Mobilen var tyst igår. Inte så mycket som ett glad-gubbe-sms från mannen. Jag kände mig bara så bortglömd, bortglömd, bortglömd på kvällen där jag låg i vår rutiga säng, alldeles för stor för bara en ensaming.
Då började min hjärna spana. Spana och jämföra.
"Jamen, minsann var det inte just i september samma år som jag väntade F som X:et råkade ut för en olycka och tappade minnet? Jo, minsann, det var det ju. Jag fick skjutsa honom akut till sjukhuset. Där blev vi tilldelade ett undersökningsrum och han fick lägga sig på en brits. Jag frågade honom om han mindes att vi skulle ha barn. Då hävde han sig upp från britsen och stirrade förvånat och frågande på mig, på magen och tillbaka på mig. Ja, jisses, då blev jag rädd."
Känslan igår var inte densamma men temat "jag har en man som inte kommer ihåg mig" kändes igen. Och jag tycker inte om den. JAG vill ju vara solen i min Mans liv men får väl acceptera att ytterligare några dagar vara totalbrädad av den Spanska solen.
3 kommentarer:
Well what can I say, been there done that.
De blir så uppslukade av allt som händer runt omkring dem på det nya stället att ja vi försvinner i perifirin. Inte VI så, men Hemma.
Det är ingen ursäkt dock. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt HÖR AV DIG!!
och så går man där o väntar en hel dag o på kvällen ringer han.... då är man ju redan så arg att man helst inte svarar alls!!
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM
Precis, jag blir ju barnslo och vill inte svara. Det är väl det som är meningen med det hela, att jag ska öva mig på att reagera sunt, tala om att jag saknar kontakten istället för att svara med att bli barnslig och bitter. Och idag gjorde jag det - och fick ett sms redan på eftermiddagen :-)
Vad duktig du är/var!
Varför är det så hiiimla lätt att bli stött o eg agera helt motsatt riktning.
Nu blev det ju bra istället!
(dock trist att man ska behöva säga till att man vill bli kontaktad!)
kram//M
Skicka en kommentar