Imorgon ska jag börja spruta inför frysåterföringen. 50 milligram av det däringa som ska få ägget att växa till sig och bli rejält och fint. För att sen inte alls användas. Så synd.
Jag känner mig så...tudelad. Att gå igenom den här behandlingen (även om återfrysförsök inte är på långt när så jobbigt som en regelrätt ivf såklart) tär rysligt mycket på lust, ork, mod, humör, energi och glädje.
IVF-en gick ju åt fanders så hur mycket positiv vilja jag än uppbådar så känns ett lyckat resultat enormt ouppnåeligt. Samtidigt känner jag mig hoppfull och positiv. Liksom varför inte?
Ibland blir jag inte riktigt klok på mig själv.
Suck... sa Cinks
1 kommentar:
Åh, tack för stärkande ord på vägen...jag tänkte samma tanke igår: "Ja, varför inte?"
Skicka en kommentar