Nätdejting

Som den aktiva P3-lyssnare jag är har jag idag lyssnat till diskussioner om nätdejting. Här är några reflektioner kring mina egna upplevelser i den kategorin...*brr-rr*

Under en period i början av milleniet var jag en rätt aktiv och halvseriös nätdejtare. Precis som bloggandet blev det en ofrånkomlig dragningskraft till den egna profilen för att se om nån lämnat kommentarer. Tror till och med att jag hade två profiler; en där jag var "jag" och en där jag "bredde på" lite. Ytterligare en ovetenskaplig spaning för se om jag fick napp av olika profiler. Vet inte om jag fick något relevant utfall på den spaningen. Fallet preskriberat och nedlagt.

Strategin var inte särkilt utarbetad. Sökte på hombres mellan 25-45. Egentligen utan nån direkt avsikt att träffa nån. Bara kul att synas och chattas. Minns att jag en gång pratade med "Björn" i flera timmar. Det var kul och vi hade roligt på distans. Punkt.

Punkten för nätdejtingen satte jag efter den mest misslyckade dejten som jag någonsin varit med om och kommer att vara med om. Herrejösses! Jag skäms så här i efterhand över mitt minst sagt omogna beteende.

Jag minns inte vad han hette men vi hade en fabulös kontakt på nätet. Hans humor tilltalade mig. Jag kände efter ett tag att jag ville ta steget och träffas. Hans ord om att "jag tror inte att du kommer att bli besviken" bådade gott.

Merde! Att jag inte drog öronen åt mig. En man som vägrar skicka bild trots att han fått min. Ibland är jag bara så banalt dövörad som inte hör varningssirenerna. Så urbota dumt. Det är därför sånt här händer.

Vi bestämmer träff på ett ställe i stan. Jag ska ändå ut med några tjejkompisar och då kan vi ju liksom passa på att inleda lite soft. Ses liksom.

Jag känner i nackhåren när han kommer in på. Vänder mig om - och inser genast mitt misstag. P A N I K ! ! Förlåt mig att jag dömmer honom efter utseendet, det är jag verkligen inte stolt över, men han ser ut som en risbuskigt ovårdad långhårig à la fjälltrollet Plupp svartrockerskille i 40-årsåldern. De som känner mig förstår varför och att det blev T V Ä R N I T ! ! !

Risbusken går fram till baren och sneglar åt mitt håll. Jag håller på att dö. Jag vill försvinna eller dö. Jag tror faktiskt att jag dör en smula inombords. För jag vet att jag måste göra en oförlåtlig pryl mot den här risbusken.

Så jag reser mig, går bort till honom och beställer något i baren *gu vet vad* samtidigt som jag utan att vända mig för mycket mot honom och hans feta leende säger: "Okej, asså du får förlåta mig och det här är det vidrigaste jag någonsin gjort men du måste gå igen. Du måste gå härifrån. Nu."

Jag känner hur risbuskens leende stelnar och hur mina ord förvandlas till Magnumskott när de träffar honom. "Va? Varför då? Var det så illa det du såg?" frågar han. Jag minns inte om jag vågade spä på eländet med att svara "ja" på det men återupprepade iallafall panikartat orden "Du måste gå igen, jag vill att du går NU. NUUU!"

Han säger att det här var det värsta han någonsin råkat ut för *no kidding*. Jag klandrar honom inte. Han gör som jag säger. Han går utan att ställa till nån scen. Jag skäms ännu mer och andas ut.

Vi hörs av på sms en gång till. Han håller med mig om att det jag gjort var oförlåtligt. Och därmed sätter vi punkt på den oinledda relationen. Och jag på nätdejtingen.