Jag är mycket äldre idag än när jag väntade F. Det betyder inte att jag är särskilt mycket äldre än andra förstagångsföderskor i länet. Men det är trots allt mer än ett årtionde sen jag var gravid senast, gick liksom inte att påverka, hur mycket vi än försökte.
Idag, eller imorse, kom jag delvis på varför jag känner mig så låg. Jag har behövt fundera på det nån dag. Mannen frågade om jag tyckte han var frånvarande och inte gav tillräckligt med uppmärksamhet igen. Jag sa att jag inte riktigt trodde att det var där skon klämde.
Så jag har fortsatt funderingarna och över latten imorse när en jobbarkompis frågade hur det var, kom äntligen en del av sanningen i ljuset.
Ey, det är hormoner såklart men inte bara det. Jag känner mig faktiskt lite besviken på min kropp som inte riktigt orkar. Inte argbesviken utan ledsenbesviken och sorgsenbesviken. För jag känner mig inte alls alert och i livets mitt som när jag bar på mitt första barn. På natten när jag vaknar och ska kolla Fs nattvärde eller bara kissa eller stretcha för att få bort myrkrypet i benen så känns det tungt. Jag pustar, får hjärtklapping och sammandragningar. Långt ifrån ett smidigt skutt ur sängen. Det är ju liksom inte jag, odödliga och energiska jag.
Om jag tar några fjuttiga springsteg till tåget på morgonen kan jag räkna med sammandragningar och ont i "cykelhäcken" hela dagen. När middagen är klar på kvällen och jag pustar i soffan så är det inget skönt pust liksom, det är ett jädrarvajobbigt-pust.
Ändå mår jag bra. Jag glädjs åt magen som växer och nu känns den ungefär lika stor nu som sist när den var färdigbakad. Mannen undrar var det här ska sluta och det kan ju jag också göra ibland. Men inte på ett oroligt sätt utan mest förundrat. Med F hade jag ju så liten mage att jag var orolig för den sakens skull.
Så okej, jag är trött. Lämna över till Mannen då, tänker du. Och jag försöker. Men vad gör det när han säger att han ska ta nattkollen på F och ändå somnar ifrån? Vad gör jag då? Ska F som inte ens är inblandad få stå sitt kast? Ska jag ta ansvaret och väcka honom för att han ska gå upp? Då kan jag ju lika bra göra det själv. Ja, det är lite sånna dilemman som jag brottas med. Jag vill lämna över hela ansvaret, inte behöva dirigera, det avlastar mig inte ett dugg.
Så nu när jag har kommit en bit i tankarna så ska jag prata med Mannen ikväll. Han är en av de finaste människor jag känner och jag vet att han är mån om att jag mår bra så det kommer att lösa sig fint. Lite skönt är det att jag har ord att klä mina känslor med. Då är det lättare att komma vidare. Jag får helt enkelt ta en dag i taget.
3 kommentarer:
Kloka genomtänkta tankar som kom i skrift.
Just det här med att hela få lämna över, att inte behöva en tänka en liten minitanke på det, det är DET som är grejen. Att ändå stå o dirigera, då kan man lika gärna göra det själv, för man är ändå inblandad! Jag vet tyvärr preciiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiis vad du pratar om!
Ja det är väl bara att inse att åren går och vår kropp används och får sina törnar.
Men, du, den har gjort ett bra jädra prestation för att komma dit du är idag :) HURRA FÖR DIN KROPP!
och ja, visst måste du vara mkt mkt större nu än med F?
Hoppas hoppas att jag får klappa magsingen på lördag!//M
Hurra, nu börjar du förstå hur vi "andra" har haft det kroppsligt under många år. Även en trött, stel och motspänstig kropp är värd kärlek och vänlighet.
Krama maken, F och dig själv och njut av att det går så bra att leva och verka i ett lugnare och tröttare tempo
Tack för två superkommentarer, ni är bäst och hjäper mig att återfå fokus! Ni ger mig verkligen många positiva inputs att komma ihåg:
1. Hurra för min kropp som äntligen funkat som den ska!
2. Kärlek till min kropp som känns trött!
Skicka en kommentar