Om en kvart går starten för årets halvmaraton. Mannen ställer upp, är vid gott mod och har gått och känt efter hela förmiddagen. Lite låg av regn och rusk, lite stel i benen och orolig i magen. Jag är helt säker på att det kommer att gå så bra, så bra. Han är ju lång och senig och har nog uthållighet i dubbel sträcka mot halvmaran.
Vi tog en 3 km promenad i skogen på förmiddagen för att värma upp. Jag fick bestämma takten och det gick riktigt bra. Tills vi kom hem. Då började sammandragningarna i modell ofta och starka. LillKotte ville dessutom gärna lägga sig horisontellt i magen så det tog en stund i soffläge innan det lugnade sig.
Både mannen och jag preppade med gröt och sen tog vi tåget in till stan. Jag kände redan där att det inte kändes helt angenämt. Betongmage och pustflås. När vi kommit nästan ända fram till Kungsan bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och vände helt enkelt tillbaka till hemmet. Snopet när jag så gärna ville hejja och uppleva folkfesten.
Nu strilar regnet och jag håller tummarna hårt, hårt och vi hejjar allt vad vi kan så här på avstånd och tycker du är bästbästbäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar