens berg-o-dalbana stannat. Så får vi se vilken station det är på helt enkelt.
Målet är ju ingenting, vägen är all-la-la-la-la-la-lallt
Jag är ingalunda okänslig för hans entusiasm. Tvärtom smittar den av sig även på ett oggo som jag. Först kommer det lite smygande, jag provar tanken och sen, när jag är smått övertygad, retirerar han. Börjar tveka och skruva på sig och är inte alls lika på.
Senaste veckan är det Figaro som har gällt. En vackert tecknad dalmatiner som behöver ett nytt hem. "HAN är hunden", känner maken, djupt inom sig. No matter ekonomiskt svaj, redan inplanerad semester eller tidsbrist i övrigt.
Jag väljer att se problemen och har inte samma brinnande längtan efter en tvåårig tonåring i huset. Men jag ser över saken. Försöker hitta lösningar ....bilen kan man skydda med överdragskläder ...mannen får börja dammsuga oftare ...vi får välja hundvänliga semesterplatser. Allt det där kan jag vänja tanken vid. Alltså, vi tar hem honom på prov ett par veckor.
Då backar mannen. Undrar om det verkligen är rätt läge. Med tanke på ekonomi. Med tanke på våra planer om att resa långt och länge...
Tänk att jag hade glömt så fort. Att när jag blivit början till övertygad så backar han. Den uppåtpuffen av energi som mannen tidigare sa att en hund skulle ge honom är han inte lika övertygad om längre.
Jag blir förvirrad. Ska då JAG pusha på nu när jag kommit in på denna tankebana?
Nej, jag tror jag väljer att lägga mig på en avvaktande position i väntan på att mannens berg-o-dalbana stannat. Så får vi se vilken station det är på helt enkelt.
Målet är ju ingenting, vägen är all-la-la-la-la-la-lallt
torsdag, juni 22, 2006
Dan före dan...
- Laxen är gravad
- Bubblet inköp
- Matjesilltårtan ska bakas ihop idag och gosa till sig till imorgon
Jag tror minsann att jag har läget under kontroll. Nu kan midsommarafton komma!
onsdag, juni 21, 2006
Ordning i rabatten
Jag är översvallande. Min rabatt börjar ta sig, tack vare söta bidrag från mamsen, Minksen och Linda. Det ser lite tanigt ut i år men jag gissar att den prunkar betydligt mer nästa år.
Några är jag lite osäker på. Som Nävan till exempel. Den fick jag av Linda och är häftigt orange i färgen... om det nu är en näva.
Gullriset lika så. Är det verkligen gullris eller har mamsen blandat ihop den med nån annan gul blomma? Det kommer att visa sig framåt hösten då den blommar i vackert gult (tror jag, tog den från huset innan mamsen flyttade så den har inte hunnit blomma nåt år här hemma än).
Klart man måste ha en klint. Och den utefrån landet som jag fick av Minksy har tagit sig och blommar nu. Bergsklint tror jag det var...? Likaså stjärnflockan som först såg ut att hänga rejät är nu grön och fin i stjälken.
Gladast är jag över min pion som blommar sött med en liten blomma. I år. Nästa år förväntar jag min minst det dubbla.
Ska bli kul att se om julrosen kommer upp i vinter också. Den fick vi av mamsen i maj då M:et fyllde. Vill minnas att den var till oss båda.
Myntan står givetvis nedplanterad i en kruka för att inte sprida sig. Inte citronmelissen och där får jag väl stå mitt kast och rensa så småningom...
Två stenpartiväxter har jag inga namn på heller. Den rosa ser lite ut som en nejlika och prunkar ståtligt. Den vita som ser mer fetbladig ut blommar lite mer försiktigt.
Tänk vad växer sprider glädje i min kropp. Det har jag nog pappsen att tacka för. När han var här sist frågade han F uppfodrande men på låtsas: "Vet du vad den här heter?" så pekade han på ett träd. "Syrén" svarade F utan tvekan. "Och de här som blommar under?" och där trodde han nog att han hade henne. "Pärlhyasint" svarade F lika snabbt och det fick pappa att le nöjt och lite stolt - som jag tolkade det - över att intresset och kunskapen gått i generationer genom honom.
"Runkel och Nebulosa" som mannen sa, stolt över att också kunna...
torsdag, juni 15, 2006
Uppåtpuffar
28-åriga tjejen på tåget som jag kommit i konversation med sa:
"Va? Jag trodde du var...alltså du ser inte ut som..." och så strök hon pekfingrarna under sina ögon "... jag trodde inte att du var över 30".
Dansken på jobbet vände sig om efter mig och log:
"Dy e schitsnugg idá"
F kommenterade min nya PEAK-bikini som jag blundat och krängt på mig:
"Oh, va snygg!"
Frisören på dropinsalongen hävdade:
"Nähä, det är inte alls mycket grått här". Jag njöt åt hennes lögn.
Mr Kurtisör på jobbet utbrast spontant:
"Ohw shit, määän..." när jag gick förbi i mina uppvikta tajta svarta jeans.
Och ikväll blir det lite vitt på en soft bar i stan med H.
Glassiiiiiiiiiiiiit!
"Va? Jag trodde du var...alltså du ser inte ut som..." och så strök hon pekfingrarna under sina ögon "... jag trodde inte att du var över 30".
Dansken på jobbet vände sig om efter mig och log:
"Dy e schitsnugg idá"
F kommenterade min nya PEAK-bikini som jag blundat och krängt på mig:
"Oh, va snygg!"
Frisören på dropinsalongen hävdade:
"Nähä, det är inte alls mycket grått här". Jag njöt åt hennes lögn.
Mr Kurtisör på jobbet utbrast spontant:
"Ohw shit, määän..." när jag gick förbi i mina uppvikta tajta svarta jeans.
Och ikväll blir det lite vitt på en soft bar i stan med H.
Glassiiiiiiiiiiiiit!
Blubben måste dö
Sommaren har dragit igång. Visst gör det ont när knoppar brister. Så är det för mig också. Det är som vår i hela min kropp. Den har legat i nästan en månads vila och fluffat på sig förvånansvärt fort. Nu ska jag dra igång har jag tänkt och visst gör det ONT.
Försöker ratta in hjärnfokuset på HÄLSA. Efter att ha gått och hängt med axlarna och humöret i åratal tog jag tag i träningen i våras. Kom igång duktigt! Mådde så bra. Jag lovar, jag växte fem centimeter på en månad, både på längden och självförtroendet. Jag vill tillbaka dit igen.
Ändå undviker jag att titta på mitt svarta träningskort. Det svalnade för länge sen och ligger bara i plånkan och VÄGER. Jag har ju inte fått träna! försöker jag och det VAR sant men ÄR inte längre nåt att skylla på. Så! Iväg! I kombination med träning ska jag också byta ut förmiddagsskorporna mot ett äpple, eftermiddagsglassen mot en mortot och den mörka chokladen sent på kvällen mot att sova. Sen brukar resten komma av bara farten.
Jag är ju by nature normalviktig och har pepparpeppar aldrig varit direkt överviktig (även om jag många gånger tyckt det... en alldeles för tråkig och vanlig tonårshistoria) men blubben som lagrats på magen vill inte sjunka in. Känns ovant att ha en förargande putmage som jag måste tänka på att hålla in Fhhhoöp!
Blubben syns dessutom jättemycket under den söta röda klänningen med vita pricka som jag köpte på Zara för några veckor sen. Tänkte ha den på svärmors 60-årskalas imorrn. Ett tag funderade jag på att lägga undan den helt och ta nåt mindre tajt. Men det är ju som att förlora. Näe, istället tänker jag ge mig ATTAN på att hålla in magen hela kvällen fhhhoöp! även om det innebär magknip. Klänningen är inköpt, den ska användas!
Tränar lite - Fhhhoöp!
Försöker ratta in hjärnfokuset på HÄLSA. Efter att ha gått och hängt med axlarna och humöret i åratal tog jag tag i träningen i våras. Kom igång duktigt! Mådde så bra. Jag lovar, jag växte fem centimeter på en månad, både på längden och självförtroendet. Jag vill tillbaka dit igen.
Ändå undviker jag att titta på mitt svarta träningskort. Det svalnade för länge sen och ligger bara i plånkan och VÄGER. Jag har ju inte fått träna! försöker jag och det VAR sant men ÄR inte längre nåt att skylla på. Så! Iväg! I kombination med träning ska jag också byta ut förmiddagsskorporna mot ett äpple, eftermiddagsglassen mot en mortot och den mörka chokladen sent på kvällen mot att sova. Sen brukar resten komma av bara farten.
Jag är ju by nature normalviktig och har pepparpeppar aldrig varit direkt överviktig (även om jag många gånger tyckt det... en alldeles för tråkig och vanlig tonårshistoria) men blubben som lagrats på magen vill inte sjunka in. Känns ovant att ha en förargande putmage som jag måste tänka på att hålla in Fhhhoöp!
Blubben syns dessutom jättemycket under den söta röda klänningen med vita pricka som jag köpte på Zara för några veckor sen. Tänkte ha den på svärmors 60-årskalas imorrn. Ett tag funderade jag på att lägga undan den helt och ta nåt mindre tajt. Men det är ju som att förlora. Näe, istället tänker jag ge mig ATTAN på att hålla in magen hela kvällen fhhhoöp! även om det innebär magknip. Klänningen är inköpt, den ska användas!
Tränar lite - Fhhhoöp!
lördag, juni 10, 2006
Shirley sa't!
"Du lämna allting vind för våg,
många undra, ingen såg
Nåt riktigt skäl till ditt farväl
Be mig inte att förstå
Hur du kunde göra så '
En del av mig försvann med dig
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"
Drygt en timme försenad kom ha så 'äntligen'. F väntade, å väntade, å väntade....åsså! Hon gav inte upp hoppet en mikrometer. Helt i motsats till hennes mamma. Pliiing-plooong. Så stod pappa i dörren. När jag såg honom tänkte jag just "Pappa", varken mer eller mindre. Inte "skitstövel" eller "paaaapaaa" (sagt med en ljus och flickig röst).
många undra, ingen såg
Nåt riktigt skäl till ditt farväl
Be mig inte att förstå
Hur du kunde göra så '
En del av mig försvann med dig
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"
Drygt en timme försenad kom ha så 'äntligen'. F väntade, å väntade, å väntade....åsså! Hon gav inte upp hoppet en mikrometer. Helt i motsats till hennes mamma. Pliiing-plooong. Så stod pappa i dörren. När jag såg honom tänkte jag just "Pappa", varken mer eller mindre. Inte "skitstövel" eller "paaaapaaa" (sagt med en ljus och flickig röst).
"Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var"
- Hej. Kram.
- Jag tog inte av mig skorna.
- Äh, gör inget.
- Jag stannar inte så länge.
- Nähä, okej.
"Jag undrar vem jag är för dig
Och hur det känns att minnas mig
Att inte se det som jag blev
Har du ännu bilden kvar, där vi leker du och jag
Din stolta blick
Det var innan du gick
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"
Jag går inte närmare in i detalj på vad som hände mer än att han sade att vi skulle prata mer när inte F var med och vi hade mer tid. Att han älskar mig vad som än händer och att jag inte får tvivla på det. Men det gör jag, sade jag uppriktigt. Svårt att inte göra det efter en så redig käftsmäll. Men det sade jag inte.
"Nu när du vill komma hit
Efter denna långa tid
Ska jag då le och spela med
Jag vet ju inte vem du är
Vad du vill och vart det bär
Den tid som flytt, kommer aldrig mer på nytt
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här"
Han stannade en halvtimme eller så. Försökte väl gottgöra det värsta genom att ge en massa kronor till F. Drack ett glas saft. Berättade lite om huset i norrland. Sa;
- Nä, nu måste jag gå. Tog farväl vid dörren och gick.
Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var
- Morfar, ropade F efter honom, jag skriver brev till dig snaaaart. Han vände sig om och ropade till svar:
- Och jag skriver tillbaka till dig. Sen var han borta. Jag vet inte när vi kommer att höras av nästa gång. Pucken ligger hos honom. Jag känner mig ganska avmätt. F var sällsynt glad. Processen att glömma och förtränga honom har gått så långt så det kommer att ta tid att komma tillbaka och få förtroende för honom igen. Om någonsin. Det får tiden utvisa. Jag tar en dag i taget.
"Tack lovely Minksy för att du satte ord på mina känslor *med liite Shirley-assist*
/C
torsdag, juni 08, 2006
Lite uppåt igen...
Finalbesöket på ivf-mottagningen blev lite av en vändning för humöret.
Jag trodde jag skulle spricka, falla sönder, gå av, förtvina eller vittra innan jag åkte. Det kändes återigen som om jag hade mjölksyra i käkarna och det brann bakom ögonlocken. Jag grät givetvis där i fåtöljen när läkaren bekräftade det vi redan visste. Kände mig jättelöjlig men han svarade seriöst på våra frågor *ett under att han överhuvudtaget fattade vad jag sade mellan hulkningarna* en efter en.
Mannen och jag kramades länge efteråt. Kysstes i solen på parkeringen som det förälskade par vi är. Vi har bara glömt av det ett tag och haft så stort fokus på annat. Igår var vi allt utom rara mot varandra och det är säkert helt normalt i processen. Återigen är det så skönt att vi kan prata om det och gå vidare med vetskapen att vi har varandra och vill leva med varandra.
Nu känns det bättre. Jag har förvisso huvudvärk som alltid när jag gråtit men inte alls samma kramp i käkarna och tårarna ligger inte längre på lur bakom locken.
Tillslut några kloka ord på vägen som jag just fick av min moster:
"Klarar du av att acceptera vad du har och veta att ditt liv blir bra med det? Förstår du var jag menar med att inte simma mot strömmen, utan istället flyta medströms? Till skillnad från vattendragen, kan man själv bestämma riktningen på livsströmmen (även om den ibland är i svåraste laget).
Jag trodde jag skulle spricka, falla sönder, gå av, förtvina eller vittra innan jag åkte. Det kändes återigen som om jag hade mjölksyra i käkarna och det brann bakom ögonlocken. Jag grät givetvis där i fåtöljen när läkaren bekräftade det vi redan visste. Kände mig jättelöjlig men han svarade seriöst på våra frågor *ett under att han överhuvudtaget fattade vad jag sade mellan hulkningarna* en efter en.
Mannen och jag kramades länge efteråt. Kysstes i solen på parkeringen som det förälskade par vi är. Vi har bara glömt av det ett tag och haft så stort fokus på annat. Igår var vi allt utom rara mot varandra och det är säkert helt normalt i processen. Återigen är det så skönt att vi kan prata om det och gå vidare med vetskapen att vi har varandra och vill leva med varandra.
Nu känns det bättre. Jag har förvisso huvudvärk som alltid när jag gråtit men inte alls samma kramp i käkarna och tårarna ligger inte längre på lur bakom locken.
Tillslut några kloka ord på vägen som jag just fick av min moster:
"Klarar du av att acceptera vad du har och veta att ditt liv blir bra med det? Förstår du var jag menar med att inte simma mot strömmen, utan istället flyta medströms? Till skillnad från vattendragen, kan man själv bestämma riktningen på livsströmmen (även om den ibland är i svåraste laget).
Jag erkänner...
Jag må vara den enda och knappt att jag vågar bekänna - jag är SÅ ointresserad av kommande fotbolls-WM. Hörde på radion imorse att korttidssjukskrivningarna hos män sköt i höjden *stackarna* under förra VM medan kvinnor inte alls blev lika krassliga.
Tror jag sätter mig och målar lite istället till ljudet av kommentatorerna. Eller går ut och plockar en stor, härlig bukett blommor. Eller målar elementskydd i garaget. Hur länge håller VM på egentligen? Jag kommer ju att hinna få massor gjort!
Tror jag sätter mig och målar lite istället till ljudet av kommentatorerna. Eller går ut och plockar en stor, härlig bukett blommor. Eller målar elementskydd i garaget. Hur länge håller VM på egentligen? Jag kommer ju att hinna få massor gjort!
Uppmärksamhet
När jag kom till jobbet igår morse hade jag fått en stor och fin solros för ett broschyr som jag gjorde med kort deadline. Sånt är jag INTE van vid och blev förstås förvåndad och jätteglad.
Dessutom har jag hunnit pricka av en sak från min att-göra-lista i hemmet, nämligen att rama in och sätta upp två ursköna målningar som F gjorde för många år sen. Jag är alldeles för snabb att plocka undan hennes verk och nu har jag bestämt att några SKA fram. Målet är att bara ha äkta målningar som nån i familjen alt en konstnär gjort. No more planscher, it's oh soo 90-tal!
Den ena är en huvudfoting i röd krita som hon gjorde strax före sin fyraårsdag. Hon målade väldigt lite innan dess men där och då, den 6 december 2000, gjorde hon sitt första verk som föreställde henne själv tror jag, Pippi för att vara exakt. Hon gick som så många andra barn runt i flätor, blått förkläde, klänning och två olika strumpor och var såklart sååå fin. Den andra målningen är lite yngre, kanske målad 2002 och föreställer det hon verkligen älskar i livet: HÄSTAR.
Hon förvånar mig ständigt med sina små verk. Jag är partisk och tycker dem är helt underbara! Den jag tycker allra mest om är en teckning med tre rosor där det under varje ros står "I", "Love" och "You". Jag fortsätter uppmuntra F och hoppas på många, många verk att få rama in framöver.
onsdag, juni 07, 2006
Messigt mess
Skärtorsdagen 2005 var en svart dag. Snudd på den svartaste i hela mitt liv tror jag. Det var då jag fick brevet från pappa där han skrev att jag sårat honom så mycket att han aldrig mer ville höra av mig, på nåt sätt. Orden kom förstås som ett slag i ansiktet, sänkte mig totalt. Jag hade gått emot hans vilja och då försköt han mig för alltid som han sade.
Höstens samtal hos min Ps fick mig att förstå ett och annat om vår relation, hans syn på mig och vice versa. Även om orsaker till hans handlande genom min uppväxt.
Jag har gått igenom många inre processer under senaste året; martyrskap, sorg och saknad. Först när jag kom till ilskan kände jag att jag kunde släppa och gå vidare. JAG kan inte förändra en annan människa och jag är inte villig att ändra på mig för att vara pappa till lags. Då skulle jag ju inte längre vara jag! Upprinnelsen handlade ju inte om något jag gjort mot honom utan snarare ett utanförskap som han själv valt att placerat sig i bl a genom att bo långt, långt bort.
Redan i april kände jag att nåt var på gång och skrev om det i min blogg. Sen dess har jag känt det på mig ännu starkare. Så igår fick jag ett sms. Han vill komma och hälsa på....
Vi var på nationaldagsfest. Jag började gråta. Ett nytt slag. Just när jag hittat ett förhållningsätt som funkar vill han komma och hälsa på. Jag fattar inte varför. Blir lite rädd faktiskt. Vad ska hända? Vad ska han säga? Vad kommer jag att säga...och inte säga?
"Jag tar en dag i taget" säger min väninna P som just nu går igenom en oerhört tuff process *kraaaaam* och jag ska försöka följa hennes exempel och inte ta ut något i förskott. På fredag kommer han. Från den dagen kommer ny historia att skrivas på ett eller annat sätt. Jag kan inte annat än att med öppna sinnen se tiden an.
No more daddys girl / C
Höstens samtal hos min Ps fick mig att förstå ett och annat om vår relation, hans syn på mig och vice versa. Även om orsaker till hans handlande genom min uppväxt.
Jag har gått igenom många inre processer under senaste året; martyrskap, sorg och saknad. Först när jag kom till ilskan kände jag att jag kunde släppa och gå vidare. JAG kan inte förändra en annan människa och jag är inte villig att ändra på mig för att vara pappa till lags. Då skulle jag ju inte längre vara jag! Upprinnelsen handlade ju inte om något jag gjort mot honom utan snarare ett utanförskap som han själv valt att placerat sig i bl a genom att bo långt, långt bort.
Redan i april kände jag att nåt var på gång och skrev om det i min blogg. Sen dess har jag känt det på mig ännu starkare. Så igår fick jag ett sms. Han vill komma och hälsa på....
Vi var på nationaldagsfest. Jag började gråta. Ett nytt slag. Just när jag hittat ett förhållningsätt som funkar vill han komma och hälsa på. Jag fattar inte varför. Blir lite rädd faktiskt. Vad ska hända? Vad ska han säga? Vad kommer jag att säga...och inte säga?
"Jag tar en dag i taget" säger min väninna P som just nu går igenom en oerhört tuff process *kraaaaam* och jag ska försöka följa hennes exempel och inte ta ut något i förskott. På fredag kommer han. Från den dagen kommer ny historia att skrivas på ett eller annat sätt. Jag kan inte annat än att med öppna sinnen se tiden an.
No more daddys girl / C
måndag, juni 05, 2006
På prick 14:e dagen
Jag har allt jag vill ha
Det klart jag mår bra
Som jag sa när du ringde idag
- jag ljuger så bra!
Så rullar kroppscykeln på som vanligt och på den fjortonde dagen var det å det bombsäkraste ingen graviditet på gång. Jag ljuger om jag säger att jag mår bra i själen. Näe, jag känner mig faktiskt "vad var det jag sa"ig, "jahapp"ig och allmänt yr i bollen. Faktiskt så mår jag lite illa när jag tänker på att det verkligen inte funkar. Mannen har åkt iväg på fusk-svensexa och jag känner att jag hade behövt honom nära, nära.
Svägerskan testade sig positiv i förra veckan och vi ska fira semester ihop. Hurra *not*. De har försökt länge, länge och vi knappt nåt i jämförelse. Svider tyvärr inte mindre för det.
Det får bli nya tag till hösten. Om jag orkar. Enklast vore att bara lägga ner och inte ödsla energi på att försöka strida mot ödet. Nu ska jag bara lägga mig i en stol i solen och tycka jättesyyynd om mig själv. Sen tar jag nya tag. Jag fungerar ju så. Biter ihop och kämpar vidare. Så småningom komma igång med träning igen, efter torsdag då jag skulle ha testat mig positiv om allt gått som det skulle...*suck*
Liar C
Det klart jag mår bra
Som jag sa när du ringde idag
- jag ljuger så bra!
Så rullar kroppscykeln på som vanligt och på den fjortonde dagen var det å det bombsäkraste ingen graviditet på gång. Jag ljuger om jag säger att jag mår bra i själen. Näe, jag känner mig faktiskt "vad var det jag sa"ig, "jahapp"ig och allmänt yr i bollen. Faktiskt så mår jag lite illa när jag tänker på att det verkligen inte funkar. Mannen har åkt iväg på fusk-svensexa och jag känner att jag hade behövt honom nära, nära.
Svägerskan testade sig positiv i förra veckan och vi ska fira semester ihop. Hurra *not*. De har försökt länge, länge och vi knappt nåt i jämförelse. Svider tyvärr inte mindre för det.
Det får bli nya tag till hösten. Om jag orkar. Enklast vore att bara lägga ner och inte ödsla energi på att försöka strida mot ödet. Nu ska jag bara lägga mig i en stol i solen och tycka jättesyyynd om mig själv. Sen tar jag nya tag. Jag fungerar ju så. Biter ihop och kämpar vidare. Så småningom komma igång med träning igen, efter torsdag då jag skulle ha testat mig positiv om allt gått som det skulle...*suck*
Liar C
söndag, juni 04, 2006
Bomullsåret
För ett år sen idag stod mannen och jag leende framför skärgårdsprästen och lovade att älska varandra för alltid i det här livet. En sån underbar dag, regn i kronan och allt, precis som det ska vara. Vi tittade på varandra och log aktivt innan vi gick in i kyrkan och kände så stark gemenskap och att det inte fanns något annat som var rätt än detta.
Idag hade vi ytterligare en underbar dag i skärgården om än inte exakt på samma ställe. Men det räknas lika mycket ändå. Vi vaknade i en underbart lite söt stuga med havsutsikt åt tre håll (!) av att kyrkklockorna slog. Minst lika kära som då.
Livet är inte alltid så enkelt. Vi har gått igenom många prövningar under året, Mannen och jag. Min pappa som har sagt upp kontakten och verkar stå vid sitt ord. Mannens verksamhet som ger honom huvudbry dygnets alla timmar. Mina knasögon som stället till det med jämna mellanrum. Mannens händer som också vägrar vara med ibland. Åsså det här barnknölet.
Och positiva. Det har blivit bättre för mig på jobbet. Det rullar också allt bättre för mannen. Vi har gjort minnesvärda resor tillsammans, umgåtts med goda vänner och släkt och kommit märkbart närmare varandra alla tre i familjen.
Vi har iallafall en ambition att försöka prata om det som händer, hur svårt det än kan vara. Kan någon av oss inte det så försöker den andra hjälpa till. På så vis hoppas vi kunna få ett lyckligt liv tillsammans. Vi har pratat en del om det eftersom jag söker ett förhållningssätt till barnuteblivandet. Och kommit fram till att det är VI som gäller. I första hand VI. VI som vill leva tillsammans, VI som vill göra saker ihop, stora som små; duscha, resa, pussas, jobba eller bara vara. Skulle vi få ett gemensamt barn så är det bonus. Bonuset till VÅRT liv. Det är en skön tanke att tänka även om jag med all säkerhet kommer att tappa det fokuset med jämna mellanrum. Och det får jag för det är bara normalt!
Så jag vill inte förändra något alls det kommande året. Alltså, resa mer kan vi ju alltid göra. Och måla om det där vardagsrummet nån gång.... Men det handlar ju inte om OSS. Det finns inget som jag direkt vill förbättra eller förändra men däremot nogsamt hålla fast vid. Alla stunder med pussar och kramar och våra pratstunder.
Vi kan nog inte skramla ihop lika många bröllopsdagar som gammelmorbror och gammelmoster, men guldbröllop minst vill jag sikta på att få fira med min Man.
Words from Wifie C
Idag hade vi ytterligare en underbar dag i skärgården om än inte exakt på samma ställe. Men det räknas lika mycket ändå. Vi vaknade i en underbart lite söt stuga med havsutsikt åt tre håll (!) av att kyrkklockorna slog. Minst lika kära som då.
Livet är inte alltid så enkelt. Vi har gått igenom många prövningar under året, Mannen och jag. Min pappa som har sagt upp kontakten och verkar stå vid sitt ord. Mannens verksamhet som ger honom huvudbry dygnets alla timmar. Mina knasögon som stället till det med jämna mellanrum. Mannens händer som också vägrar vara med ibland. Åsså det här barnknölet.
Och positiva. Det har blivit bättre för mig på jobbet. Det rullar också allt bättre för mannen. Vi har gjort minnesvärda resor tillsammans, umgåtts med goda vänner och släkt och kommit märkbart närmare varandra alla tre i familjen.
Vi har iallafall en ambition att försöka prata om det som händer, hur svårt det än kan vara. Kan någon av oss inte det så försöker den andra hjälpa till. På så vis hoppas vi kunna få ett lyckligt liv tillsammans. Vi har pratat en del om det eftersom jag söker ett förhållningssätt till barnuteblivandet. Och kommit fram till att det är VI som gäller. I första hand VI. VI som vill leva tillsammans, VI som vill göra saker ihop, stora som små; duscha, resa, pussas, jobba eller bara vara. Skulle vi få ett gemensamt barn så är det bonus. Bonuset till VÅRT liv. Det är en skön tanke att tänka även om jag med all säkerhet kommer att tappa det fokuset med jämna mellanrum. Och det får jag för det är bara normalt!
Så jag vill inte förändra något alls det kommande året. Alltså, resa mer kan vi ju alltid göra. Och måla om det där vardagsrummet nån gång.... Men det handlar ju inte om OSS. Det finns inget som jag direkt vill förbättra eller förändra men däremot nogsamt hålla fast vid. Alla stunder med pussar och kramar och våra pratstunder.
Vi kan nog inte skramla ihop lika många bröllopsdagar som gammelmorbror och gammelmoster, men guldbröllop minst vill jag sikta på att få fira med min Man.
Words from Wifie C
torsdag, juni 01, 2006
snnntrrrraaaaaaaaaptgnnNNNdrauktps!
För många tankar som vill ut ur munnen samtidigt. Det blir inget sagt. Resonerar istället med hjärnan som tar mig ut på mycket virriga vägar och inte direkt förenklar något. Lite ljusröda flytningar hjälper dessutom virrhjärnan duktigt på traven...
"Jag har ju redan världens bästa dotter, det räcker"
Jo, det stämmer till 100% att jag har världens bästa dotter. Snart 10 år. Och jag har också världens bästa make sen ett år som jag önskar ett till världens bästa barn med. Förlåt en konstig tanke kan tycka, men jag vill ge honom möjligheten att få upptäcka livet som "riktig" förälder. Och jag vill ha ett kärleksbarn med honom, ett gemensamt, våra gener, han och jag vill vara föräldrar tillsammans.
"Nu är det så här! Bara att göra det bästa av situationen"
Förnekelse och ibland tror jag faktiskt att jag ÄR där, mitt i känslan av att mitt liv är perfekt som det är. ETT underbart barn, EN underbar man, ETT fint *nåja* hus, EN bra bil. Med ett lite större barn kan man ha väldigt kul. Som en kompis, mycket man måste vara delaktig i. Med en man UTAN gemensamt barn har man mycket tid tillsammans. Till att äta gott på tu man hand nästan när som helst. Åka iväg spontant nästan när som helst.
Mannen får stanna hos mig om han vill. Det är hans val om barn är viktigast för honom och inte mitt val om han väljer att gå en annan väg, bort från vår barnlöshet. Det finns trots allt mycket vi kan göra tillsammans som gör livet värt att leva även om det inte resulterar i ett gemensamt barn.
"Det är bara skit. Iiiinget kommer att fungera"
Jag skrattar åt mig själv. Hur kunde jag tro att detta skulle fungera? "Sista utvägen". Så har jag sett på det. "Jag har ju den sista utvägen". Som om en ivf skulle bära frukt till 100%. Jäh, jag inser ju det nu att en ivf verkligen inte är en garanti för smått. Och just för att jag sett det som "sista utvägen" så känns det just så. Vägen är stängd. Burken är tom. Lampan är släckt. Brunnen är torr. Riset är vidbränt. Skosnöret är av. Blomman är vissen. Pennan har torkat. Medicinen är slut. Kört, helt enkelt. Lämna mig ifred. Låt mig få ta hand om sorgen själv. Ensam spelar det ingen roll om jag är ofruktsam, då har jag inga krav på mig själv. Låt mig va! Lämna mig inte!
"Ta en dag i taget. Jag kan ändå inte förändra situationen på något sätt"
Det här är den skönaste tanke att slås av faktiskt. Bam! Ibland får jag den som en uppenbarelse och då försöker har hålla fast vid den och liksom suga på den som en lycklig kärlek. Det är nog den bästa tanke som min hjärna förärar mig med.
Då står jag på nåt sätt och ser mig från ovan och inser att jag bara är en flugskit på en flörtkula som förstorar upp problemen. Vi gör ju vad vi kan med att försöka producera ett barn till. Mer kan vi inte göra. Ingen ångest i världen kan förändra och verkligen inte förbättra situationen. Hoppa på tåget och åk med, försök inte att DRA tåget själv, det blir rysligt tungt och ger bara skavsår. Ta en dag i taget, se vad det blir av den. Lev, för sjutton. Glöm inte att leva. Och att jag som sagt redan har en häärlig dotter, vad kan väl vara mer värt än det just nu?
Go with the flow.
Girlpower / C
För många tankar som vill ut ur munnen samtidigt. Det blir inget sagt. Resonerar istället med hjärnan som tar mig ut på mycket virriga vägar och inte direkt förenklar något. Lite ljusröda flytningar hjälper dessutom virrhjärnan duktigt på traven...
"Jag har ju redan världens bästa dotter, det räcker"
Jo, det stämmer till 100% att jag har världens bästa dotter. Snart 10 år. Och jag har också världens bästa make sen ett år som jag önskar ett till världens bästa barn med. Förlåt en konstig tanke kan tycka, men jag vill ge honom möjligheten att få upptäcka livet som "riktig" förälder. Och jag vill ha ett kärleksbarn med honom, ett gemensamt, våra gener, han och jag vill vara föräldrar tillsammans.
"Nu är det så här! Bara att göra det bästa av situationen"
Förnekelse och ibland tror jag faktiskt att jag ÄR där, mitt i känslan av att mitt liv är perfekt som det är. ETT underbart barn, EN underbar man, ETT fint *nåja* hus, EN bra bil. Med ett lite större barn kan man ha väldigt kul. Som en kompis, mycket man måste vara delaktig i. Med en man UTAN gemensamt barn har man mycket tid tillsammans. Till att äta gott på tu man hand nästan när som helst. Åka iväg spontant nästan när som helst.
Mannen får stanna hos mig om han vill. Det är hans val om barn är viktigast för honom och inte mitt val om han väljer att gå en annan väg, bort från vår barnlöshet. Det finns trots allt mycket vi kan göra tillsammans som gör livet värt att leva även om det inte resulterar i ett gemensamt barn.
"Det är bara skit. Iiiinget kommer att fungera"
Jag skrattar åt mig själv. Hur kunde jag tro att detta skulle fungera? "Sista utvägen". Så har jag sett på det. "Jag har ju den sista utvägen". Som om en ivf skulle bära frukt till 100%. Jäh, jag inser ju det nu att en ivf verkligen inte är en garanti för smått. Och just för att jag sett det som "sista utvägen" så känns det just så. Vägen är stängd. Burken är tom. Lampan är släckt. Brunnen är torr. Riset är vidbränt. Skosnöret är av. Blomman är vissen. Pennan har torkat. Medicinen är slut. Kört, helt enkelt. Lämna mig ifred. Låt mig få ta hand om sorgen själv. Ensam spelar det ingen roll om jag är ofruktsam, då har jag inga krav på mig själv. Låt mig va! Lämna mig inte!
"Ta en dag i taget. Jag kan ändå inte förändra situationen på något sätt"
Det här är den skönaste tanke att slås av faktiskt. Bam! Ibland får jag den som en uppenbarelse och då försöker har hålla fast vid den och liksom suga på den som en lycklig kärlek. Det är nog den bästa tanke som min hjärna förärar mig med.
Då står jag på nåt sätt och ser mig från ovan och inser att jag bara är en flugskit på en flörtkula som förstorar upp problemen. Vi gör ju vad vi kan med att försöka producera ett barn till. Mer kan vi inte göra. Ingen ångest i världen kan förändra och verkligen inte förbättra situationen. Hoppa på tåget och åk med, försök inte att DRA tåget själv, det blir rysligt tungt och ger bara skavsår. Ta en dag i taget, se vad det blir av den. Lev, för sjutton. Glöm inte att leva. Och att jag som sagt redan har en häärlig dotter, vad kan väl vara mer värt än det just nu?
Go with the flow.
Girlpower / C
Head over feet
Liv...
You've already won me over
in spite of me
Don't be alarmed if I fall
head over feet
Don't be surprised if I love you
for all that you are
I couldn't help it
It's all your fault
ur "Head over feet" Alanis Morisette
Ka-dunk
Wooow, vad hände igår egentligen? Som jag minns det skulle jag laga lite käk. Klockan var alldeles för mycket egentligen. Strax före nio efter en sen kväll på jobbet.
Öppnade frysen. Stirrade. Såg ingen mat utan kände bara en massa mörker som anföll mig med full kraft från alla håll. BAM! Allt hopp som jag uppbådat senaste veckan om vårt lilla "Liv" skrämdes till flykt och kvar fanns bara ett stoooort hål och det föll jag ner i.
"Jag struntar i maten" snörvlade jag högt. Stängde frysen BANG-Suuuug. Gick och borstade tänderna istället mellan snorbubblorna. Som ett barn tittade jag mig i spegeln och grät ännu mer och sen grät jag för att jag såg så hemsk ut och lite till bara därför. Petade in kvällens progesteronraket, rullade huttrande in mig i en fleecefilt i sängen och fortsatte hulkandet i fosterställning.
Ett par timmar senare kom mannen hem och hittade sin bäbisfru i samma position. HAN som vet hur man gör för att locka fram henne ur mörkret. Strök mig över kinden, buffade på mig med näsan, pussade, klappade, kliade och strök ännu mer. "Han kan det här med att trösta" var en ensam men klar tanke i mörkret. "Det ska jag tänka på när F är ledsen".
I mörkret tänker jag annars inte särskilt mycket. Det är mest mörkt och tomt. Inte suddigt och dimmigt utan glasklart. Som ett stort svart isolerat rum av glas där det är lögn att få tag på några tankar och funderingar. Mannen hämtade upp mig i det där rummet med alla klappar och smek. Fick mig att våga glänta på dörren.
Tillslut kände jag stelkrampen i kroppen sakta avta och med två igenkorkade näskanaler kunde jag utstöta ljus som "bhmmm" och "gh-ahhh" på hans frågor om vad och hur det var.
Tillslut tackade jag "gh-ahh" till en macka och lite pepparmyntsthe. Så med silikoninlägg på ögonlocken och en näsa lika svullen vinglade jag upp i vardagsrummet och åt en JÄTTEGOD smörgås medan mannen iaktog mig och pussade lite här och där. Sen mumlade jag något om att gå och sova, kröp ihop till lillsked i hans famn och somnade gott med ett leende på läpparna som alltid när Mannens armar håller om mig.
Jag hade bestämt mig för att inte tänkta negativt på vad som händer sen och hur det kommer att kännas om en vecka om mensen kommer. Jag skulle bara tänka positivt. En vecka orkade jag. Idag känns det som om jag orkar några dagar till. Men jag får också tänka om. För, som jag brukar säga till F "Gråten ska ut, förr eller senare och det är bara för dig att välja tillfälle. Ut ska den hur som helst".
Cinks gråtblues
Öppnade frysen. Stirrade. Såg ingen mat utan kände bara en massa mörker som anföll mig med full kraft från alla håll. BAM! Allt hopp som jag uppbådat senaste veckan om vårt lilla "Liv" skrämdes till flykt och kvar fanns bara ett stoooort hål och det föll jag ner i.
"Jag struntar i maten" snörvlade jag högt. Stängde frysen BANG-Suuuug. Gick och borstade tänderna istället mellan snorbubblorna. Som ett barn tittade jag mig i spegeln och grät ännu mer och sen grät jag för att jag såg så hemsk ut och lite till bara därför. Petade in kvällens progesteronraket, rullade huttrande in mig i en fleecefilt i sängen och fortsatte hulkandet i fosterställning.
Ett par timmar senare kom mannen hem och hittade sin bäbisfru i samma position. HAN som vet hur man gör för att locka fram henne ur mörkret. Strök mig över kinden, buffade på mig med näsan, pussade, klappade, kliade och strök ännu mer. "Han kan det här med att trösta" var en ensam men klar tanke i mörkret. "Det ska jag tänka på när F är ledsen".
I mörkret tänker jag annars inte särskilt mycket. Det är mest mörkt och tomt. Inte suddigt och dimmigt utan glasklart. Som ett stort svart isolerat rum av glas där det är lögn att få tag på några tankar och funderingar. Mannen hämtade upp mig i det där rummet med alla klappar och smek. Fick mig att våga glänta på dörren.
Tillslut kände jag stelkrampen i kroppen sakta avta och med två igenkorkade näskanaler kunde jag utstöta ljus som "bhmmm" och "gh-ahhh" på hans frågor om vad och hur det var.
Tillslut tackade jag "gh-ahh" till en macka och lite pepparmyntsthe. Så med silikoninlägg på ögonlocken och en näsa lika svullen vinglade jag upp i vardagsrummet och åt en JÄTTEGOD smörgås medan mannen iaktog mig och pussade lite här och där. Sen mumlade jag något om att gå och sova, kröp ihop till lillsked i hans famn och somnade gott med ett leende på läpparna som alltid när Mannens armar håller om mig.
Jag hade bestämt mig för att inte tänkta negativt på vad som händer sen och hur det kommer att kännas om en vecka om mensen kommer. Jag skulle bara tänka positivt. En vecka orkade jag. Idag känns det som om jag orkar några dagar till. Men jag får också tänka om. För, som jag brukar säga till F "Gråten ska ut, förr eller senare och det är bara för dig att välja tillfälle. Ut ska den hur som helst".
Cinks gråtblues
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)