En dag för några år sedan klär jag mig riktigt snyggt när jag ska gå till jobbet. Jag minns exakt vad jag har på mig, inte alls för att jag brukar gå fulklädd utan på grund av slumpen i det jag nu ska berätta om.
Den här morgonen i början av september tar jag på mig en ljusrosa topp, svarta byxor och en svart kavaj. Lite lagom business sådär. Samma morgon ringer min mamma och berättar att mormor just lämnat oss. Jag tar bilen direkt dit och tillbringar dagen med mina nära och kära som samlats hos morfar. Klädseln känns nästan opassande passande.
Ungefär en månad senare tar jag på mig samma kläder; den ljusrosa toppen, de svarta byxorna och kavajen. Den dagen får jag reda på att Minks mormor gått bort. Ibland är jag kanske löjligt vidskeplig men jag måste säga att jag tänker mig för noga innan jag tar på den klädkombinationen igen.
Men döden drabbar oss ändå, oavsett vad jag har på mig för färg och kombination av kläder, det inser jag ju mycket väl. Förstås och tyvärr. Och som tur är.
När jag väntar F för många år sen går tyvärr en av mina bästa barndomskompisar bort. Jag har gått graviditeten en bit in i september om jag inte minns fel, när mamma ringer mig på jobbet, ber mig sitta ner och lämnar det chockartade beskedet att hon gått bort. Nu, tolv år senare och även denna gång i september, kommer mamma med ett ytterligare ett bud om att en person från min barndom gått bort.
Liv och död går kanske i cykler. Eller så är livet bara rent slumpartat.
Den som lever får se.
Många tankar går till dessa två unga tjejer som betytt så mycket för mig.
Ni lever i minnet och för mig är ni fortfarande så bra. Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar