Fnissade åt Dr. M igår. Istället för att göra viktiga, inkomstbringande saker städade han på kliniken. Undvek det otäcka i utbyte mot tråkig städning. Ibland kan man bara konstatera att prioriteringarna inte alltid landar som man tänkt. Det måste de ju inte heller!
Jag följer mönstret. Härmas som en skugga och njuter av det. Skjuter upp ett viktigt samtal till på måndag. Samtalet till ivf-kliniken. Talar till mig själv och säger att det inte är så bråttom.Tick-tack-tick Jag måste ju bli frisk först. Jag ÄR frisk men inte mitt öga. Än. Vill inte att eventuell embryot ska få börja sina dagar i en cortisonladdad värld. Om det klarar sig så långt. Jag är feg för jag ringer inte.
Mannen och jag har pratat om återföringen. Vissa dagar känner jag att ägget ligger och bränner i frysen. Det åldras inte men jag gör det. Sex månader kvar tills vi kommit fram i landstingskön. I bästa fall. Andra dagar känns det lugnt. Då för hösten mig in i sin varma färghamn och kramar mig med sin höga himmel. Då beslutar jag mig för att livet är bra som det är. Här och nu. Inget fattas mig.
Har försökt ta reda på vilken känsla som är den sanna. Det svänger dag för dag. Kanske just för att det ÄR omöjligt att känna bara EN sak i den här frågan. Vi är ju fler inblandade i det här. Och det är ingen lek längre. Det är livsallvarligt.
Lade bokmärket på ett särskilt ställe i boken imorse. Inte på sidan 178 där jag var utan 50 sidor längre fram. Det är ord av Marie-Louise Ekman som fångar mig och för mig upp till ytan. "Ge aldrig upp" är Marie-Louises livsmotto. Så enkelt och glasklart. Ge aldrig upp! Tror jag lånar orden av henne idag och känner in dem. Jag ger inte upp. Jag bara skjuter saker lite på framtiden.
1 kommentar:
En klassiker skulle jag vilja säga.
Man har något man borde/måste göra men istället börjar man plötsligt rensa strumplådan?!
Absolut logiskt =O)
/M
Skicka en kommentar