Drygt femton månader har gått sen F fick diabetes. Som hon har bitit ihop och kämpat under den är tiden. Igår kom hennes första vredesutbrott över situationen som hon befinner sig i.
Hon hade glömt matinsulinet till frukost, satt och fibblade med sprutan men uppenbarligen tog hon den aldrig. Åt två rejäla toasts och en glas mjölk. Sen var det dans. Efter dansen hade jag kunnat ana oråd när hon sa:
- Jag är så törstig, mamma, jag måste ha nåt att dricka nu!
- Åh, jag måste ha nåt sött, något sockrigt.
- Jag är så trött och jag känner inte för att göra nånting...
Vi skyndade hem, det låg ju nära till hands att tro att hon hade känning men när hon kollade sig visade det sig att hon istället var skyhög.
29! "nästan samma som när jag åkte in" skrek hon till mig.
Hon fick omedelbart panik. Började gråta hysteriskt och hyperventilera och min försiktiga fråga "men hur kommer det sig att du har glömt sprutan?" gjorde naturligtvis situationen ännu värre. Nu behövde hon insulin. Massor av insulin. Men hon totalvägrade, också en svit av de höga värdena.
Sen kom det. Arget. "Den här jävla diabetesen" och en knytnäve i bordet. Och "varför ska jag vara snäll mot kroppen när den är så dum mot mig". Gråt, gråt, gråt och hosta så hon kräktes. Allt jag gjorde var att klappa om, hålla om, sätta henne i mitt knä, klia på ryggen medan hela mitt inre grät å hennes vägnar.
Tillslut tog hon insulinet, åt lite middag och duschade, allt under mörka ögon och lugg.
På kvällen orkade jag inte mer. Då säckade jag ihop totalt. Tårarna rann av trötthet. Då var det Fs tur att klappa och pussa på mig. Sen for hon till pappa och lämnade vaccumet efter sig. Nu har jag två veckor på mig att vila, recharga och bygga upp en massa ork igen, ork för att vara mamma till en fantastiskt underbart liten, oftast stark och samtidigt ibland svajjig tjej.
1 kommentar:
Högst normalt att hon är förbannad och stora kramar även från mig/oss.
Skit liksom!
Men, det går ju faktiskt väldigt bra, alla andra dagar!
kram//M
Skicka en kommentar