Vännerna har åkt.
Föräldrarna har åkt.
Hunden har åkt.
Barnet har åkt.
Det är kväll och jag är ensam kvar med mina tankar om graviditeten. Jag blir störd av min oro. Tröstar gör de små knuffar&buffar som LillKotte ger mig lite nu och då.
På tisdag är första mvc-besöket på sju veckor. Jag ska skriva ner hur det känns idag och ta det med mvc-sköterskan. Om rädslan för att nåt ska hända, oron över konstiga symtom i kroppen. Att jag känner mig lite hänging i själen. Det kan vara bra som en reminder när jag sitter där i besöksstolen och hon frågar om hur det är och jag svarar "Bra".
Fram tills dess ska jag försöka att inte tänka så mycket, bara leva och affirmera att allt går bra.
söndag, augusti 31, 2008
Var årstidtid har sin charm
...å hösten är den vackraste av alla årstider tycker jag. Mogen i flera bemärkelser. Till skillnad från våren som jag tycker är kal och förväntansfull, dignar hösten av frukter, bär och svamp. Doften är mustig och färgerna nyansrika. Den ger mig intryck och ett lugn som inte våren för med sig, kanske inte heller ska föra med sig.
torsdag, augusti 28, 2008
Om besvikelse och att inte vilja kräva
Jag är mycket äldre idag än när jag väntade F. Det betyder inte att jag är särskilt mycket äldre än andra förstagångsföderskor i länet. Men det är trots allt mer än ett årtionde sen jag var gravid senast, gick liksom inte att påverka, hur mycket vi än försökte.
Idag, eller imorse, kom jag delvis på varför jag känner mig så låg. Jag har behövt fundera på det nån dag. Mannen frågade om jag tyckte han var frånvarande och inte gav tillräckligt med uppmärksamhet igen. Jag sa att jag inte riktigt trodde att det var där skon klämde.
Så jag har fortsatt funderingarna och över latten imorse när en jobbarkompis frågade hur det var, kom äntligen en del av sanningen i ljuset.
Ey, det är hormoner såklart men inte bara det. Jag känner mig faktiskt lite besviken på min kropp som inte riktigt orkar. Inte argbesviken utan ledsenbesviken och sorgsenbesviken. För jag känner mig inte alls alert och i livets mitt som när jag bar på mitt första barn. På natten när jag vaknar och ska kolla Fs nattvärde eller bara kissa eller stretcha för att få bort myrkrypet i benen så känns det tungt. Jag pustar, får hjärtklapping och sammandragningar. Långt ifrån ett smidigt skutt ur sängen. Det är ju liksom inte jag, odödliga och energiska jag.
Om jag tar några fjuttiga springsteg till tåget på morgonen kan jag räkna med sammandragningar och ont i "cykelhäcken" hela dagen. När middagen är klar på kvällen och jag pustar i soffan så är det inget skönt pust liksom, det är ett jädrarvajobbigt-pust.
Ändå mår jag bra. Jag glädjs åt magen som växer och nu känns den ungefär lika stor nu som sist när den var färdigbakad. Mannen undrar var det här ska sluta och det kan ju jag också göra ibland. Men inte på ett oroligt sätt utan mest förundrat. Med F hade jag ju så liten mage att jag var orolig för den sakens skull.
Så okej, jag är trött. Lämna över till Mannen då, tänker du. Och jag försöker. Men vad gör det när han säger att han ska ta nattkollen på F och ändå somnar ifrån? Vad gör jag då? Ska F som inte ens är inblandad få stå sitt kast? Ska jag ta ansvaret och väcka honom för att han ska gå upp? Då kan jag ju lika bra göra det själv. Ja, det är lite sånna dilemman som jag brottas med. Jag vill lämna över hela ansvaret, inte behöva dirigera, det avlastar mig inte ett dugg.
Så nu när jag har kommit en bit i tankarna så ska jag prata med Mannen ikväll. Han är en av de finaste människor jag känner och jag vet att han är mån om att jag mår bra så det kommer att lösa sig fint. Lite skönt är det att jag har ord att klä mina känslor med. Då är det lättare att komma vidare. Jag får helt enkelt ta en dag i taget.
Idag, eller imorse, kom jag delvis på varför jag känner mig så låg. Jag har behövt fundera på det nån dag. Mannen frågade om jag tyckte han var frånvarande och inte gav tillräckligt med uppmärksamhet igen. Jag sa att jag inte riktigt trodde att det var där skon klämde.
Så jag har fortsatt funderingarna och över latten imorse när en jobbarkompis frågade hur det var, kom äntligen en del av sanningen i ljuset.
Ey, det är hormoner såklart men inte bara det. Jag känner mig faktiskt lite besviken på min kropp som inte riktigt orkar. Inte argbesviken utan ledsenbesviken och sorgsenbesviken. För jag känner mig inte alls alert och i livets mitt som när jag bar på mitt första barn. På natten när jag vaknar och ska kolla Fs nattvärde eller bara kissa eller stretcha för att få bort myrkrypet i benen så känns det tungt. Jag pustar, får hjärtklapping och sammandragningar. Långt ifrån ett smidigt skutt ur sängen. Det är ju liksom inte jag, odödliga och energiska jag.
Om jag tar några fjuttiga springsteg till tåget på morgonen kan jag räkna med sammandragningar och ont i "cykelhäcken" hela dagen. När middagen är klar på kvällen och jag pustar i soffan så är det inget skönt pust liksom, det är ett jädrarvajobbigt-pust.
Ändå mår jag bra. Jag glädjs åt magen som växer och nu känns den ungefär lika stor nu som sist när den var färdigbakad. Mannen undrar var det här ska sluta och det kan ju jag också göra ibland. Men inte på ett oroligt sätt utan mest förundrat. Med F hade jag ju så liten mage att jag var orolig för den sakens skull.
Så okej, jag är trött. Lämna över till Mannen då, tänker du. Och jag försöker. Men vad gör det när han säger att han ska ta nattkollen på F och ändå somnar ifrån? Vad gör jag då? Ska F som inte ens är inblandad få stå sitt kast? Ska jag ta ansvaret och väcka honom för att han ska gå upp? Då kan jag ju lika bra göra det själv. Ja, det är lite sånna dilemman som jag brottas med. Jag vill lämna över hela ansvaret, inte behöva dirigera, det avlastar mig inte ett dugg.
Så nu när jag har kommit en bit i tankarna så ska jag prata med Mannen ikväll. Han är en av de finaste människor jag känner och jag vet att han är mån om att jag mår bra så det kommer att lösa sig fint. Lite skönt är det att jag har ord att klä mina känslor med. Då är det lättare att komma vidare. Jag får helt enkelt ta en dag i taget.
måndag, augusti 25, 2008
Schyyy....
Jag typ asså lånade en bild av F som hon suttit och ritat på fri hand på datorn idag. Måste säga att jag tycker hon är på helt rätt väg...
Behandlingsdags
Måste gå till naprapaten. Det bränner som eld mellan skulderbladen. Mannen tror att det är för att brösten blivit större och tynger på fram. Och visst, numera fyller jag ju ut min gigantiska 75A, måste ju ge en eeeenorm tyngd åt bröstryggen. Tror snarare det beror på för få snabba promenader i skogen och för mycket stillasittande på jobbet. Imorrn ska jag boka tid!
Morgonsentimentalitet
Eftersom kontoret flyttat under helgen så hade vi fått lite måndagsförmiddagsledigt idag. Jag tog tillfället i akt och uträttade ärenden som blivit liggande. Som att gå till apoteket.
Jag kom snabbt fram till kassan och beskrev för Fru Apotekare vad jag skulle ha. Hon hämtade tio kartonger av lite olika storlek och färg. Till dem skrev hon ut små etiketter som hon klistrade på varje paket. Oj, vad det måste klistras etiketter varje dag på alla Sveriges apotek!.
Som man gör i väntan på att ärendet ska bli avklarat stod jag och läste Fs namn på etiketterna och beskrivningen av de olika insulinerna som nu låg på disken. Plötsligt blev jag så sorgsen att ögonen tårade sig. Det känns så himla tufft att hon ska behöva kämpa med alla sprutor, tider och annat som diabetesen medför. Så jädra onödigt att det skulle hända. Sju stick i magen och låren, tio i fingertopparna varje jädrans dag.
Men jag vet att nu är det så här och det lever vi ju naturligtvis med och i. Och accepterar så gott det går. Och det är inte synd om henne, hon mår bra och lever nästan precis som vanligt fast nästan lite bättre. Det är bara det att det är så himla sorgesamt.
Jag kom snabbt fram till kassan och beskrev för Fru Apotekare vad jag skulle ha. Hon hämtade tio kartonger av lite olika storlek och färg. Till dem skrev hon ut små etiketter som hon klistrade på varje paket. Oj, vad det måste klistras etiketter varje dag på alla Sveriges apotek!.
Som man gör i väntan på att ärendet ska bli avklarat stod jag och läste Fs namn på etiketterna och beskrivningen av de olika insulinerna som nu låg på disken. Plötsligt blev jag så sorgsen att ögonen tårade sig. Det känns så himla tufft att hon ska behöva kämpa med alla sprutor, tider och annat som diabetesen medför. Så jädra onödigt att det skulle hända. Sju stick i magen och låren, tio i fingertopparna varje jädrans dag.
Men jag vet att nu är det så här och det lever vi ju naturligtvis med och i. Och accepterar så gott det går. Och det är inte synd om henne, hon mår bra och lever nästan precis som vanligt fast nästan lite bättre. Det är bara det att det är så himla sorgesamt.
söndag, augusti 24, 2008
Kärt besök
Min goa och mysiga väninna kom och hälsade på i fredags när jag var hemma och väntade på hantverkare x 2. Inte nog med att hon tog sig tid att titta över på eftermiddagen, hon hade dessutom med sig en somrigt smakfull present till mig. Den är redan uppäten kan jag meddela. Och den smakade supergott.
Min bola
Söta moster gav mig en Bola* när jag väntade F på 90-talet. Jag erkänner att jag var usel på att använda den då. Smycken är liksom överhuvudtaget inte riktigt min grej.
Nu sammanfaller lyckligtvis min graviditet med modet att ha långa halsband med en kula i. Typ bola fast utan plinkeliplånket innuit.
Så därför som den modeapa jag är *not* tog jag fram silverputs och köpte en kedja och - vipps - så är min bola som ny igen. Den här gången har jag dessutom använt halsbandet. Visst, fortfarande sparsamt men det har ändå hängt runt halsen flera dagar i veckan.
Och nu tycker jag den är så vacker, så vacker och det är ju fantastiskt om h*n kan höra ljudet och bli lugn av det.
*Inuti bolasmycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket lånt ner på magen kan barnet höra ljudet. Från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det magiska rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet och blir lugn av det.
Nu sammanfaller lyckligtvis min graviditet med modet att ha långa halsband med en kula i. Typ bola fast utan plinkeliplånket innuit.
Så därför som den modeapa jag är *not* tog jag fram silverputs och köpte en kedja och - vipps - så är min bola som ny igen. Den här gången har jag dessutom använt halsbandet. Visst, fortfarande sparsamt men det har ändå hängt runt halsen flera dagar i veckan.
Och nu tycker jag den är så vacker, så vacker och det är ju fantastiskt om h*n kan höra ljudet och bli lugn av det.
*Inuti bolasmycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket lånt ner på magen kan barnet höra ljudet. Från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det magiska rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet och blir lugn av det.
Trädgårdsarbetar'n
Vaddå, klart man kommer i arbetsbyxorna fortfarande!
Eller nästan iallafall.
Jag blir helt häpen när jag för första gången på flera månader drar på mig mina i vanliga fall lite för stora workers i herrmodell. De pösiga snickisarna sitter plötsligt tajt om baken! Och att dra upp nån dragkedja kan jag bara glömma!
Det är förfärligt härligt och jag gräver glatt om rabatten hela dagen bara för att det är så roligt och för att jag inte kan låta bli. Sen får jag sammandragningar hela dagen och blir yr till middagen. Nu vilar jag en liten stund. Sen går jag nog ut och fixar det lilla som är kvar.
Trädgårdsarbete är verkligen min passion!
Eller nästan iallafall.
Jag blir helt häpen när jag för första gången på flera månader drar på mig mina i vanliga fall lite för stora workers i herrmodell. De pösiga snickisarna sitter plötsligt tajt om baken! Och att dra upp nån dragkedja kan jag bara glömma!
Det är förfärligt härligt och jag gräver glatt om rabatten hela dagen bara för att det är så roligt och för att jag inte kan låta bli. Sen får jag sammandragningar hela dagen och blir yr till middagen. Nu vilar jag en liten stund. Sen går jag nog ut och fixar det lilla som är kvar.
Trädgårdsarbete är verkligen min passion!
"Är dom små får man ta två"
Igår for jag omkring som en tok igen. Att jag inte kan ta det lilla lugna på helgen! Men det var ju ridning trodde vi och cyklade upp till stallet. Börjar nästa vecka, visade det sig.
Vi passade på att ta bilder på kattungarna istället - det är ju inte varje dag man råkar på en guldgruva med halvdussinet månadsgamla ullnystan. En timme satt vi som trollbundna och bara gullade och förtjusades av deras vingliga lekar.
Vi hade kunnat ta med hela bunten hem om vi bara kunnat. Men vi får helt enkelt njuta så länge de finns kvar att titta på i stallet.
Vi passade på att ta bilder på kattungarna istället - det är ju inte varje dag man råkar på en guldgruva med halvdussinet månadsgamla ullnystan. En timme satt vi som trollbundna och bara gullade och förtjusades av deras vingliga lekar.
Vi hade kunnat ta med hela bunten hem om vi bara kunnat. Men vi får helt enkelt njuta så länge de finns kvar att titta på i stallet.
onsdag, augusti 20, 2008
Vad är det som i luften surrar...?
Två dagar tätt efter varandra och på helt olika platser har jag känt doften av gammelmormors tvål i luften. Det måste betyda nåt. För mig var hon äpplen, lavendel, ett tyst trapphus, barndom och en djuraffär. Hon var styrka, stolthet, Astrid Lindgren och finurlighet.
Förresten, nu tror jag att jag vet! Det är säkert hennes sätt att finnas med och gratulera sitt äldsta barnbarn på hennes födelsedag idag.
Vi har den äran att gratulera med bompa, bompa…
Det var många år sen tillvaron sammanföll så lyckligt att jag fick sjunga och komma in med presentbricka på morgonen till mamma just på hennes födelsedag. Men i år passade det bara så himla bra.
Jag tassade upp strax efter 06 och hälsades glatt men sömnigt av söthunden T som vände upp huvudet och slickade mig morgonmatt med tröttstängda ögon. Hon slickade även F som fram till dess sov bredvid mig i sängen och på så vis kunde vi båda tassa ut i köket, göra i ordning en bricka och sen sjunga å det finstämdaste "Ja må holeva" i en härlig väckningsprocedur.
Mamma är ett lyckobarn. Hon föddes alldeles för tidigt och på 40-talet var ju det förknippat med betydligt större risker än idag. Men det gick bra och hon har varit en kämpe ända sedan första andetaget.
Hon har en vacker personlighet, är full av välmening, ärlighet och omtanke. Hon är många gånger min förebild i min förhållande till min egen dotter, en bra lyssnerska och till henne har jag alltid kunna anförtro mig om allt mellan himmel och jord. Hon är helt enkelt den bästa mamma jag kan tänka mig och det känns så himla lyxigt att känna så.
Så stor grattiskram igen, världensvärldensvärldens bästa mamma, mormor och svärmor!
Förresten, nu tror jag att jag vet! Det är säkert hennes sätt att finnas med och gratulera sitt äldsta barnbarn på hennes födelsedag idag.
Vi har den äran att gratulera med bompa, bompa…
Det var många år sen tillvaron sammanföll så lyckligt att jag fick sjunga och komma in med presentbricka på morgonen till mamma just på hennes födelsedag. Men i år passade det bara så himla bra.
Jag tassade upp strax efter 06 och hälsades glatt men sömnigt av söthunden T som vände upp huvudet och slickade mig morgonmatt med tröttstängda ögon. Hon slickade även F som fram till dess sov bredvid mig i sängen och på så vis kunde vi båda tassa ut i köket, göra i ordning en bricka och sen sjunga å det finstämdaste "Ja må holeva" i en härlig väckningsprocedur.
Mamma är ett lyckobarn. Hon föddes alldeles för tidigt och på 40-talet var ju det förknippat med betydligt större risker än idag. Men det gick bra och hon har varit en kämpe ända sedan första andetaget.
Hon har en vacker personlighet, är full av välmening, ärlighet och omtanke. Hon är många gånger min förebild i min förhållande till min egen dotter, en bra lyssnerska och till henne har jag alltid kunna anförtro mig om allt mellan himmel och jord. Hon är helt enkelt den bästa mamma jag kan tänka mig och det känns så himla lyxigt att känna så.
Så stor grattiskram igen, världensvärldensvärldens bästa mamma, mormor och svärmor!
söndag, augusti 17, 2008
Semesterminne: Footsteps(?)
Hon går allt i mina spår, den lilla damen på bilden. 15 sekunder på händer utan vägg kommer dessutom att ge en utdelning på 200 kronor av hennes tuffa men generösa ömma moder. Just nu är hon uppe i sex sekunder, tror jag.
Jag var nog något år yngre än vad hon var när jag tog 15 sekunder på raken och stolt fick ta emot utlovade 50 kronor (inflationen ni vet) rakt ner i fickan av in far.
Jag hoppas innerligt att jag blir 200 kronor fattigare! sa Cinks
fredag, augusti 15, 2008
Järnladyn
Periodvis lider jag av "restless legs" eller rastlösa ben - sömnlösa nätter som det också kallas. Det verkar vara ärftligt och har gått rakt ner i tre generationer räknat från min farmor och sen några år tillbaka slagit ner i mina ben om nätterna eller när jag blir trött.
Sen jag började ta järntabletter varannan dag som rekommenderas från graviditetsvecka 20 så har det blivit så enormt mycket bättre. Jag har nu sovit nästan hela nätter i en hel vecka. Det är gudomligt att vakna mitt i natten och känna att benen ligger still. Lyxigt liksom. Myrsafarin har dragit sin kos. Om det är temporärt eller inte vet jag inte, men varje natt som jag får sova ser jag som ett under.
Mer sömn betyder oftast också mer energi på dagarna. Och det fick jag ta sviterna av i början av veckan. För i helgen höll jag igång utan paus och i måndags fick jag en liten blödning som reminder om att jag kanske ändå inte är odödlig. Jag blev superorolig såklart men när blödnigen avtog efter ett par dagar gissar jag att det hade å göra med att jag just hållt igång utan vila lite i överkant. Nu verkar allt ha lugnat ner sig igen och mammahjärtat börjar slappna av från värsta oron. Lill-Kotte bonkar på och igår tror jag att jag kände en liten fot som sparkade mig i höger midja. You go, little sweetheart!
Sen jag började ta järntabletter varannan dag som rekommenderas från graviditetsvecka 20 så har det blivit så enormt mycket bättre. Jag har nu sovit nästan hela nätter i en hel vecka. Det är gudomligt att vakna mitt i natten och känna att benen ligger still. Lyxigt liksom. Myrsafarin har dragit sin kos. Om det är temporärt eller inte vet jag inte, men varje natt som jag får sova ser jag som ett under.
Mer sömn betyder oftast också mer energi på dagarna. Och det fick jag ta sviterna av i början av veckan. För i helgen höll jag igång utan paus och i måndags fick jag en liten blödning som reminder om att jag kanske ändå inte är odödlig. Jag blev superorolig såklart men när blödnigen avtog efter ett par dagar gissar jag att det hade å göra med att jag just hållt igång utan vila lite i överkant. Nu verkar allt ha lugnat ner sig igen och mammahjärtat börjar slappna av från värsta oron. Lill-Kotte bonkar på och igår tror jag att jag kände en liten fot som sparkade mig i höger midja. You go, little sweetheart!
Jag biter mig i tungan
Onsdag eftermiddag och jag hämtar upp F hos sin pappa för att åka och köpa en cykel. Vi har en timme på oss innan hon ska äta middag med gäster.
Hon öppnar när jag ringer på men det ser inte riktigt ut som den tjej jag lämnade i söndags. Hon har smutsigt hår i en tofs, luktar gammal falukorvsstekos (svett) och naglarna åker in i munnen hela tiden, är avskavda och bara skriker "bit av mig".
Jag överväger om jag ska säga nåt eller låta det bero. Jag kniper ihop och bestämmer mig för att inget säga, vi ska ses en så kort stund och jag tänker inte låta glädjen över att se henne överskuggas av min lilla prinsessa för tillfället ser ut och stinker skitunge.
När vi köpt cykeln och sitter i bilen på väg tillbaka flikar jag ändå in "...och nu har du en kvart kvar tills ni ska äta så du hinner ta en dusch". Hon stirrar oförstående på mig och säger "Varför då?" Jag förklarar helt enkelt att det liksom hör till att man tar en dusch och fräshar till sig innan man får gäster. Gissar att det inte blev så mycket av det. Och det spelar ju egentligen ingen roll, säger jag till mig själv. För huvudsaken är att hon mår bra innuti!
Hon öppnar när jag ringer på men det ser inte riktigt ut som den tjej jag lämnade i söndags. Hon har smutsigt hår i en tofs, luktar gammal falukorvsstekos (svett) och naglarna åker in i munnen hela tiden, är avskavda och bara skriker "bit av mig".
Jag överväger om jag ska säga nåt eller låta det bero. Jag kniper ihop och bestämmer mig för att inget säga, vi ska ses en så kort stund och jag tänker inte låta glädjen över att se henne överskuggas av min lilla prinsessa för tillfället ser ut och stinker skitunge.
När vi köpt cykeln och sitter i bilen på väg tillbaka flikar jag ändå in "...och nu har du en kvart kvar tills ni ska äta så du hinner ta en dusch". Hon stirrar oförstående på mig och säger "Varför då?" Jag förklarar helt enkelt att det liksom hör till att man tar en dusch och fräshar till sig innan man får gäster. Gissar att det inte blev så mycket av det. Och det spelar ju egentligen ingen roll, säger jag till mig själv. För huvudsaken är att hon mår bra innuti!
onsdag, augusti 13, 2008
Insikt
Det kanske stämmer att man bli vis av åren. Vis kan man också bli av att få ta del av andras erfarenheter. Som en vinterkväll tidigt i år när min svåger berättade om varför han tidigare varit så sträng mot sin fru, min svägerska, och i princip psykiskt misshandlat henne i så många år. Manat på henne att ta hand om barn och hem samtidigt som hon jobbat. Nu har han uppenbarligen kommit till insikt om varför och deras liv tillsammans har blivit så mycket bättre.
Åh, vad jag kände igen mig. Det där att alltid känna sig bevakad och nästan misstrodd för att man inte gjorde ett bra jobb i hemmet under mammaledigheten.
Svågerns förklaring gjorde att det gick upp ett ljus för mig. Sanning eller inte men för mig fick många år av besvikelse och varför jag haft känslan av att vara övervakad en helt ny förklaring. Svågern kommer från ett annat land där man inte alls har demokrati som här. I detta diktatoriska land blev hans far fängslad för sina åsikter och därmed försökte Svågern axla den tunga rollen som familjefader till sina småsyskon. När han senare lyckades komma till Sverige och träffa sin fru, var han så mån om att försäkra sig om att hon skulle klara sig om han försvann, precis som hans far gjort. Därför drev han på henne, såg till att hon fixade allt, hjälpte sällan till.
Så tror jag att det var för oss också. Om ens pappa försvinner när man är sju-åtta år och man omedvetet tar ansvar över sina småsyskon så sätter det sina spår. Det är tungt för den som råkar ut för det, även om man lever i trygga Sverige. Ganska klart att man vill säkra framtiden för sina egna avkommor då genom att drilla sin sambo, dvs jag, att klara av allt själv. För tänk om han, familjefadern försvann! Då MÅSTE han vara säker på att jag skulle klara av situationen själv.
Jag säger inte att jag tycker det var ok. För mig var det fruktansvärt tungt att inte få hjälp utan snarare vara rapportskyldig som till en väktare vareviga dag. Men jag kan förstå honom bättre och med hjälp av förståelse är det lättare att acceptera och gå vidare.
Vi har alla våra ryggsäckar att bära genom livet och genom förståelse tror jag att bördan inte blir lika tung att bära, ilskan lättare att hantera och livet mer empatiskt.
Åh, vad jag kände igen mig. Det där att alltid känna sig bevakad och nästan misstrodd för att man inte gjorde ett bra jobb i hemmet under mammaledigheten.
Svågerns förklaring gjorde att det gick upp ett ljus för mig. Sanning eller inte men för mig fick många år av besvikelse och varför jag haft känslan av att vara övervakad en helt ny förklaring. Svågern kommer från ett annat land där man inte alls har demokrati som här. I detta diktatoriska land blev hans far fängslad för sina åsikter och därmed försökte Svågern axla den tunga rollen som familjefader till sina småsyskon. När han senare lyckades komma till Sverige och träffa sin fru, var han så mån om att försäkra sig om att hon skulle klara sig om han försvann, precis som hans far gjort. Därför drev han på henne, såg till att hon fixade allt, hjälpte sällan till.
Så tror jag att det var för oss också. Om ens pappa försvinner när man är sju-åtta år och man omedvetet tar ansvar över sina småsyskon så sätter det sina spår. Det är tungt för den som råkar ut för det, även om man lever i trygga Sverige. Ganska klart att man vill säkra framtiden för sina egna avkommor då genom att drilla sin sambo, dvs jag, att klara av allt själv. För tänk om han, familjefadern försvann! Då MÅSTE han vara säker på att jag skulle klara av situationen själv.
Jag säger inte att jag tycker det var ok. För mig var det fruktansvärt tungt att inte få hjälp utan snarare vara rapportskyldig som till en väktare vareviga dag. Men jag kan förstå honom bättre och med hjälp av förståelse är det lättare att acceptera och gå vidare.
Vi har alla våra ryggsäckar att bära genom livet och genom förståelse tror jag att bördan inte blir lika tung att bära, ilskan lättare att hantera och livet mer empatiskt.
Självbiografi
Jag står inför en livsuppgift och det är så himla spännande. Jag ska försöka mig på att skriva en självbiografi! Det var egentligen Mannen som berättade att han skulle göra det i terapisyfte så jag har liksom inte kommit på det själv. Men när vi satt och pratade om hur man skulle kunna skriva härom kvällen så blev jag så sugen att skriva en jag med.
Än har jag inte kommit mig för att skriva en endaste rad men när det sker så kommer orden att flöda. Tror jag. Eller torka. Vi får väl se.
Det finns så många olika sätt att skriva den på. Som till exempel i boken "Gå dit hjärtat leder dig" av Susanna Tamaro som jag fick i händerna av Moster. Det var en underbart lättläst och fängslande bok om livet för en mormor och hennes försök att genom ett långt brev komma sin dotterdotter närmare och förklara varför livet blivit som det blivit för tre generationer av kvinnor. Det är ett sätt att skriva. Jag har ännu inte valt mitt eget sätt.
Tanken är att försöka väva ihop händelser och kanske försöka se ett mönster i andra färgskiftningar än de som bara minnesfragment kan ge. Kanske kommer det också att poppa upp nya minnen, sanningar och kanske lögner som jag gömt undan i historien.
Det ska helt enkelt bli spännande tycker jag. Jag kommer inte att börja med den idag, men kanske redan imorgon.
Än har jag inte kommit mig för att skriva en endaste rad men när det sker så kommer orden att flöda. Tror jag. Eller torka. Vi får väl se.
Det finns så många olika sätt att skriva den på. Som till exempel i boken "Gå dit hjärtat leder dig" av Susanna Tamaro som jag fick i händerna av Moster. Det var en underbart lättläst och fängslande bok om livet för en mormor och hennes försök att genom ett långt brev komma sin dotterdotter närmare och förklara varför livet blivit som det blivit för tre generationer av kvinnor. Det är ett sätt att skriva. Jag har ännu inte valt mitt eget sätt.
Tanken är att försöka väva ihop händelser och kanske försöka se ett mönster i andra färgskiftningar än de som bara minnesfragment kan ge. Kanske kommer det också att poppa upp nya minnen, sanningar och kanske lögner som jag gömt undan i historien.
Det ska helt enkelt bli spännande tycker jag. Jag kommer inte att börja med den idag, men kanske redan imorgon.
Djurliv
En liten söt froggelito trivdes så bra på Fs hand att hon först hann tröttna och sedan knappt kunde skaka den av sig.
Tistlar
Jag älskar vilda blommor och fick verkligen mitt lystmäte i sommarfjällens fantastikt vackra fauna. Tistlar på längden och tvären är ämne för det här inlägget, som du kanske redan förstått.
För mig
Stockholm 2002-05-16
En historia om kärlek
Kanske till och med om sann kärlek
vad detta nu är för var och en av oss
(...)
Bli aldrig förälskad
Att människan aldrig lär sig?!
Några nya insikter för mig kanske
men jag är dålig på att lära
Du kommer alltid att vara speciell i mitt liv
Om du någon gång tvivlar på det så kan du ta fram den här filmen och se den ur vårt perspektiv
Moulain Rouge - för dig om oss
Cinks vecklar ihop ett passionerat kärleksbrev signerat "J" från ett annat liv, ler lite drömmande och lägger tillbaka det i dagboken. Ibland är det bara så skönt att boosta sig med lite ord från svunna tiders romanser och bara minnas russinen i kakan...
En historia om kärlek
Kanske till och med om sann kärlek
vad detta nu är för var och en av oss
(...)
Bli aldrig förälskad
Att människan aldrig lär sig?!
Några nya insikter för mig kanske
men jag är dålig på att lära
Du kommer alltid att vara speciell i mitt liv
Om du någon gång tvivlar på det så kan du ta fram den här filmen och se den ur vårt perspektiv
Moulain Rouge - för dig om oss
Cinks vecklar ihop ett passionerat kärleksbrev signerat "J" från ett annat liv, ler lite drömmande och lägger tillbaka det i dagboken. Ibland är det bara så skönt att boosta sig med lite ord från svunna tiders romanser och bara minnas russinen i kakan...
söndag, augusti 10, 2008
Utmaning
DIG:
1. Hur lång är du ?
167 cm. Hade gärna blivit nån centimeter längre men jag stannade där. Var tidigare snudd på 168 men jag vet inte om åldern ätit upp den där knappa centimetern eller om det bara är jag som skarvade lite tidigare...?
2. Vad vill du bli när du bli stor?
You tell me!
3. Vad pluggar du ?
Inget just nu men fnular på att börja läsa språk igen. Studerar Manga men tecknar inte aktivt just nu.
4. Har du långt hår ?
Nä, axellångt
5. Vilken hårfärg har du ?
Mörkblond (och lite blond i hårbotten ibland höhö ;-)
6. Sminkar du dig ?
Ja, för det mesta, helg som vardag. Mängden varierar.
7. Har du haft sex senaste månaden?
Visst
8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu ?
Svarta trosor, vit bh
9. Har du kysst någon idag ?
Jupp, Mannen såklart. Och pussat både dotter och hund
FAMILJ:
1. Bor dina föräldrar ihop ?
Nej
2. Vem är bäst, mamma eller pappa ?
Tja...de är rusktig bra så olika sätt, omöjligt att jämföra. Men mamma finns närmast till hands och skulle ställa upp till vilket pris som helst, det känns ju mysigare än en far som jag bara träffar en gång om året förstås...
3. Hur många syskon har du ?
En bror, tre bonussyskon och två styvsyskon
4. Vad är det senaste du sa till din mamma?
"Hejdå mamsen, ha det så bra, kör försiktig."
5. Hur många ställen har du bott på?
Tre olika städer, elva olika boenden.
6. Vem i din familj stör du dig mest på?
De som känner mig vet svaret.
7. Vilken familjemedlem är snällast?
Det måste ju vara jag ;-)
8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon?
Det var nog för ett par år sen när bror och jag bjöd mamma på en heldag i 60-års present. Men vi har ju setts sen dess förstås.
KOMPISAR:
1. När var du senast med nån kompis?
Förra helgen.
2. Vem sov du hos senast av dina kompisar?
Det var hos Minks, självaste dagen före den stora Bröllopsdagen.
3. Har du kysst nån kompis?
Haha, nä, men jag har nog pussats med de flesta av mina väninnor.
4. Har du varit tillsammans med någon du nu är kompis med?
Nej, det har inte gått att vara kompis med något ex tyvärr.
5. Vem har du varit kompis med längst?
Passiv kompis: Svea, aktiv kompis: Minks
6. Vem känner dig bäst?
Det gör ju Minks skulle jag säga, hon får oftast veta först av alla via direklänk.
7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det?
Nej, jag skulle nog istället försöka hitta något positivt med den eller min kompis känslor för den istället för att rådissa den. Hata känns som ett starkt ord för en tröja.
8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar?
Nej, då är de ju inte mina kompisar om det känns så. Vill jag så umgås jag, annars inte.
VÅGAR DU:
1. Skrika åt dina föräldrar?
Ja, det skulle jag våga men det skulle nog gå långt för att jag skulle tycka mig ha en anledning att göra det. Kan ha skrikit nån gång åt min mamma men det är inget jag minns. Har aldrig haft nån anledning, liksom.
2. Klä dig annorlunda?
Haha, ja gärna! Tycker själv att jag har lite fantasilös klädstil i vanliga fall.
3. Vara dig själv?
Ja, jag är alltid mig själv men det finns sidor hos mig som jag tycker mer om att visa och de försöker jag jobba med att ta fram och jag tycker om när det lyckas.
4. Visa dig i bikini/badbyxor?
Inget konstigt med det.
5. Pierca dig?
Kan inte se varför jag skulle göra det men ja, våga skulle jag nog, beroende på var.
7. Ha sex på offentlig plats?
Visst
8. Vara omogen?
Ja, även om det inte uppskattas av alla.
9. Äta småkryp?
Nej, mycket kan jag våga göra men det skulle jag faktiskt inte. Bläk!
DIVERSE:
1. När tuggade du tuggummi senast?
För nån dag sen. Sockerfritt Extra, gult paket.
2. När var du på semester senast?
Nu i veckan, fyra dagar härlig spa.
3. Vilken färg är det på din tandborste?
Den på övervåningen är rosa och den på nedervåningen vit/rosa
4. Är ditt hår tråkigt?
No kidding! Ja, jag får ingen ordning alls på det.
5. Vem såg dig naken senast?
Mannen.
6. Hur ofta duschar du?
I princip varje dag om det finns tillgång till dusch.
7. När ska du gå och lägga dig Ikväll?
Nu - 22:45
Söndagskväll
Antiklimax.
Sitter i mitt halvstökiga arbetsrum och försöker sammanfatta helgen innan jag går isäng. Det har varit en fantastisk helg som gått på femte växeln hela tiden. Höjdpunkten har varit tre top-models-wanna-be och en löpande tik.
Tjejerna sminkade upp sig och undersökte min garderob i jakt på fina klänningar innan lasagnemiddagen igår kväll. De hittade två balklänningar, en gul som jag hade när jag slutade gymnasiet och en rödrosa som jag haft på några baler på senare år. Men till den tredje tjejen var det värre.
"Men mamma" vädjade F "har du inte nån till sån där finare klänning? Bara nån liten? Nånstans? Va?"
Och jo, snälla mamman har en till, en moulain rouge-röd med volanger och rysch á la början 90-tal men inte här. Tyvärr. Balklänningar växter inte på träd. Det var ju inte så att man hade en handfull att välja bland på den tiden som jag sprang på en bal hit och en bal dit.
Så istället fick det bli en aftonklänning med blommor i rosa till den tredje tjejen som hon var skitsnygg i (med ett par säkerhetesnålar i ryggen). Glada mamman hjälpte till med kajal och ögonskugga, delade med sig av sin foundation och kom med goda tips och råd, fick äran att agera fotograf och tillslut även vara jury. Ingen fick åka hem!
Vi kom alla isäng sent och tänkte nog få sova lite länge på morgonen som kompensation. Men då vår moffande lilla svarta vän satte igång en skällkavalkad redan sju på morgonen när några cyklister for förbi nedanför huset så blev det inte tal om sovmorgon. Och så var karusellen i full gång igen.
Till lunch kom familjen från stan med sina två barn på lunch och för en gångs skull var vi ute i god tid och hade allt fixat så det bara var att sätta sig vid dukat bord och smaska lime/koriander/chilimarinerad lax och rostade grönsaker. Det var lite annorlunda och kul att vara åtta till bords istället för max tre som vi brukar vara.
Däremellan jag har klippt häcken, Mannen har gjort hål i garageväggen inför att sätta in en dörr, vi har tömt tvättstugan sånär som på allt för att lägga in ny plastmatta, jag har finputsat kök och rensat rabatter, Mannen har damsugit och dammat.
Nu sitter jag ensam framför datorn efter att ha lämnat F hos pappa. Det regnar ute. Efter en oavslutad ordväxling om hur vi ska göra med vår bil som håller på att rasa, gick mannen in i sitt arbetsrum och började pyssla med nåt. Jag gick därför ner till min dator och försöker sammanfatta.
Allt är tyst och lugnt. Imorgon är det jobb igen.
Snacka om antiklimax!
Sitter i mitt halvstökiga arbetsrum och försöker sammanfatta helgen innan jag går isäng. Det har varit en fantastisk helg som gått på femte växeln hela tiden. Höjdpunkten har varit tre top-models-wanna-be och en löpande tik.
Tjejerna sminkade upp sig och undersökte min garderob i jakt på fina klänningar innan lasagnemiddagen igår kväll. De hittade två balklänningar, en gul som jag hade när jag slutade gymnasiet och en rödrosa som jag haft på några baler på senare år. Men till den tredje tjejen var det värre.
"Men mamma" vädjade F "har du inte nån till sån där finare klänning? Bara nån liten? Nånstans? Va?"
Och jo, snälla mamman har en till, en moulain rouge-röd med volanger och rysch á la början 90-tal men inte här. Tyvärr. Balklänningar växter inte på träd. Det var ju inte så att man hade en handfull att välja bland på den tiden som jag sprang på en bal hit och en bal dit.
Så istället fick det bli en aftonklänning med blommor i rosa till den tredje tjejen som hon var skitsnygg i (med ett par säkerhetesnålar i ryggen). Glada mamman hjälpte till med kajal och ögonskugga, delade med sig av sin foundation och kom med goda tips och råd, fick äran att agera fotograf och tillslut även vara jury. Ingen fick åka hem!
Vi kom alla isäng sent och tänkte nog få sova lite länge på morgonen som kompensation. Men då vår moffande lilla svarta vän satte igång en skällkavalkad redan sju på morgonen när några cyklister for förbi nedanför huset så blev det inte tal om sovmorgon. Och så var karusellen i full gång igen.
Till lunch kom familjen från stan med sina två barn på lunch och för en gångs skull var vi ute i god tid och hade allt fixat så det bara var att sätta sig vid dukat bord och smaska lime/koriander/chilimarinerad lax och rostade grönsaker. Det var lite annorlunda och kul att vara åtta till bords istället för max tre som vi brukar vara.
Däremellan jag har klippt häcken, Mannen har gjort hål i garageväggen inför att sätta in en dörr, vi har tömt tvättstugan sånär som på allt för att lägga in ny plastmatta, jag har finputsat kök och rensat rabatter, Mannen har damsugit och dammat.
Nu sitter jag ensam framför datorn efter att ha lämnat F hos pappa. Det regnar ute. Efter en oavslutad ordväxling om hur vi ska göra med vår bil som håller på att rasa, gick mannen in i sitt arbetsrum och började pyssla med nåt. Jag gick därför ner till min dator och försöker sammanfatta.
Allt är tyst och lugnt. Imorgon är det jobb igen.
Snacka om antiklimax!
fredag, augusti 08, 2008
Spa-tempo i kroppen
Mitt liv går i en nedväxlad lunk just nu. Allt som går fortare än långsamt gör mig trött så jag måste lägga mig och vila. Det är ett fasligt vilande på mig, inte undra på att jag inte kan sova första halvan av natten!
Fyra dagar på Spa passade med andra ord bra in i mitt tempo. Kanske att dagarna flöt förbi lite mindre märkbara detta år än tidigare. Blir väl så när man har huvet i bomull. Att det regnade och blåste halv storm över havet bekom oss inte nämvärt där vi strosade omkring i våra gröna, sköna badrockar hela dagarna. Vi gick på pass när det kändes rätt, fick våra efterlängtade behandlingar och njöt av goda måltider.
Jag tog det lugnt på H2O-gympan där jag annars brukar ta i så svetten blandas med saltet i havsvattenpoolen. Jag tog det lugnt på muskelbalanseringen och skippade det som kändes som för mycket. Jag sträckte mig bekvämt mycket på Chi-ballen. Bland det skönaste var ändå när vi tog ett dopp i havet, det är något speciellt med mig och vatten alltså...
Nu är vi hemma igen och idag har jag en bara-vara-hemma-fredag. På måndag är det åter vardag - jag märker väl ingen skillnad där jag vandrar i min egen lilla värld...
Fyra dagar på Spa passade med andra ord bra in i mitt tempo. Kanske att dagarna flöt förbi lite mindre märkbara detta år än tidigare. Blir väl så när man har huvet i bomull. Att det regnade och blåste halv storm över havet bekom oss inte nämvärt där vi strosade omkring i våra gröna, sköna badrockar hela dagarna. Vi gick på pass när det kändes rätt, fick våra efterlängtade behandlingar och njöt av goda måltider.
Jag tog det lugnt på H2O-gympan där jag annars brukar ta i så svetten blandas med saltet i havsvattenpoolen. Jag tog det lugnt på muskelbalanseringen och skippade det som kändes som för mycket. Jag sträckte mig bekvämt mycket på Chi-ballen. Bland det skönaste var ändå när vi tog ett dopp i havet, det är något speciellt med mig och vatten alltså...
Nu är vi hemma igen och idag har jag en bara-vara-hemma-fredag. På måndag är det åter vardag - jag märker väl ingen skillnad där jag vandrar i min egen lilla värld...
Värt sitt försök!
Det går inte att baka kladdkaka med sockerersättning. Det blir inget alls av det. Nu vet vi det!
Lycka är...
...att höra blivande anti-småbarns-tolvåringen säga att hon längtar efter november "för då kommer bäbisen snart"
...att ha boobisar som fyller ut bh:n för ovanlighetens skull, om än bara temporärt.
...att regna inne en fredag, sitta med fötterna på vardagsrumsbordet och surfa runt framför Tv:n.
...att i lugn och ro finnas för och få trötsta sin blivande tonåring när världen rasat samman för att hon tappat bort nåt dataspel.
...att kyssa äkte mannen när jag varit borta i flera dagar och känna att det bland det härligaste och godaste som finns.
...att känna och se bonkarna från Lill-Kotte i magen. Idag vecka 21+2
...att ha boobisar som fyller ut bh:n för ovanlighetens skull, om än bara temporärt.
...att regna inne en fredag, sitta med fötterna på vardagsrumsbordet och surfa runt framför Tv:n.
...att i lugn och ro finnas för och få trötsta sin blivande tonåring när världen rasat samman för att hon tappat bort nåt dataspel.
...att kyssa äkte mannen när jag varit borta i flera dagar och känna att det bland det härligaste och godaste som finns.
...att känna och se bonkarna från Lill-Kotte i magen. Idag vecka 21+2
lördag, augusti 02, 2008
Sånt som gör mig lite extra glad
Som när jag ska äta lunch och Mannen har gjort
förätten som består av en tallrik inte helt vanliga kex...
Två datordilemman (världsliga ting)
1. Det känns helt otroligt men till vintern fyller F redan 12 år. Hennes hästintresse verkar inte avta. Hon sitter vid min dator och skapar designer och pysslar med bilder, gör animationer och tidningslayouter. Problemet kan tyckas vara litet men är lite enerverande. Det just det att hon sitter vid min dator, den som jag vill ha full åtkomst till.
Nu ska jobbet troligtvis sälja av datorer och jag är sugen på att köpa en och ge den till F så hon får en aaaaalldeles egen. Och här kommer dilemmat: Jag är ju egentligen inte helt positiv till att hon får en egen dator med internet och hela paketet. Jag vill helt enkelt inte främja datortiden mer än nödvändigt.
Hur ska jag göra?
2. Om allt går som det ska så kommer jag att vara hemma från slutet av november och minst ett år framåt. Då hade det ju varit supersmutt med en bärbar dator med wireless, minsann. Men jag har ju en fullt fungerande dator (nästan, säg när en dator funkar till 100%...) och det känns som lyxkonsumtion att köpa en helt sprojtans ny bara för att kunna surfa mellan sovstunderna på dagen. Å andra sidan kommer det säkert omvärldsbevakning att kännas mycket behövligt!
Hur ska jag göra?
Nu ska jobbet troligtvis sälja av datorer och jag är sugen på att köpa en och ge den till F så hon får en aaaaalldeles egen. Och här kommer dilemmat: Jag är ju egentligen inte helt positiv till att hon får en egen dator med internet och hela paketet. Jag vill helt enkelt inte främja datortiden mer än nödvändigt.
Hur ska jag göra?
2. Om allt går som det ska så kommer jag att vara hemma från slutet av november och minst ett år framåt. Då hade det ju varit supersmutt med en bärbar dator med wireless, minsann. Men jag har ju en fullt fungerande dator (nästan, säg när en dator funkar till 100%...) och det känns som lyxkonsumtion att köpa en helt sprojtans ny bara för att kunna surfa mellan sovstunderna på dagen. Å andra sidan kommer det säkert omvärldsbevakning att kännas mycket behövligt!
Hur ska jag göra?
Decaf
Molnen drar in över Svealand. Nere på västkusten droppade det tydligen redan på rutan, rapporterade Minks just. Lite typiskt att jag prickade in mina två arbetsveckor just som Sverige var som varmast. Nåja.
Jag hade tänkt att fortsätta måla på huset idag men nu vet jag inte, jag känner mer för att bara sippa på min decaf-latte, packa inför minisemestern som kommer och strutta omkring. Har redan varit ute och power-walkat en dryg halvtimme i solig skog så det är ju inte direkt för motionens skull som jag behöver måla.
Decaf-latte, ja. Jag har alltså bytt vanligt kaffe mot decaf. Smakar exakt likadant förutom att det är brygg och inte expresso. De positiva effekterna är däremot fler. Eftersom jag inte är koffeinberoende längre, det gjorde jag mig av med för fem-sex år sedan, så behöver jag inte kicken av koffeinet. Istället ger det mig ett otrevligt darr i hela kroppen, jag blir helt shejky och stirrig i flera timmar efteråt. Riktigt obehagligt. Dessutom reagerar magen enormt mycket, blir bullrig, värkig och uppblåst. Och inte minst, just nu verkar minsta lilla koffe- eller théingnutta att hålla mig vaken om nättern.
Så jag låter bli vanligt kaffe och kalasar istället på en decaf-latte när andan faller på istället. Som just nu till exempel!
Godtår! sa Cinks
Jag hade tänkt att fortsätta måla på huset idag men nu vet jag inte, jag känner mer för att bara sippa på min decaf-latte, packa inför minisemestern som kommer och strutta omkring. Har redan varit ute och power-walkat en dryg halvtimme i solig skog så det är ju inte direkt för motionens skull som jag behöver måla.
Decaf-latte, ja. Jag har alltså bytt vanligt kaffe mot decaf. Smakar exakt likadant förutom att det är brygg och inte expresso. De positiva effekterna är däremot fler. Eftersom jag inte är koffeinberoende längre, det gjorde jag mig av med för fem-sex år sedan, så behöver jag inte kicken av koffeinet. Istället ger det mig ett otrevligt darr i hela kroppen, jag blir helt shejky och stirrig i flera timmar efteråt. Riktigt obehagligt. Dessutom reagerar magen enormt mycket, blir bullrig, värkig och uppblåst. Och inte minst, just nu verkar minsta lilla koffe- eller théingnutta att hålla mig vaken om nättern.
Så jag låter bli vanligt kaffe och kalasar istället på en decaf-latte när andan faller på istället. Som just nu till exempel!
Godtår! sa Cinks
fredag, augusti 01, 2008
Sömnlösa speklulationer
Jag vrider och vänder på mig i sängen. Täcket är nedkastat på golvet och jag har det tunna påslakanet i blåvitrandigt uppdraget till hakan. Fötterna sticker ut nedanför påslakanet. Terassdörren är öppen, det är svalt i rummet. Ändå bränner fötterna, det springer i benen och jag är fullständigt klarvaken.
Då blir jag plötsligt tacksam. Tacksam för att flugor och getingar sover på natten, tänk vad jobbigt det hade varit om det hade surrat både i och utanför kroppen.
Man får vara glad för det lilla, sa en förvånansvärt pigg Cinks
Då blir jag plötsligt tacksam. Tacksam för att flugor och getingar sover på natten, tänk vad jobbigt det hade varit om det hade surrat både i och utanför kroppen.
Man får vara glad för det lilla, sa en förvånansvärt pigg Cinks
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)