Massor av sammandragningar och en liten blödning är resultatet av dagen som jag trodde skulle bli lite bättre än igår. Smög dessutom undan och sov en stund på lunchen i vårt vilorum. Ville aldrig gå ut därifrån men jobbet måste ju också skötas.
Har som av en slump tid hos mvc idag, jag får prata av mig hos henne. Det är säkert ingen fara men jag tycker inte att sammandragningarna ska göra ont. Inte än.
Fnys!
tisdag, september 30, 2008
måndag, september 29, 2008
Vad är det som låter?
Ett ljud i huset fortplantar sig. Just där jag lägger huvudet på kudden låter det som en Cinderella-light. Ett ihärdigt, monotont brummande kommer ifrån någonstans och går inte att lokalisera. Halvnaken sprang jag igår kväll runt i huset och lyssnade här och lyssnade där.
En gissning är att det är vibrationer från värmepannan som forslas genom våra pappersväggar och liksom boar i väggen just där jag ska försöka vila huvudet mellan nattkissarna. Inte ens Duffy kunde distrahera mig och tillslut tog jag kudde och täcke och bäddade om i gästrummet. Där var det iallafall tyst och lugnt!
Det går ju an att sova i gästis när jag är själv, men hur gör vi imorgon när Mannen kommer hem? Ska vi ställa sängen mot en annan helt ologisk vägg i sovrummet eller ska båda flytta in i gästrummet och hoppas på att jag kommer att bli mindre öronkänslig om nån vecka?
En gissning är att det är vibrationer från värmepannan som forslas genom våra pappersväggar och liksom boar i väggen just där jag ska försöka vila huvudet mellan nattkissarna. Inte ens Duffy kunde distrahera mig och tillslut tog jag kudde och täcke och bäddade om i gästrummet. Där var det iallafall tyst och lugnt!
Det går ju an att sova i gästis när jag är själv, men hur gör vi imorgon när Mannen kommer hem? Ska vi ställa sängen mot en annan helt ologisk vägg i sovrummet eller ska båda flytta in i gästrummet och hoppas på att jag kommer att bli mindre öronkänslig om nån vecka?
Spaning: förkylning
Jag vet inte om jag har skrivit om den här ovetenskapliga spaningen tidigare men den handlar om att kvinnor som närmar sig förlossningen ofta drar på sig en förkylning. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört höggravida tjejer genom snor och snörvel beklaga sig över att de skulle råka på en förkylning just nu. Jag är inget undantag!
Teorin skulle vara att kroppen sänker sitt immunförsvar strax innan det är dags. Barnets å sin sida får ju höjt immunförsvar för att klara sig igenom förlossningen.
I min ovetenskapliga testgrupp är nu tre tjejer som väntar barn i början av oktober förkylda. Det kan vara en slump, att det helt enkelt är förkylningstider. Det kan också vara så att jag har rätt, det får vi aldrig veta. Kanske blir jag också förkyld där i början av december. Eller också blir jag undantaget som bekräftar regeln.
Teorin skulle vara att kroppen sänker sitt immunförsvar strax innan det är dags. Barnets å sin sida får ju höjt immunförsvar för att klara sig igenom förlossningen.
I min ovetenskapliga testgrupp är nu tre tjejer som väntar barn i början av oktober förkylda. Det kan vara en slump, att det helt enkelt är förkylningstider. Det kan också vara så att jag har rätt, det får vi aldrig veta. Kanske blir jag också förkyld där i början av december. Eller också blir jag undantaget som bekräftar regeln.
söndag, september 28, 2008
Passande present till farmor
Det är inte alla år som det passar in att gratulera Fs farmor. Men i år föll det sig naturligt att jag bjöd in mig på fika på självaste dagen. Presenten var given, jag har egentligen bara en sak jag kan ge henne som hon inte redan har - jag kan dela med mig lite av F!
Så hon fick dels ett finfint inslaget paket med bild i vit ram på käraste (och enda) barnbarnet. Och kortet som jag gjort till presenten bestod också av ett litet potpurri av bilder på F under året som gått. Och hon blev så glad som jag hoppats på. Busbra!
Sen blev det fika i stora lass, en massa skratt till lustiga historier. Vi hann tillåmé med en kontinental lättlunch innan jag tackade och for hemåt. En finfin dag helt enkelt!
Så hon fick dels ett finfint inslaget paket med bild i vit ram på käraste (och enda) barnbarnet. Och kortet som jag gjort till presenten bestod också av ett litet potpurri av bilder på F under året som gått. Och hon blev så glad som jag hoppats på. Busbra!
Sen blev det fika i stora lass, en massa skratt till lustiga historier. Vi hann tillåmé med en kontinental lättlunch innan jag tackade och for hemåt. En finfin dag helt enkelt!
Jag gör inte som doktorn sa...
Tre äpplen i magen.
Så många har jag njutit i mig hittills idag. Och igår blev det nog lika många. Det blir nog ytterligare ett innan jag lägger mig ikväll.
Fick plocka så många jag ville från raraste väninnans enorma äppelträdgård igår och minsann om det dessutom inte var en guldgruva med favoritsorten Gravensteiner - ett äpple med en perfekt balans av syra, sötma och krispighet. Och alla smakar gott.
Idag ångrar jag nästan att jag inte plockade fler. Hon hade fler än hon kunde bli av med. Å andra sidan kan det ju vara en anledning till att träffa henne snart, snart igen.
Så många har jag njutit i mig hittills idag. Och igår blev det nog lika många. Det blir nog ytterligare ett innan jag lägger mig ikväll.
Fick plocka så många jag ville från raraste väninnans enorma äppelträdgård igår och minsann om det dessutom inte var en guldgruva med favoritsorten Gravensteiner - ett äpple med en perfekt balans av syra, sötma och krispighet. Och alla smakar gott.
Idag ångrar jag nästan att jag inte plockade fler. Hon hade fler än hon kunde bli av med. Å andra sidan kan det ju vara en anledning till att träffa henne snart, snart igen.
Inte bortglömd men nedprioriterad
Mobilen var tyst igår. Inte så mycket som ett glad-gubbe-sms från mannen. Jag kände mig bara så bortglömd, bortglömd, bortglömd på kvällen där jag låg i vår rutiga säng, alldeles för stor för bara en ensaming.
Då började min hjärna spana. Spana och jämföra.
"Jamen, minsann var det inte just i september samma år som jag väntade F som X:et råkade ut för en olycka och tappade minnet? Jo, minsann, det var det ju. Jag fick skjutsa honom akut till sjukhuset. Där blev vi tilldelade ett undersökningsrum och han fick lägga sig på en brits. Jag frågade honom om han mindes att vi skulle ha barn. Då hävde han sig upp från britsen och stirrade förvånat och frågande på mig, på magen och tillbaka på mig. Ja, jisses, då blev jag rädd."
Känslan igår var inte densamma men temat "jag har en man som inte kommer ihåg mig" kändes igen. Och jag tycker inte om den. JAG vill ju vara solen i min Mans liv men får väl acceptera att ytterligare några dagar vara totalbrädad av den Spanska solen.
Då började min hjärna spana. Spana och jämföra.
"Jamen, minsann var det inte just i september samma år som jag väntade F som X:et råkade ut för en olycka och tappade minnet? Jo, minsann, det var det ju. Jag fick skjutsa honom akut till sjukhuset. Där blev vi tilldelade ett undersökningsrum och han fick lägga sig på en brits. Jag frågade honom om han mindes att vi skulle ha barn. Då hävde han sig upp från britsen och stirrade förvånat och frågande på mig, på magen och tillbaka på mig. Ja, jisses, då blev jag rädd."
Känslan igår var inte densamma men temat "jag har en man som inte kommer ihåg mig" kändes igen. Och jag tycker inte om den. JAG vill ju vara solen i min Mans liv men får väl acceptera att ytterligare några dagar vara totalbrädad av den Spanska solen.
Tankar på målsnöret
Om vi hade levt på slutet av 1800-talet och Phileas Fogg hade startat sin resa runt jorden idag så hade han inte hunnit hem till förlossningen. Förhoppningsvis!
lördag, september 27, 2008
Dra på trissor
Grannen har klippt Cornell-häcken! Jag såg det nyss från vårt köksfönster. Sensation! Men det är bara kapat på hennes sida. Grenarna på vår sida är kvar. Såklart.
Kanske man ska gå ut och klippa ner vår sida till motsvarande höjd? Åh, vad jag blev sugen. Men klockan är bara åtta... Jag har dock en muskeldriven klippare. Den låter inte så mycket så det borde funka, va?
Kanske man ska gå ut och klippa ner vår sida till motsvarande höjd? Åh, vad jag blev sugen. Men klockan är bara åtta... Jag har dock en muskeldriven klippare. Den låter inte så mycket så det borde funka, va?
Ny äta-strategi
Aptiten är i princip helt återställd efter några månader med aversion mot bland annat leverpastej, thaimat och lite annat. Nu är kruxet att jag inte får plats med det jag vill äta.
Tre mackor, smoothie och en liten latte till frukost får inte längre plats. Jag trycker ner till priset av att brödet får ställa sig i kö nere i halsen. Det är minst sagt obehagligt.
Jag tror jag får ändra strategi till "lite men ofta" istället.
Tre mackor, smoothie och en liten latte till frukost får inte längre plats. Jag trycker ner till priset av att brödet får ställa sig i kö nere i halsen. Det är minst sagt obehagligt.
Jag tror jag får ändra strategi till "lite men ofta" istället.
fredag, september 26, 2008
En låt till från det förflutna
I samband med att jag separerade hade jag på avstånd en secret crush på Eskobar. Jag var på en av deras första lunchspelningar på Mosebacke - och blev helt betagen i sångaren Daniel. Här är en låt som kom ut lite senare och som jag tycker är en höjdare som verkligen hjälper till när såren är lappade och lagade och man är stark nog att gå vidare på nya, egna vägar.
Sång till kärleken
Den här låten har jag haft som favorit i princip ända sen Lilla Trollet kom. Sen längtan efter ett syskon kom. Och som jag har gråtit till den. Och fortfarande gråter. Jag har ju haft många år på mig att gråta.
Nu spelar jag den för dig, lilla krabat, som ligger i min mage. Du som redan har vunnit hela min kärlek! Den här sången är till dig.
Nu spelar jag den för dig, lilla krabat, som ligger i min mage. Du som redan har vunnit hela min kärlek! Den här sången är till dig.
Minnen till Elton
Det är många år sen jag sitter i baksätet i vår grå Volvo 940 och gråter sjöar av hormontårar. Bredvid mig ligger ett litet under och sover. Vi är på väg hem från BB. CD-spelaren sjunger ut sången som vi lyssnat på under hela graviditeten. Nu när den ljuder igen trillar tårarna. Min sambo tittar oroligt på mig i backspegeln. Men jag är inte ledsen. Jag är trött, lycklig, svag och kär.
Den lilla bytte ögonfärg efter ett dygn, till mörkbruna, nästan svarta. Ändå är det här liksom hennes sång.
Den lilla bytte ögonfärg efter ett dygn, till mörkbruna, nästan svarta. Ändå är det här liksom hennes sång.
Fredagsmys alla som vill!
Okej, alla små rådjur i kidet.
Alla som vill ligga i soffan och slöa och äta
mörk choklad och mandarin räcker upp en hand NU!
Vift, vift
Jag räcker jättemycket upp en hand, fler händer
än mina finns ju inte här hemma ikväll.
Så då går jag väl och soffslöar bort kvällen då.
Imorgon ska jag på utflykt till mina kära hemtrakter.
Coldplay 4-ever!
Man blir nog allt lite knäpp av att bara vara med sig själv, ler Cinks
Alla som vill ligga i soffan och slöa och äta
mörk choklad och mandarin räcker upp en hand NU!
Vift, vift
Jag räcker jättemycket upp en hand, fler händer
än mina finns ju inte här hemma ikväll.
Så då går jag väl och soffslöar bort kvällen då.
Imorgon ska jag på utflykt till mina kära hemtrakter.
Coldplay 4-ever!
Man blir nog allt lite knäpp av att bara vara med sig själv, ler Cinks
torsdag, september 25, 2008
Bebisdröm
Det var ett tag sen jag hade nån bebisdröm. Senaste tiden har jag bara drömt stressdrömmar om jobbet.
Men inatt var det dags mellan vakenstunderna. Jag drömde att mvc hade gjort anteckningar i sina journaler om att vi väntar en pojke. Jag blev jätteförvånad eftersom jag är smått övertygad om att det är en lillasyster som bonkar i magen. Men nä, mvc var helt på det klara med pojke och jag fick till och med se krysset i rutan som hon gjort.
Drömhjärnan började direkt att omarbeta tillvaron. Pojke. Okej. En lillebror. Absolut okej. En liten kille. Kul!
Sen vaknade jag. Och idag känns det som en tjej igen. Men man kan ju aldrig vara riktigt säker förrän den kommer, det är iallafall en sak som är säker.
Men inatt var det dags mellan vakenstunderna. Jag drömde att mvc hade gjort anteckningar i sina journaler om att vi väntar en pojke. Jag blev jätteförvånad eftersom jag är smått övertygad om att det är en lillasyster som bonkar i magen. Men nä, mvc var helt på det klara med pojke och jag fick till och med se krysset i rutan som hon gjort.
Drömhjärnan började direkt att omarbeta tillvaron. Pojke. Okej. En lillebror. Absolut okej. En liten kille. Kul!
Sen vaknade jag. Och idag känns det som en tjej igen. Men man kan ju aldrig vara riktigt säker förrän den kommer, det är iallafall en sak som är säker.
onsdag, september 24, 2008
Nulägesrapport
Fötterna och vaderna är uppslängda på vardagsrumsbordet. En jadegrön kudde i knät och Mannens bärbara dator ovanpå. Magen har lite lätt överhäng. TV:n i bakgrunden med kvällens avsnitt av TopModel. Det springer lite lätt olustigt i benen som det alltid gör på kvällarna nuför tiden.
Jag är själv en vecka från idag. F är hos pappa, Mannen har rest utomlands en vecka. Min hjärna smider stora planer på att måla och renovera men i själva verket räcker inte ens energin till att laga kvällsmat utan nöjer mig gott och väl med en god tallrik fil & flingor med hallon i.
Dags för kvällsstretchen.
Jag är själv en vecka från idag. F är hos pappa, Mannen har rest utomlands en vecka. Min hjärna smider stora planer på att måla och renovera men i själva verket räcker inte ens energin till att laga kvällsmat utan nöjer mig gott och väl med en god tallrik fil & flingor med hallon i.
Dags för kvällsstretchen.
Kuriosa en tråkig dag på jobbet
Idag hade jag inte ett dugg lust att åka till jobbet. Visste att dagen skulle se ut som dagen innan och dagen innan den innan. För att roa mig lite på förmiddagen tog jag fram kalendern och började räkna dagar som jag har kvar att jobba. Det blev inte fler än 48. Nu ikväll alltså ytterligen en dag mindre. 47. Jag tror jag ska kunna stå ut med det.
måndag, september 22, 2008
Jason Mraz - textduell
"Jo, mamma, han sjunger "I tried to beat you but you're so hot that I melted" hävdar F.
Jag tror hellre att han sjunger "I tried to be true but you're so hot that ui melted". Det där med att han ska slå nån tycker jag inte låter rimligt för nån som Jason *och så låtsas jag att jag vet vem det är fast jag faktiskt bara har hört en låt och ingen har den ringaste aning*.
Så jag fick lov att kolla upp det.
Och så här går första versen i låten:
Well you done done me and you bet I felt it
I tried to be chill but you're so hot that I melted
I fell right through the cracksand now I'm trying to get back
Before the cool done run out
I'll be giving it my bestest
Nothing's going to stop me but divine intervention
I reckon it's again my turn to win some or learn some
Noll lika, eller vad man nu säger.
Jag tror hellre att han sjunger "I tried to be true but you're so hot that ui melted". Det där med att han ska slå nån tycker jag inte låter rimligt för nån som Jason *och så låtsas jag att jag vet vem det är fast jag faktiskt bara har hört en låt och ingen har den ringaste aning*.
Så jag fick lov att kolla upp det.
Och så här går första versen i låten:
Well you done done me and you bet I felt it
I tried to be chill but you're so hot that I melted
I fell right through the cracksand now I'm trying to get back
Before the cool done run out
I'll be giving it my bestest
Nothing's going to stop me but divine intervention
I reckon it's again my turn to win some or learn some
Noll lika, eller vad man nu säger.
Bara för att man måste
Ingen energi. Ingen matlust. Snart är klockan ett och jag måste liksom uppbåda nån typ av vilja att gå och köpa mig nåt att äta. Eller så tar jag bara en macka i lunchrummet, överbliven från frukosten? Jag ska ju inte hoppa över, jag vet. Men var hittar man matlust när den gömmer sig?
Sammanträffande, minst sagt...
Mannen och jag var på ett stort varuhus i helgen. Plötsligt står hans ex-tjej framför oss. Inser jag när de hälsar på varandra. Hon ser rar ut, glad, och jag tycker uppriktigt att det är kul att träffa personen som min man levt så många år tillsammans med, som jag tidigare bara hört historier om och sett på bild.
Hon är och handlar med sin nya och hon har också en gravidmage som putar fram. Det visar sig att de ska ha barn tre dagar före oss. Och ska föda på samma sjukhus!
Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Undrar egentligen hur Mannen känner inför det faktumet att kvinnan som han för några år sen trodde skulle bli en bra mamma till deras barn nu kan ligga i födslovärkar på samma ställe där han och hans älskade fru ska få sin förstfödda?
Hon är och handlar med sin nya och hon har också en gravidmage som putar fram. Det visar sig att de ska ha barn tre dagar före oss. Och ska föda på samma sjukhus!
Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Undrar egentligen hur Mannen känner inför det faktumet att kvinnan som han för några år sen trodde skulle bli en bra mamma till deras barn nu kan ligga i födslovärkar på samma ställe där han och hans älskade fru ska få sin förstfödda?
Om att vara trögfattad
En av toaletterna på jobbet är lite större än de andra. Och det är egentligen bara i den spegeln som jag fattar att jag har en stor mage och väntar barn. Jag skulle vilja njuta mer, leva mer i graviditeten. Men hjärnan har tidigare varit så inställd på längtan att den fortfarande längtar utan att riktigt kunna koppla ihop det ögonen ser på nåt konstigt sätt.
Septemberkyla
Jag gav upp. Samma dag som jag skrev inlägget om att vägra sätta på värme för tidigt i huset åkte den på. Nu har vi nära 20 grader inne - och ingen klagar!
Första, äkta utbrottet
Drygt femton månader har gått sen F fick diabetes. Som hon har bitit ihop och kämpat under den är tiden. Igår kom hennes första vredesutbrott över situationen som hon befinner sig i.
Hon hade glömt matinsulinet till frukost, satt och fibblade med sprutan men uppenbarligen tog hon den aldrig. Åt två rejäla toasts och en glas mjölk. Sen var det dans. Efter dansen hade jag kunnat ana oråd när hon sa:
- Jag är så törstig, mamma, jag måste ha nåt att dricka nu!
- Åh, jag måste ha nåt sött, något sockrigt.
- Jag är så trött och jag känner inte för att göra nånting...
Vi skyndade hem, det låg ju nära till hands att tro att hon hade känning men när hon kollade sig visade det sig att hon istället var skyhög.
29! "nästan samma som när jag åkte in" skrek hon till mig.
Hon fick omedelbart panik. Började gråta hysteriskt och hyperventilera och min försiktiga fråga "men hur kommer det sig att du har glömt sprutan?" gjorde naturligtvis situationen ännu värre. Nu behövde hon insulin. Massor av insulin. Men hon totalvägrade, också en svit av de höga värdena.
Sen kom det. Arget. "Den här jävla diabetesen" och en knytnäve i bordet. Och "varför ska jag vara snäll mot kroppen när den är så dum mot mig". Gråt, gråt, gråt och hosta så hon kräktes. Allt jag gjorde var att klappa om, hålla om, sätta henne i mitt knä, klia på ryggen medan hela mitt inre grät å hennes vägnar.
Tillslut tog hon insulinet, åt lite middag och duschade, allt under mörka ögon och lugg.
På kvällen orkade jag inte mer. Då säckade jag ihop totalt. Tårarna rann av trötthet. Då var det Fs tur att klappa och pussa på mig. Sen for hon till pappa och lämnade vaccumet efter sig. Nu har jag två veckor på mig att vila, recharga och bygga upp en massa ork igen, ork för att vara mamma till en fantastiskt underbart liten, oftast stark och samtidigt ibland svajjig tjej.
Hon hade glömt matinsulinet till frukost, satt och fibblade med sprutan men uppenbarligen tog hon den aldrig. Åt två rejäla toasts och en glas mjölk. Sen var det dans. Efter dansen hade jag kunnat ana oråd när hon sa:
- Jag är så törstig, mamma, jag måste ha nåt att dricka nu!
- Åh, jag måste ha nåt sött, något sockrigt.
- Jag är så trött och jag känner inte för att göra nånting...
Vi skyndade hem, det låg ju nära till hands att tro att hon hade känning men när hon kollade sig visade det sig att hon istället var skyhög.
29! "nästan samma som när jag åkte in" skrek hon till mig.
Hon fick omedelbart panik. Började gråta hysteriskt och hyperventilera och min försiktiga fråga "men hur kommer det sig att du har glömt sprutan?" gjorde naturligtvis situationen ännu värre. Nu behövde hon insulin. Massor av insulin. Men hon totalvägrade, också en svit av de höga värdena.
Sen kom det. Arget. "Den här jävla diabetesen" och en knytnäve i bordet. Och "varför ska jag vara snäll mot kroppen när den är så dum mot mig". Gråt, gråt, gråt och hosta så hon kräktes. Allt jag gjorde var att klappa om, hålla om, sätta henne i mitt knä, klia på ryggen medan hela mitt inre grät å hennes vägnar.
Tillslut tog hon insulinet, åt lite middag och duschade, allt under mörka ögon och lugg.
På kvällen orkade jag inte mer. Då säckade jag ihop totalt. Tårarna rann av trötthet. Då var det Fs tur att klappa och pussa på mig. Sen for hon till pappa och lämnade vaccumet efter sig. Nu har jag två veckor på mig att vila, recharga och bygga upp en massa ork igen, ork för att vara mamma till en fantastiskt underbart liten, oftast stark och samtidigt ibland svajjig tjej.
måndag, september 15, 2008
Så gammal är jag
1. Vi hade svart-vit tv när jag var liten.
2. och fjärrkontroll visste vi inte att det fanns
3. Ostbågar var sällan förunnad lyx
4. men på lördagarna åt vi ibland Bridgeblandning
5. Mamma kokade god rabarbersaft
6. Våra grannar hade köpt en v-i-d-e-o och ALLA på gatan tyckte det var fruktansvärt att föräldrarna satte på en film till barnen på morgonen så de fick fortsätta sova.
7. Godispåsarna var små och vita med lila girlanger på.
8. Jag gick runt i ett par svarta träskor och min brorsas avlagda kläder och tyckte det var härligt och fint
9. Förskolan hette lekis
10. Maxell 90 minuter var rena rama lyxen
11. Pasta hette spagetti eller makaroner
12. Mormor syltade tomater som jag tror smakade urk
13. Kalle Anka-tablettask och Mariekex hörde sommaren till
14. Jag låg och vinkade till bilar i bakfönstret när pappa körde bil
15. Skridskoåkning med hjälm men vaddå cykelhjälm???
16. Tomten fanns!
17. Hanson & the Wolf united var supercoola
18. liksaså fjällräven och näbbstövlar
19. Jag älskade min röda discooverall
20. och var jättestolt över inbakade flätor med röda rosetter i
2. och fjärrkontroll visste vi inte att det fanns
3. Ostbågar var sällan förunnad lyx
4. men på lördagarna åt vi ibland Bridgeblandning
5. Mamma kokade god rabarbersaft
6. Våra grannar hade köpt en v-i-d-e-o och ALLA på gatan tyckte det var fruktansvärt att föräldrarna satte på en film till barnen på morgonen så de fick fortsätta sova.
7. Godispåsarna var små och vita med lila girlanger på.
8. Jag gick runt i ett par svarta träskor och min brorsas avlagda kläder och tyckte det var härligt och fint
9. Förskolan hette lekis
10. Maxell 90 minuter var rena rama lyxen
11. Pasta hette spagetti eller makaroner
12. Mormor syltade tomater som jag tror smakade urk
13. Kalle Anka-tablettask och Mariekex hörde sommaren till
14. Jag låg och vinkade till bilar i bakfönstret när pappa körde bil
15. Skridskoåkning med hjälm men vaddå cykelhjälm???
16. Tomten fanns!
17. Hanson & the Wolf united var supercoola
18. liksaså fjällräven och näbbstövlar
19. Jag älskade min röda discooverall
20. och var jättestolt över inbakade flätor med röda rosetter i
Allt går igen
Hutter-hutter
När jag bodde hemma hade vi riktigt kallt inomhus på vintern. Pappa var för att spara energi - jag inser att båda mina föräldrar är mycket klokare än vad jag tyckte de var då - och vägrade skruva upp temperaturen i vårt lilla pappershus. 16 grader var inte ovanligt att termometern stod på när jag med hackande tänder klagade på morgonen. Plus, som tur var.
"Ta på dig kläder då" sa pappa och mamma när jag klagade. Och förrådet med HellyHansen-sockor var alltid fullt, mamma stickade alltid på en tröja och filtar fanns det lite här och där.
I helgen hörde jag mig upprepa samma ord till F när hon klagade över kylan inomhus. Vi drar gärna på värmen så sent som möjligt, helst inte förrän i mitten av oktober. "Ta på dig en tröja till då om du fryser. Det är billigare än att värma upp hela huset" ekar jag från barndomstider och F lommar ner och klär sig i både fleece och strumpor.
Innetemperaturen är ju över 18. Piece of cake, det blir ingen värme på många, många dar än so you better get used to it, little sweetheart!
När jag bodde hemma hade vi riktigt kallt inomhus på vintern. Pappa var för att spara energi - jag inser att båda mina föräldrar är mycket klokare än vad jag tyckte de var då - och vägrade skruva upp temperaturen i vårt lilla pappershus. 16 grader var inte ovanligt att termometern stod på när jag med hackande tänder klagade på morgonen. Plus, som tur var.
"Ta på dig kläder då" sa pappa och mamma när jag klagade. Och förrådet med HellyHansen-sockor var alltid fullt, mamma stickade alltid på en tröja och filtar fanns det lite här och där.
I helgen hörde jag mig upprepa samma ord till F när hon klagade över kylan inomhus. Vi drar gärna på värmen så sent som möjligt, helst inte förrän i mitten av oktober. "Ta på dig en tröja till då om du fryser. Det är billigare än att värma upp hela huset" ekar jag från barndomstider och F lommar ner och klär sig i både fleece och strumpor.
Innetemperaturen är ju över 18. Piece of cake, det blir ingen värme på många, många dar än so you better get used to it, little sweetheart!
Olyckliga sammanträffanden
En dag för några år sedan klär jag mig riktigt snyggt när jag ska gå till jobbet. Jag minns exakt vad jag har på mig, inte alls för att jag brukar gå fulklädd utan på grund av slumpen i det jag nu ska berätta om.
Den här morgonen i början av september tar jag på mig en ljusrosa topp, svarta byxor och en svart kavaj. Lite lagom business sådär. Samma morgon ringer min mamma och berättar att mormor just lämnat oss. Jag tar bilen direkt dit och tillbringar dagen med mina nära och kära som samlats hos morfar. Klädseln känns nästan opassande passande.
Ungefär en månad senare tar jag på mig samma kläder; den ljusrosa toppen, de svarta byxorna och kavajen. Den dagen får jag reda på att Minks mormor gått bort. Ibland är jag kanske löjligt vidskeplig men jag måste säga att jag tänker mig för noga innan jag tar på den klädkombinationen igen.
Men döden drabbar oss ändå, oavsett vad jag har på mig för färg och kombination av kläder, det inser jag ju mycket väl. Förstås och tyvärr. Och som tur är.
När jag väntar F för många år sen går tyvärr en av mina bästa barndomskompisar bort. Jag har gått graviditeten en bit in i september om jag inte minns fel, när mamma ringer mig på jobbet, ber mig sitta ner och lämnar det chockartade beskedet att hon gått bort. Nu, tolv år senare och även denna gång i september, kommer mamma med ett ytterligare ett bud om att en person från min barndom gått bort.
Liv och död går kanske i cykler. Eller så är livet bara rent slumpartat.
Den som lever får se.
Många tankar går till dessa två unga tjejer som betytt så mycket för mig.
Ni lever i minnet och för mig är ni fortfarande så bra. Kram!
Den här morgonen i början av september tar jag på mig en ljusrosa topp, svarta byxor och en svart kavaj. Lite lagom business sådär. Samma morgon ringer min mamma och berättar att mormor just lämnat oss. Jag tar bilen direkt dit och tillbringar dagen med mina nära och kära som samlats hos morfar. Klädseln känns nästan opassande passande.
Ungefär en månad senare tar jag på mig samma kläder; den ljusrosa toppen, de svarta byxorna och kavajen. Den dagen får jag reda på att Minks mormor gått bort. Ibland är jag kanske löjligt vidskeplig men jag måste säga att jag tänker mig för noga innan jag tar på den klädkombinationen igen.
Men döden drabbar oss ändå, oavsett vad jag har på mig för färg och kombination av kläder, det inser jag ju mycket väl. Förstås och tyvärr. Och som tur är.
När jag väntar F för många år sen går tyvärr en av mina bästa barndomskompisar bort. Jag har gått graviditeten en bit in i september om jag inte minns fel, när mamma ringer mig på jobbet, ber mig sitta ner och lämnar det chockartade beskedet att hon gått bort. Nu, tolv år senare och även denna gång i september, kommer mamma med ett ytterligare ett bud om att en person från min barndom gått bort.
Liv och död går kanske i cykler. Eller så är livet bara rent slumpartat.
Den som lever får se.
Många tankar går till dessa två unga tjejer som betytt så mycket för mig.
Ni lever i minnet och för mig är ni fortfarande så bra. Kram!
söndag, september 14, 2008
Söndag är vilodag, sa F
Hela morgonen och förmiddagen gick åt till att städa huset. F tog sitt rum och jag resten. Det var lite tufft, jag blev tröttare och tröttare men ändå fast besluten vid att dra igenom hela huset.
Sen iväg med F till dans. Passade på att besöka OnOff för att fylla på toner och fotopapper i huset under tiden. Hann tjuvkika lite på tjejerna som stuffade runt till Madonna. Därefter tillbaka till centrum för att hämta ut blodsockerstickor, köpa en väska som F spanat in och det blev visst en tröja och lite strumpor också.
Vid det laget hade vi fått fylla henne med tre dextrosol eftersom hon plötsligt slokade totalt och vi bestämde oss därför för att usch och fy men tack och lov snabbt ta oss till McDonken och äta. Hon blommade upp en smula av hamburgaren och mjölken pommes förbjudet har mamma bestämt.
På väg mot bilen igen sade jag "jag ska tvätta bilen när vi kommer hem" varpå hon helt enkelt svarar "Mamma, det ska du inte göra idag, söndagen är en vilodag. Man ska vila på söndagen för att orka hela veckan".
Lilla, stora, kloka tjej. Jag behövde bara tänka över hennes ord ett par sekunder innan jag förstod hur rätt hon hade och istället för att tvätta bil rensar jag lite bokhyllor och annat småplock.
Själv tog F sig själv på orden och ligger nu och sussar gott i soffan framför nån skränigt barnprogram.
Sen iväg med F till dans. Passade på att besöka OnOff för att fylla på toner och fotopapper i huset under tiden. Hann tjuvkika lite på tjejerna som stuffade runt till Madonna. Därefter tillbaka till centrum för att hämta ut blodsockerstickor, köpa en väska som F spanat in och det blev visst en tröja och lite strumpor också.
Vid det laget hade vi fått fylla henne med tre dextrosol eftersom hon plötsligt slokade totalt och vi bestämde oss därför för att usch och fy men tack och lov snabbt ta oss till McDonken och äta. Hon blommade upp en smula av hamburgaren och mjölken pommes förbjudet har mamma bestämt.
På väg mot bilen igen sade jag "jag ska tvätta bilen när vi kommer hem" varpå hon helt enkelt svarar "Mamma, det ska du inte göra idag, söndagen är en vilodag. Man ska vila på söndagen för att orka hela veckan".
Lilla, stora, kloka tjej. Jag behövde bara tänka över hennes ord ett par sekunder innan jag förstod hur rätt hon hade och istället för att tvätta bil rensar jag lite bokhyllor och annat småplock.
Själv tog F sig själv på orden och ligger nu och sussar gott i soffan framför nån skränigt barnprogram.
ÄNTLIGEN! som Gert skulle ha sagt
Raporrt från gårdagens andra halva.
Väl uppe vid stallet fick jag störtåka hem och hämta Fs chaps som hon valt bort i omklädningen inför hopptävlingen. Plötsligt visade det sig att man måste rida i chaps eller ridstövlar och det blev liksom sockerdricka i hela hennes kropp när hon hörde det och det var snudd på att tårarna kom.
Jag utsågs därefter till att sitta i domarsekretariatet och kunde inte vara med F i framhoppningen så det var nervöst när jag såg henne komma in på ridbanan. Hon startade som nummer tre på 40 cm, snygg i vit polo, svart tröja och vita ridbyxor. Och chaps!
Av de första två hade en rivit och en ridit fel väg. Och så var det Fs tur. Jag darrade på underläppen. Eller nä, hela jag darrade av nervositet. Hon hade fin fart på fjordingen och hoppade felfritt över första, andra...hela jag vibrerade...tredje, fjärde och så gick det i fart och fläng ända över åttonde och sista hindret.
Jippie! Hon hade ridit clear round! För första gången ever! Jag var nära till tårar, hela min kropp ville bara springa ut och krama henne. Men jag satt i ju i sekretariatet och kunde ju förstås inte lämna den platsen.
Så gick det till när hon sprudlande av eufori fick sin första, riktiga rosett i hopptävling. Och inte den sista heller, förmodar jag.
Väl uppe vid stallet fick jag störtåka hem och hämta Fs chaps som hon valt bort i omklädningen inför hopptävlingen. Plötsligt visade det sig att man måste rida i chaps eller ridstövlar och det blev liksom sockerdricka i hela hennes kropp när hon hörde det och det var snudd på att tårarna kom.
Jag utsågs därefter till att sitta i domarsekretariatet och kunde inte vara med F i framhoppningen så det var nervöst när jag såg henne komma in på ridbanan. Hon startade som nummer tre på 40 cm, snygg i vit polo, svart tröja och vita ridbyxor. Och chaps!
Av de första två hade en rivit och en ridit fel väg. Och så var det Fs tur. Jag darrade på underläppen. Eller nä, hela jag darrade av nervositet. Hon hade fin fart på fjordingen och hoppade felfritt över första, andra...hela jag vibrerade...tredje, fjärde och så gick det i fart och fläng ända över åttonde och sista hindret.
Jippie! Hon hade ridit clear round! För första gången ever! Jag var nära till tårar, hela min kropp ville bara springa ut och krama henne. Men jag satt i ju i sekretariatet och kunde ju förstås inte lämna den platsen.
Så gick det till när hon sprudlande av eufori fick sin första, riktiga rosett i hopptävling. Och inte den sista heller, förmodar jag.
lördag, september 13, 2008
Halvlek en lördag
Eftersom Mannen är borta över helgen har jag frågat F om hon inte vill sova i sängen bredvid mig. Vi brukar göra så för det är så vansinnigt mysigt att ligga nära. Hon var inte nödbedd utan tog täcke och kudde och flyttade in rödrutigt bland vårt beigeblommiga.
Så imorse vaknade vi faktiskt några minuter innan basinsulinalarmet ljöd 07.00. Vi brukar ha som regel att inte gå upp före åtta men efter att ha legat och småpratat lite så bestämde vi oss redan halv åtta för att gå upp. Jag gjorde frukost och F kollade sina placeringar på stallet.se
Sen cyklade vi upp till stallet och F fick rida kämparhästen som idag visade sig gick över förväntan bra. Utan stigbyglar fick tjejerna ändå kämpa sig svettiga. Själv stod jag och frös i den 10-gradiga höstsolen. Kattungarna hade växt till sig och busade i en enda stor klump i dörröppningen. Sen cyklade vi hem igen och jag klippte gräset på framsidan innan jag gick in och lagade köttbullar- och makaronlunch.
Paus. Vila.
Snart börjar andra halvan av dagen, upp till stallet igen och hopptävling för F. Långkalsonger på den här gången och gärna mössa också. Lite matsäck och mycket tålamod, det blir många långa timmars väntan på att alla ska ha hoppat klart. F ska rida en lite klumpig fjording som hon är så förtjust i och ser jättemycket fram emot det. Detta blir hennes fjärde runda, tre utan clear-round* och jag ger henne en eloge för att hon inte ger upp trots att hon ser alla andra stoltsera med sina rosetter. Så länge hon tycker det är kul så är jag med och betalar, att ge upp är inte den melodi jag förespråkar!
Därefter skulle vi egentligen ha åkt på inflyttningsfest men känner jag min kropp rätt så kommer den att protestera vilt mot allt annat än vila efter den här fullbokade dagen. Så vi får se eftermiddagen an helt enkelt.
Snart dags att dra, ha en skön lördag alla ni andra!
*felfri ritt vad gäller både hinder och nu även senast stilbedömning
Så imorse vaknade vi faktiskt några minuter innan basinsulinalarmet ljöd 07.00. Vi brukar ha som regel att inte gå upp före åtta men efter att ha legat och småpratat lite så bestämde vi oss redan halv åtta för att gå upp. Jag gjorde frukost och F kollade sina placeringar på stallet.se
Sen cyklade vi upp till stallet och F fick rida kämparhästen som idag visade sig gick över förväntan bra. Utan stigbyglar fick tjejerna ändå kämpa sig svettiga. Själv stod jag och frös i den 10-gradiga höstsolen. Kattungarna hade växt till sig och busade i en enda stor klump i dörröppningen. Sen cyklade vi hem igen och jag klippte gräset på framsidan innan jag gick in och lagade köttbullar- och makaronlunch.
Paus. Vila.
Snart börjar andra halvan av dagen, upp till stallet igen och hopptävling för F. Långkalsonger på den här gången och gärna mössa också. Lite matsäck och mycket tålamod, det blir många långa timmars väntan på att alla ska ha hoppat klart. F ska rida en lite klumpig fjording som hon är så förtjust i och ser jättemycket fram emot det. Detta blir hennes fjärde runda, tre utan clear-round* och jag ger henne en eloge för att hon inte ger upp trots att hon ser alla andra stoltsera med sina rosetter. Så länge hon tycker det är kul så är jag med och betalar, att ge upp är inte den melodi jag förespråkar!
Därefter skulle vi egentligen ha åkt på inflyttningsfest men känner jag min kropp rätt så kommer den att protestera vilt mot allt annat än vila efter den här fullbokade dagen. Så vi får se eftermiddagen an helt enkelt.
Snart dags att dra, ha en skön lördag alla ni andra!
*felfri ritt vad gäller både hinder och nu även senast stilbedömning
fredag, september 12, 2008
Byta packningar?
Appropå läckage så verkar min kropp även läcka energi som ett såll. Igår satt jag på ett intressant jobbmöte hela dagen och när jag sen skulle åka hem var jag heeeeelt slut på lust och liv. Jag verkligen hängde med huvudet, ja, hela kroppen slokade faktiskt. Värst var det nog att jag inte riktigt kunde hålla humöret uppe då.
Som tur är tog F emot mina varningar när jag sa att jag var så trött att jag inte ens kunde koncentrera mig när jag körde bil. Jag fick istället massor av klappar, inget knorr över torsdagsduschen och hon bredde till och med kvällsmackan med marmelad åt mig. Snacka omtänksamt.
Hela natten var sedan en endaste lång suck, likaså morgonen och det var inte förrän jag beslutade mig för att ta halva vägen till kontoret till fots, en 20 minuterspromenad i den vackra höstluften, som känslan släppte lite. Likt en generator laddades jag för var steg och väl på kontoret kändes det lite bättre igen.
Förslag på hur jag självtätar mig?
Som tur är tog F emot mina varningar när jag sa att jag var så trött att jag inte ens kunde koncentrera mig när jag körde bil. Jag fick istället massor av klappar, inget knorr över torsdagsduschen och hon bredde till och med kvällsmackan med marmelad åt mig. Snacka omtänksamt.
Hela natten var sedan en endaste lång suck, likaså morgonen och det var inte förrän jag beslutade mig för att ta halva vägen till kontoret till fots, en 20 minuterspromenad i den vackra höstluften, som känslan släppte lite. Likt en generator laddades jag för var steg och väl på kontoret kändes det lite bättre igen.
Förslag på hur jag självtätar mig?
Spaning (icke för kräsmagade)
Om mjölkbehållarna som av en händelse skulle läcka på natten och man råkar sova liggandes på sidan med armen nära intill så kan armen fastna i kladdet om man har otur.
tisdag, september 09, 2008
Usch
Usch, vad h*n skräms. Hela dagen har det varit idel lugn i magen, knappt nån endaste buff eller knuff, bara små kittlingar på kisseblåsan eller nån liten lätt buff i sidan. Man kan ju lätt bli nojjig för mindre.
Igår var jag på läkarundersökning eftersom jag haft upprepade småblödningar. Läkaren undersökte mig och kunde se en polyp som satt på ett utsatt och känsligt ställe och mycket väl kan ställa till med den typen av problem som jag haft.
Jag log under den mycket varsamma gynundersökningen när hon plötsligt sa "och där har vi en liten hand".
Vilken under, vilken overklig verklighet, vilken underbar dröm! Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant.
Hejhej, vinkar Cinks tillbaka
Igår var jag på läkarundersökning eftersom jag haft upprepade småblödningar. Läkaren undersökte mig och kunde se en polyp som satt på ett utsatt och känsligt ställe och mycket väl kan ställa till med den typen av problem som jag haft.
Jag log under den mycket varsamma gynundersökningen när hon plötsligt sa "och där har vi en liten hand".
Vilken under, vilken overklig verklighet, vilken underbar dröm! Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant.
Hejhej, vinkar Cinks tillbaka
Lagen om...
Konstaterat under morgontoaletten:
Klart man nyser preciiis när mascaran är påmålad och fortfarande våt!
Prosit, sa zebran Cinks
Klart man nyser preciiis när mascaran är påmålad och fortfarande våt!
Prosit, sa zebran Cinks
lördag, september 06, 2008
Det regnar i Stockholm...
Halva loppet har gått, lite drygt. Jag undrar var min blöte, härligt långe och uthållige man är nu och hur han mår. Gissar att han går i mål lite strax över klockan sex. Jag hade så gärna velat vara där och krama om honom då. Istället sitter jag hemma och väntar på att äggen ska ha kokat 7 1/2 minut för att få dem så där lagom hårda. Har lokalradion på för att höra något men ingen rapport hittills.
Hejja mannen, ropar Cinks till Mannen via tankevågor
Hejja mannen, ropar Cinks till Mannen via tankevågor
Nu är det juice igen!
Andra glaset apelsin-päron-äpple-morot-citronjuice för dagen. Jag VET vad som händer med blodsockret av att dricka juice, för att inte prata om tänderna. Jag borde kanske inte dricka juice men å andra sidan är det den enda crawing jag har, dessutom absolut på kontrollerbar nivå. Och så fort de goda apelsinerna börjar dyka upp i affären ska jag gå över till äkta vara. Men tills dess fortsätter jag nog med juice. Slurp!
Femårig frieridag
"Grattis till frieridagen" messade Minks på eftermiddagen idag, samtidigt som Mannen och jag stod och väntade på tåget. Som vanligt hade vi glömt av den är mycket, mycket speciella dagen för fem år sen. Nu vände vi oss mot varandra och skrattade åt att det faktiskt varit så varje år. Vi glömmer båda två. Tur att det inte bara är den ena som glömmer...
Vid den här tiden för fem år sen låg jag i badet på Grand Hotell med skumpa i ena handen och ett vackert kärleksbrev i det andra. Efter en härlig överraskningshelg med HD-åkning, skärgårdstur och långpromenad hamnade vi tillslut i en av hotellets vackraste sviter.
När mannen kröp ner bland bubblorna räckte han mig en ask med två ringar i. Tårarna rann på mig och vi kysstes tills vattnet blev kallt. På kvällen firade vi vidare med middag på East.
Jag trodde tokigt nog aldrig att ett sådant frieri skulle bli verklighet för mig, för mig, men det blev det och jag har verkligen inget övrigt att önska från den helgen. Inget övrigt att önska de här fem åren heller för den delen. Vår kärlek är uppbyggd av kommunikation och ömsesidig vilja till förståelse för varandra.
Och fick jag välja så skulle jag göra om det idag igen. Och igen. Och igen...
Vid den här tiden för fem år sen låg jag i badet på Grand Hotell med skumpa i ena handen och ett vackert kärleksbrev i det andra. Efter en härlig överraskningshelg med HD-åkning, skärgårdstur och långpromenad hamnade vi tillslut i en av hotellets vackraste sviter.
När mannen kröp ner bland bubblorna räckte han mig en ask med två ringar i. Tårarna rann på mig och vi kysstes tills vattnet blev kallt. På kvällen firade vi vidare med middag på East.
Jag trodde tokigt nog aldrig att ett sådant frieri skulle bli verklighet för mig, för mig, men det blev det och jag har verkligen inget övrigt att önska från den helgen. Inget övrigt att önska de här fem åren heller för den delen. Vår kärlek är uppbyggd av kommunikation och ömsesidig vilja till förståelse för varandra.
Och fick jag välja så skulle jag göra om det idag igen. Och igen. Och igen...
St Eriksloppet från köksbordet
Om en kvart går starten för årets halvmaraton. Mannen ställer upp, är vid gott mod och har gått och känt efter hela förmiddagen. Lite låg av regn och rusk, lite stel i benen och orolig i magen. Jag är helt säker på att det kommer att gå så bra, så bra. Han är ju lång och senig och har nog uthållighet i dubbel sträcka mot halvmaran.
Vi tog en 3 km promenad i skogen på förmiddagen för att värma upp. Jag fick bestämma takten och det gick riktigt bra. Tills vi kom hem. Då började sammandragningarna i modell ofta och starka. LillKotte ville dessutom gärna lägga sig horisontellt i magen så det tog en stund i soffläge innan det lugnade sig.
Både mannen och jag preppade med gröt och sen tog vi tåget in till stan. Jag kände redan där att det inte kändes helt angenämt. Betongmage och pustflås. När vi kommit nästan ända fram till Kungsan bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och vände helt enkelt tillbaka till hemmet. Snopet när jag så gärna ville hejja och uppleva folkfesten.
Nu strilar regnet och jag håller tummarna hårt, hårt och vi hejjar allt vad vi kan så här på avstånd och tycker du är bästbästbäst!
Vi tog en 3 km promenad i skogen på förmiddagen för att värma upp. Jag fick bestämma takten och det gick riktigt bra. Tills vi kom hem. Då började sammandragningarna i modell ofta och starka. LillKotte ville dessutom gärna lägga sig horisontellt i magen så det tog en stund i soffläge innan det lugnade sig.
Både mannen och jag preppade med gröt och sen tog vi tåget in till stan. Jag kände redan där att det inte kändes helt angenämt. Betongmage och pustflås. När vi kommit nästan ända fram till Kungsan bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och vände helt enkelt tillbaka till hemmet. Snopet när jag så gärna ville hejja och uppleva folkfesten.
Nu strilar regnet och jag håller tummarna hårt, hårt och vi hejjar allt vad vi kan så här på avstånd och tycker du är bästbästbäst!
Vecka 26
Vecka: 25 + 4
Vikt: + snart 6 kilo
Humör: Gör av med energin alldeles för fort och blir lätt låg. Så fort den laddas upp gör jag av med den och sen är det bara till att vila upp ny energi och det tar några dagar. Men generellt tycker jag att jag liksom orkar mer än tidigare, i mötet med människor liksom. Barnlösheten tog oerhört mycket på humöret, inser jag nu.
Kläder: Gravidbyxor och vanliga tröjor. Gärna skjorta utanpå. Inser att jag måste köpa nya tröjor, de räcker ju bara över halva magen, not so nice!
Blodtryck: 113/68 eller nåt sånt. Normalt men åt det låga hållet. Yrslig ibland.
Järnvärde: 116. Har ätit järn varannan dag sen v 21 men nu försöker jag istället att ta det via födan eftersom kroppen verkar reagera hormonellt negativt på järn. Men mitt restless legs blir däremot bättre...
Mage: 23 cm, tydligen i underkanten av det normala för min tid.
Eventuella besvär: Blir lätt trött och efter som LillKotte har en förkärlek att lägga sig på tvärsen i magen och liksom spjärna ut (?) så får jag emellanåt täta sammandragningar. Många rastlösa nätter...
Bebisens rörelser: Det sparkar högt, lågt och åt sidorna. H*n är aktiv förmiddagar och kvällar och verkar sova som bäst på morgonen.
Efter barnmorskebesöket: Åkte jag och Mannen till naprapatkliniken och så fick jag en skön behandling (finns ju som tur är en speciell dyna att ligga på när man har mage och lite större titts så det är riktigt bekvämt!). Massage på rygg och rumpa, manipulation i bröstryggen, laser på skulderbladen och akupunktur i vaderna - allt på en gång i liten försiktig skala. LillKotte blir alltid så lugn efter en behandling - positiv påverkan.
Vikt: + snart 6 kilo
Humör: Gör av med energin alldeles för fort och blir lätt låg. Så fort den laddas upp gör jag av med den och sen är det bara till att vila upp ny energi och det tar några dagar. Men generellt tycker jag att jag liksom orkar mer än tidigare, i mötet med människor liksom. Barnlösheten tog oerhört mycket på humöret, inser jag nu.
Kläder: Gravidbyxor och vanliga tröjor. Gärna skjorta utanpå. Inser att jag måste köpa nya tröjor, de räcker ju bara över halva magen, not so nice!
Blodtryck: 113/68 eller nåt sånt. Normalt men åt det låga hållet. Yrslig ibland.
Järnvärde: 116. Har ätit järn varannan dag sen v 21 men nu försöker jag istället att ta det via födan eftersom kroppen verkar reagera hormonellt negativt på järn. Men mitt restless legs blir däremot bättre...
Mage: 23 cm, tydligen i underkanten av det normala för min tid.
Eventuella besvär: Blir lätt trött och efter som LillKotte har en förkärlek att lägga sig på tvärsen i magen och liksom spjärna ut (?) så får jag emellanåt täta sammandragningar. Många rastlösa nätter...
Bebisens rörelser: Det sparkar högt, lågt och åt sidorna. H*n är aktiv förmiddagar och kvällar och verkar sova som bäst på morgonen.
Efter barnmorskebesöket: Åkte jag och Mannen till naprapatkliniken och så fick jag en skön behandling (finns ju som tur är en speciell dyna att ligga på när man har mage och lite större titts så det är riktigt bekvämt!). Massage på rygg och rumpa, manipulation i bröstryggen, laser på skulderbladen och akupunktur i vaderna - allt på en gång i liten försiktig skala. LillKotte blir alltid så lugn efter en behandling - positiv påverkan.
fredag, september 05, 2008
Döttrar, ta vara på alla tillfällen med er mor!
Min väninna har mist sin mamma, alldeles för tidigt i livet. Mamman har under året hastigt insjuknat i cancer och nu orkade inte kroppen kämpa längre. Hon har alltid varit en aktiv kvinna och det känns som om hon hade så mycket kvar att uträtta. Tyvärr hann hon inte njuta så länge av livet efter pensionen, det känns orättvist på något sätt.
Min väninna påminner mig varje gång vi ses eller pratas vid om hur viktigt det är att fortsätta ha en plats nära sin mamma även efter eventuella barnbarn som kan komma emellan. Ta bilder tillsammans med din mamma, uppmanar hon mig, så du inte glömmer eller så det inte blir för sent.
Så mamma, ska vi kanske ta lite bilder tillsammans som vi kan spara för framtiden, vad säger du? Du kommer alltid att vara en del av mitt liv vad som än händer, men som min väninna säger, man ska inte ta något för självklart här i livet.
Tiden är här och nu, sa Cinks
Min väninna påminner mig varje gång vi ses eller pratas vid om hur viktigt det är att fortsätta ha en plats nära sin mamma även efter eventuella barnbarn som kan komma emellan. Ta bilder tillsammans med din mamma, uppmanar hon mig, så du inte glömmer eller så det inte blir för sent.
Så mamma, ska vi kanske ta lite bilder tillsammans som vi kan spara för framtiden, vad säger du? Du kommer alltid att vara en del av mitt liv vad som än händer, men som min väninna säger, man ska inte ta något för självklart här i livet.
Tiden är här och nu, sa Cinks
Flickornas favorit
Jag sitter ensam i tv-soffan ikväll. Mannen är på bio och firar sin favorit, systerdottern som nyligen blivit tonåring. När vi träffades för många år sen var hon en underbart vacker liten sjuåring som såg upp till sin morbror på alla sätt.
Så kom jag och F och plötsligt fanns det inte så mycket tid kvar till henne. Och hon har liksom funnit sig i situationen, snusförnuftig som hon alltid varit.
Så idag var hon uppspelt och förväntansfull över att få vara med morbror en helkväll. Och jag vet att morbror kände precis likadant, så stolt som han är över sin kloka, vackra och mycket mogna systerdotter. Och jag hejjar på från hemmets lugna vrå och tycker det är så härligt att de är tillsammans.
Så kom jag och F och plötsligt fanns det inte så mycket tid kvar till henne. Och hon har liksom funnit sig i situationen, snusförnuftig som hon alltid varit.
Så idag var hon uppspelt och förväntansfull över att få vara med morbror en helkväll. Och jag vet att morbror kände precis likadant, så stolt som han är över sin kloka, vackra och mycket mogna systerdotter. Och jag hejjar på från hemmets lugna vrå och tycker det är så härligt att de är tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)